Där man respekterar patientens önskningar

Följande artikel är en personlig erfarenhet från en medicinsk krissituation. Det är inte Vakna!:s avsikt att i den här artikeln förespråka någon särskild medicinsk behandling eller sjukhusanläggning.

DÅ MIN far drabbades av slaganfall, tillstötte komplikationer. Det blodförtunnande medlet som användes för att motverka benägenheten för blodproppsbildning orsakade uppenbarligen inre blödningar. Hans hematokritvärde (volymförhållandet mellan röda blodkroppar och blodvätska) sjönk så farligt lågt som till 17 (normalvärdet är 40). Pappas läkare i Palm Springs i Kalifornien i USA ville ge blodtransfusion. Av på bibeln grundade skäl önskade min familj en alternativ behandlingsmetod.

Kontakt togs med dr Herk Hutchins i Los Angeles-området. Han har tillsammans med andra läkare utvecklat ett medel bestående av järn, vitaminer och andra ämnen för att bygga upp en patients blod. Men eftersom läkarna i Palm Springs var ovana vid det här medlet och ansåg att det förde med sig vissa risker, tvekade de att använda det.

I det läget ringde min bror till mig i New York och förklarade: ”Mamma har ringt efter en ambulans för att föra pappa till ett annat sjukhus i Yorba Linda. Hans tillstånd är mycket allvarligt.”

På eftermiddagen samma dag — söndagen den 6 januari 1980 — satt min fru och jag på planet till Kalifornien.

Ett olöst mysterium

Följande morgon körde vi till Esperanza Intercommunity Hospital i Yorba Linda. Då det ena testet efter det andra inte kunde utvisa var någonstans pappa blödde, blev läkarna förbryllade. Han hade förlorat mycket blod!

Då pappa lades in på sjukhuset i Palm Springs den 31 december, visade ett laboratorietest att hans hematokritvärde var normalt, alltså 40. Men inom två eller tre dagar efter det att man gett honom det blodförtunnande medlet heparin hade omkring hälften av hans blod antingen läckt ut från blodkärlssystemet eller på något annat sätt brutits ner. Många läkare sade att de aldrig hade sett en patient förlora så mycket blod utan att de visste vart det tog vägen.

Man löste visserligen aldrig mysteriet med vart pappas blod tog vägen, men det var inte det viktigaste för oss. Av större vikt var att pappa slutade blöda och att hans tillstånd betydligt förbättrades.

En framgångsrik behandling för att bygga upp patientens blod

Fyra dagar efter det att pappa anlänt till Esperanzasjukhuset hade den syretransporterande förmågan hos hans blod höjts med 25 procent! Den speciella behandlingen för att bygga upp hans blod gjorde verkan. Jag frågade ut dr Hutchins för att lära mig så mycket som möjligt om den här behandlingen.

Den 74-årige Hutchins är en vithårig man med 35 års erfarenhet som kirurg. Han är också ett Jehovas vittne. Han var inte särskilt förvånad över min fars förbättrade tillstånd. ”Det är precis vad vi förväntar av den här behandlingen”, sade han. ”Vi har med framgång behandlat mer än 300 patienter på det här sättet, och många av dem hade lägre blodvärden än er far. Och ännu har vi inte haft någon ogynnsam reaktion.”

Jag hade skrivit upp vad det bloduppbyggande medlet bestod av, vilket dr Hutchins hade meddelat per telefon till sjuksköterskan i Palm Springs. Jag ville veta varför en del läkare kan vara ovilliga att ge den här behandlingen.

”Alla läkare är inte det”, svarade Hutchins. ”Från många delar av Förenta staterna har läkare, som har vittnen som patienter, kontaktat mig. En del har blivit glada över att få höra talas om vår behandling. Så till exempel ringde mig nyligen en läkare från San Bernardino i Kalifornien. Han började omedelbart med behandlingen, och följande vecka ringde han upp mig för att tala om att hans patient blev bättre av behandlingen.”

