Möt negritofolket

Från ”Vakna!”:s korrespondent på Filippinerna

DET var just vad vi gjorde för en tid sedan. Vi träffade de negritos som bor i bergen bakom den stora amerikanska militärbasen vid Angeles norr om Manila.

Vilka är de? De utgör ett vänligt folk, som man finner på Filippinerna — i huvudsak på ön Luzon. De är pygméer, deras medellängd ligger under 1,5 meter, och deras hud är mörk. De påminner till utseendet om negrer; därav den spanska benämningen ”negrito” (”liten neger”).

Ingen vet varifrån negritos kommer eller när de kom till Filippinerna. Nu är de omkring 25.000 som bor där. Några av dem lever mycket enkelt i skogarna och i bergen, medan en del andra av dem undan för undan har lagt sig till med det livsmönster som människorna på låglandet har.

Deras levnadssätt

De som tillhörde den grupp som vi besökte var mer eller mindre fast bosatta på en plats. De bodde i små hyddor gjorda av gräs och bambu och av allt som de lyckats skrapa ihop från sina grannar. Det var intressant att se att det fanns hyddor som hade en golvyta som inte var större än 0,9 x 1,2 meter! Dessa människor var klädda på västerländskt vis.

I andra delar av landet lever negritos mindre komplicerat. De har beskrivits som ”extremt rörliga”. De bor i familjegrupper, som kanske består av mellan 10 och 50 personer, och de flyttar ständigt runt i bergen och i skogarna för att få tag i villebråd, frukt och grönsaker. Till natten bygger de en liten koja som de kan sova i, men de vill aldrig stanna på en plats mer än några få dagar eller veckor. Deras klädsel är mycket enkel: männen har ett höftskynke på sig och kvinnorna en kort kjol som virats runt midjan. Båda dessa klädesplagg är ofta gjorda av djurhudar.

Eftersom negritos lever i skogarna, är deras sinnen väl utvecklade. Irländaren John Garvan, som levde tillsammans med dem under många år, rapporterade att de kunde känna doften av frukt på ganska långt avstånd. Det påstås också att de kan tala om när någon håller på att bli sjuk genom att känna att dennes kroppslukt ändrat karaktär, och det sägs att de dessutom kan känna vilket slags kött en person har ätit! Deras hörsel är mycket god, och de har också en väl utvecklad känsla för varifrån en lukt eller ett ljud kommer och tycks instinktivt veta när det finns ett villebråd i närheten.

Något som är karakteristiskt för negritos är att de är mycket skickliga i att använda pil och båge. En museiman menade att de måste ha det högst utvecklade pilsystemet i världen. Stammen Ayta från Zambales har omkring 50 olika slags pilar — en för svin och hjortar, en för fladdermöss, en för fisk och så vidare.

De negritos som fortfarande lever i skogarna har ovanliga idéer när det gäller hur man skall smycka sig. En del ristar sig så att de får ärr över hela kroppen, något som de gör ”för sin skönhets skull”. Andra bär arm- och ankelringar, medan ytterligare andra målar sina tänder svarta och flisar upp dem en aning ”för att förhöja sitt utseende”.

När vi kom till en plats, där negritos slagit sig ned i närheten av byn Sapangbato på Filippinerna, blev vi mycket varmt välkomnade. Små svarta, leende ansikten tittade fram ur hyddorna, då vi var på väg till byns hövding. Han och metodistpastorn — som själv var en negrito — var mycket glada över att få resonera om det viktiga budskap som vi hade med oss från bibeln.

Ett vänligt folk

Den vänlighet som dessa små människor lade i dagen gjorde stort intryck på oss, liksom den gjort på många andra. Det är sant att tidiga krönikor talar om dem som en krigisk folkgrupp. Det finns historier, i vilka det berättas att olika stammar stridit om olika områden och att segrarna sedan druckit ur de besegrade fiendernas huvudskålar! I andra skildringar berättas det om att negritos från Laguna bedrev en form av utpressning. Det sades att dessa negritos brukade dyka upp vid en viss tid och kräva en viss summa av tagalerna på låglandet. Om de inte fick vad de ville ha, brukade de hugga huvudet av ett antal av dem.

Nutida forskare menar emellertid att negritos är ganska milda och vänliga till sinnes. Det sägs att dessa människor aldrig ljuger för varandra. De hyser också verklig tillgivenhet för sin äktenskapspartner. De älskar sina barn och visar de gamla respekt. Och deras styre fungerar som så att den äldste i gruppen leder och ger den råd och anvisningar. Närmare än så kommer de inte en regeringsform.

Somliga har påstått att negritos har svårt att lära. Men faktum är att de har bästa tänkbara minne och största intresse för sådant som har med skog och jakt att göra. Å andra sidan är materiella ägodelar av mycket obetydligt intresse för negritos. Så länge de har mat för dagen oroar de sig inte för morgondagen. Som tur är har skogen rikligen kunnat förse många generationer med allt vad de har önskat.

Religionen bland negritos

Vi var intresserade av våra nya bekantas religiösa bakgrund. De talade om för oss att de var metodister. Tidigare hade de emellertid varit katoliker. Några kom ihåg den tid, då de inte tillhörde något av kristenhetens olika samfund. Den form av tillbedjan som negritos ägnade sig åt vid den tiden har till stor del suddats ut ur deras minne, men de påminde sig att de brukade utföra en rituell dans, om någon blev sjuk. Om skörden blev särskilt god, brukade de slakta en gris, skära av dess huvud och dansa runt det och skrika: ”Grymta, gris! Grymta, gris!” Därpå, påstod de, brukade den döda grisens huvud börja grymta! Men innebar det att de tillbad den döda grisens huvud? Nej, det gjorde de inte. De tänkte inte alls så, därför att efteråt brukade de äta upp det!

Negritos bor fortfarande i skogen och har vaga religiösa trosuppfattningar som varierar från boplats till boplats. En del av dessa negritos tycks uppenbarligen tro på en allenarådande Gud, och de har legender som förklarar naturföreteelser som de inte förstår. Som exempel kan vi nämna att några av dem berättade för John Garvan att solen är en man, månen hans hustru och stjärnorna deras barn. Men månen fruktar att värmen från solen skall skada hennes små barn; därför springer hon och stjärnorna alltid i väg, när hennes varmt lysande man närmar sig. Garvan försökte förklara för dem att solen och månen inte är människor. ”Vad är de då?” frågade de honom. ”Himlakroppar”, svarade han. Hela gruppen tyckte att detta var en absurd tanke och började därför skratta.

Vi var glada att kunna tala med dessa människor om vad bibeln säger om den ”högste Anden” och vad han har utlovat för människor. En sak som gjorde intryck på dem var att Gud har ett namn — Jehova. (Ps. 83:19, Åkeson) De som nyligen hade förlorat någon kär anförvant i döden blev tröstade av att få veta att Jehova Gud skall återföra de döda till liv. (Joh. 5:28, 29) Vi var lyckliga över att få berätta för dem om Guds löfte angående den nya tingens ordning, att sjukdom och död inte mer skall finnas då och att det då dessutom alltid kommer att finnas tillräckligt med mat varje dag. — Jes. 25:6, 8; 2 Petr. 3:13; Upp. 21:4.

I likhet med många andra mindre stammar håller negritos och deras levnadssätt på att försvinna på grund av trycket från den moderna civilisationen. De områden där dessa människor ännu vandrar omkring i skogarna blir allt mindre. Men vi tyckte det var mycket trevligt att få tala med dessa vänliga och avspända människor i dessa stammar. Och efter att ha fått träffa dessa negritos ser vi fram emot att återigen få besöka dem.