Biskopens hånfullhet blev till skada för honom själv
ÅRET var 1860. Vid universitetet i Oxford pågick ett sammanträde i British Association for the Advancement of Science (ett engelskt vetenskapligt samfund). Bland de närvarande fanns evolutionisten Thomas H. Huxley och en bitter motståndare till evolutionsteorin, biskop Samuel Wilberforce. Wilberforce spolierade emellertid sin argumentering genom att ställa ”en kränkande personlig fråga beträffande Huxleys härstamning från apsläktet”.
Huxley insåg att Wilberforce hade spolierat sin sak. När han fick ordet, sade han: ”Finge jag ... frågan om jag skulle vilja ha en eländig apa som farfar eller en av naturen högt begåvad man som har stort inflytande men använder denna begåvning och detta inflytande‵ enbart till att framföra ett förolämpande resonemang en allvarlig vetenskaplig diskussion — då skulle jag utan tvekan intyga att jag föredrar apan.”
De hånfulla orden från Wilberforce blev till skada för honom själv. Hur mycket bättre skulle det inte ha varit för honom om han hade lyssnat till bibelns uppmaning: ”Men en Herrens slav bör inte strida, utan bör vara mild och vänlig mot alla, kvalificerad att undervisa, i det han ... med mildhet visar dem till rätta som inte är gynnsamt stämda.” — 2 Tim. 2:24, 25.
En sann kristen har inte endast Guds inspirerade ord som ett bevis på en skapelse av en allsmäktig och ojämförligt intelligent personlig Skapare, utan han har också alla de obestridliga fakta som finns i naturen till stöd för sin orubbliga tro på en gudomlig skapelse.