”Men ändå vill inte alla läkare ge den här behandlingen”, sade jag. ”De läkare som behandlade min far var rädda för att använda den här terapin på honom.”

”Ja, jag vet”, erkände Hutchins. ”Läkare är i likhet med andra skickliga yrkesmän benägna att använda de metoder eller tillvägagångssätt som de är vana vid — de som är allmänt godtagna inom deras områden. När det gäller blodförlust, är läkare vana vid att ge blodtransfusion. Jämförelsevis har man inte forskat mycket för att få fram alternativa behandlingsmetoder med bloduppbyggande medel.”

”Men vad jag förstår känner de flesta läkare mycket väl till allt som ingår i den här behandlingen”, påpekade jag.

”Det är sant. Men vi ger huvudbeståndsdelen, Imferon, på ett sätt som man hittills i allmänhet inte har rekommenderat. Det bloduppbyggande ämnet Imferon (järndextran) ger man nästan alltid intramuskulärt, alltså inte direkt i venerna. Men patienter som har förlorat mycket blod behöver den direkta nytta och hjälp som intravenös tillförsel av järn ger. Och som jag sade har vi inte haft några ogynnsamma följdverkningar av att ge järn intravenöst.”

Jag fann dessa informationer upplysande, och de sporrade mig till att ytterligare undersöka Imferon, sedan jag hade återvänt till New York. I den medicinska litteratur, som jag forskade i, stod det att man skulle vara mycket försiktig med att använda Imferon. En läkare talade i själva verket om för mig att intravenös användning av Imferon hade lett till döden. Han sade: ”Få läkare skulle känna sig fria att handla tvärtemot en sådan fastslagen uppfattning.”

Jag ringde upp dr Hutchins för att fråga honom om hans synpunkter på det som jag hade fått reda på. ”Jag känner till dessa varningar för att använda Imferon”, sade han. ”Men genom att vi späder 1 del Imferon med 50 delar vanlig saltlösning och tillsammans med andra ämnen långsamt droppar in denna lösning i patientens blodomlopp, har vi helt enkelt inte haft några som helst problem. För oss här är det nu en ren rutinbehandling.”

Hutchins frågade: ”Vilket alternativ finns det i en medicinsk nödsituation till denna bloduppbyggande behandling?” Som svar på sin egen fråga sade han: ”Jag känner inte till något annat än blodtransfusion.”

Likväl respekterar millioner människor i våra dagar Guds lag som förbjuder att man tar emot blod. (1 Mos. 9:3—5; 3 Mos. 17:14) Dessa människor är kristna som rättar sig efter den av helig ande inspirerade befallningen: ”[Avhåll] er ... från blod.” (Apg. 15:20, 28, 29) I en medicinsk nödsituation kan de mena att de inte har mycket annat att välja än att ta de risker som är förbundna med det slag av bloduppbyggande behandling som hjälpte min far, och läkarna bör då vara villiga att ge dem den behandlingen.

Varför de hade kommit till det här sjukhuset

Jag blev förvånad över att finna att nästan hälften av patienterna vid Esperanzasjukhuset var Jehovas vittnen. De hade kommit från många delar av Förenta staterna därför att de, liksom vår familj, hade fått höra talas om att man på det här sjukhuset respekterade deras önskan att bli behandlade utan blod. Ofta var omständigheterna kring deras behandling dramatiska.

Den 23-årige Rusty Ross flögs hit från Salida i Colorado. Han hade blödande magsår, och läkarna i Colorado var rädda för att operera utan att vara fria att använda blod, om de ansåg det vara nödvändigt. En väntande ambulans på Orange County-flygplatsen förde honom snabbt till sjukhuset, där läkarna började operera inom en timmes tid efter det att han hade landat. Han hade nästan förblött, och hans hemoglobinvärde hade sjunkit till 4 (normalt hemoglobinvärde är omkring 15). Men han klarade sig, tillfrisknade snabbt och skrevs ut från sjukhuset under tiden vi var där med pappa.

