Vackert och snillrikt

Skönhet med ett uppsåt

En fjärils prunkande vingar är ofta en fröjd för ögat för både ung och gammal. Men dessa vingar är tydligtvis inte endast ett förträffligt transportmedel för fjärilen. De fungerar också som ett sinnrikt temperaturregleringssystem, som håller denna kallblodiga insekt tillräckligt varm för att kunna fungera. Tidskriften Natural History säger i själva verket att ”så gott som alla fjärilsarter, oberoende av storlek och färg, kräver en thorakal (thorax = mellankropp) temperatur på minst 27 grader Celsius för att kunna påbörja en kontrollerad flygning”.

En forskare har funnit att den genomsnittliga mellankroppstemperaturen hos 50 fjärilsarter under normal aktivitet var 35 grader, med en variation mellan de olika arterna på mellan 28 och 41 grader. Sålunda håller den kallblodiga fjärilen med hjälp av vingarna sin kroppstemperatur inom ett variationsområde som påminner om de varmblodiga däggdjurens och fåglarnas (32—40 grader).

Beroende på arten och omständigheterna kan vingarna bredas ut horisontellt för att absorbera mesta möjliga solljus, ställas vertikalt eller i vinkel och till och med fungera som ett skydd för mellankroppen, så att den kan hålla den nödvändiga temperaturen — ingen dålig prestation av en liten, obetydlig insekt!

Biets otroliga hjärna

Den ofattbara vishet som är nedlagd i ett litet bis hjärna fortsätter att förbrylla vetenskapsmännen. Tidskriften Natural History beskriver ett experiment som ger oss ”det kanske sällsammaste exemplet på argument mot tanken att bin skulle vara blott och bart små eleganta urverk”. Ett fat med sockerlösning placeras nära kupan och flyttas med några minuters mellanrum med allt större hopp, tills det kan förflyttas 30 meter eller mer vid varje tillfälle. Enligt artikeln har alla forskare funnit att ”det kommer en tidpunkt under träningen, då bina börjar ’fatta galoppen’, börjar kunna förutse var födan kommer att finnas nästa gång och flyger dit och väntar”.

Skribenten säger förundrad: ”Jag kan inte föreställa mig någonting som har att göra med [insamling av nektar från] blommor, som skulle utgöra ett rimligt skäl till att ett sådant beteendemönster skulle utvecklas. Antingen är bina mycket förståndiga, eller också har de programmerats med sådan utsökt finess att vi måste undra varifrån de fått dessa förmågor. ... Om vi erkänner att till och med programmeringen av ett milligram bihjärna är så invecklad att vi inte med lätthet kan särskilja den från någon sorts insektens ’fria vilja’, vilken slutsats måste vi då dra när vi undersöker källan till vårt eget, otroligt komplicerade, artspecifika mänskliga beteende?” Vi måste med uppskattning erkänna den ”Programmerare” som är källan till alla dessa skapelsens under.