Dorothy Wayner, en 47-årig hemmafru från Phoenix i Arizona, var ett liknande fall. På grund av blödande grovtarmskatarr lades hon in på sjukhuset i staden. Då hennes blodvärde sjönk farligt lågt, drog sig läkarna för att operera utan blod. Vid den tid då hon skulle flygas till Kalifornien var hennes blodvärde omkring 4. Det sjönk till under 3 efter operationen. Det är få människor som överlever med så lite blod, men hon gjorde det. Den 17 januari förra året, medan vi fortfarande var kvar på sjukhuset, hade hon tillfrisknat tillräckligt för att bli utskriven.

Läkarvård

Vad jag förstod fick patienterna utmärkt läkarvård. En av läkarna vid anläggningen är den infödde israelen Ron Lapin — en mörkhårig 38-åring, som ser ut som en idrottsman. Han är inte ett Jehovas vittne, men han instämmer i deras på bibeln grundade uppfattning om blodet.

”Jag skulle aldrig ge en patient blod”, förklarade Lapin. ”Jag har inte gett en blodtransfusion på över 5 år. Likväl tror jag att en undersökning av de mer än 2.000 patienter, som vi har opererat under den här tiden, kommer att visa att antalet överlevande och tillfrisknade bland dem är precis lika högt som — om inte högre än — bland patienter som får blod.”a

Också på andra platser finns det många läkare som går med på att behandla Jehovas vittnen utan att ge blod. Man är villig att göra det på allt fler medicinska anstalter i städer runt om i USA. Nu är det till exempel möjligt att i staden New York finna en läkare inom många av specialområdena, som går med på att behandla Jehovas vittnen.

Det intresserade mig också att läsa om att en grupp kirurger ledd av dr Carl L. Nelson vid University of Arkansas Medical Center i Little Rock utförde en komplicerad höftoperation utan blod. I artikeln hette det: ”Gruppen har opererat ungefär 100 Jehovas vittnen från nästan varje stat i nationen, enligt dr Nelson. ’Och uppriktigt sagt tror jag att arbetet med Jehovas vittnen har varit till nytta för alla människor’, sade han.” — The Journal of the American Medical Association för 16 januari 1978.

På liknande sätt skrev professor Walter J. Pories, som är chef för kirurgiska institutionen vid East Carolina University i Greenville i North Carolina, i ett brev: ”Vi har behandlat många Jehovas vittnen ... och har över lag blivit imponerade av den uppriktighet och samarbetsvilja som medlemmarna av er kyrka visar, och ärligt talat har dessa operationer lyckats bättre än de flesta andra. Vi hoppas att ni inte behöver opereras, men om ni behöver det, kommer vi att med glädje hjälpa er i enlighet med era trosuppfattningar.”

Kärleksfull omvårdnad om patienterna

Jag var intresserad av vad Vinod Malhotra, den indiske hjärtspecialisten som behandlade min far, ansåg. ”Läkare bör stå till sina patienters tjänst, och de bör inte tvinga på dem sina egna uppfattningar”, sade han. Malhotras vänliga och milda sätt stämde väl överens med hans inställning till omvårdnaden om patienterna. Han tillät till exempel att mina unga brorsöner besökte sin farfar och att vi äldre familjemedlemmar dygnet runt fick ta vård om honom på sjukhuset. ”När patienter är allvarligt sjuka, behöver de sina nära och kära som mest”, sade han. ”Familjemedlemmarna måste få röra vid dem och hålla om dem och skall inte vara isolerade bakom någon glasruta.”

Den 24 januari kunde pappa till slut återvända hem till Palm Springs, och jag flög tillbaka till New York. Min hustru stannade kvar några veckor för att ytterligare kunna hjälpa till med att vårda honom och rehabilitera hans förlamade högra sida.

Vi i vår familj är mycket tacksamma för att vi i denna nödsituation kunde finna medicinsk behandling, som gavs på ett vänligt sätt och med tillbörlig respekt för patientens önskningar.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 19]

Min far tillsammans med läkarna Vinod Malhotra, Ron Lapin och Herk Hutchins, vilka var ansvariga för hans vård