Mitt första maratonlopp

Efter 37 kilometer sade jag till mig själv: ”Vad gör du här? Du måste vara galen!”

JAG började springa för att hålla en vän sällskap. Jag gillade det inte. Det var kallt, och musklerna ömmade. Sedan började jag tycka om det! Jag kände mig uppiggad, sov bättre, gick ner i vikt, andningen gick lättare, och värken i ryggen släppte.

Jag hade hållit på att springa ett år, då jag började tänka på New York-maraton. Skulle jag kunna genomföra det? Jag visste att det skulle bli hårt. I det låg en utmaning. Det gick lättare och lättare för varje kilometer jag sprang. Till sist en dag, två och en halv månad före tävlingen, sprang jag 35 kilometer, och jag kände att det var möjligt för mig att klara det. Jag anmälde mig.

När dagen för tävlingen var inne, steg jag upp halv sex, åt frukost med pannkaka för kolhydraternas skull, gjorde några uppmjukningsövningar och for tillsammans med min fru till tävlingen.

Under den första halvmilen iakttog jag de andra löparna runt omkring mig. Unga, gamla, en del i avklippta jeans, andra mer klatschigt klädda. Dubbla och tredubbla led av folk längs gatorna. Några ropade uppmuntrande, andra höll upp skyltar med ”Vi är stolta över dig, pappa!” eller ”Du klarar det, Bob!” En pappa och hans tioårige son sprang jämsides. ”Varför gör du det här?” frågade jag pappan. ”För att göra någonting tillsammans med min son.” De kom i mål samtidigt fyra timmar senare.

Vid 18-kilometerskontrollen gick det lätt för mig — det var som att springa ett söndagslopp. Framför mig såg jag huvuden som guppade, bakom mig såg det likadant ut, ett hav av huvuden som guppade. Det enda jag hörde var stampet från tusentals skor. Jag kände mig som en del av en specialarmé som höll på att invadera New York.

Under större delen av sträckan tänkte jag på vad jag läst om att springa långa distanser. Slappna av, andas djupt, överskrid inte gränsen för din förmåga, lyd kroppen. Se upp för ojämnheter och gropar i vägen. Drick vatten före loppet och sedan för varje halvmil. Hur hjälper man en som drabbats av hjärtattack? Hur vet man om man själv håller på att drabbas av det? Jag kom till en man som hoppat över två vattenkontroller — han var mycket het, fick kramper och kunde inte genomföra loppet.

Efter 30 kilometer var det många av löparna som ”klappade igenom”. När det händer tycker man att man inte förmår ta ett steg till, musklerna är stela, och man är rädd för att få kramp. Sedan beror allt på viljan. För mig blev det så här efter 37 kilometer, när jag svängde in i Central Park. Jag sade till mig själv: ”Vad gör du här? Du måste vara galen!” Varje liten stigning blev till ett berg.

Jag började spana efter min fru — såg jag skymten av henne, då visste jag att mållinjen var nära. En ambulans kom från motsatta hållet, och jag tänkte: ”Det kunde lika gärna ha varit jag som låg i den.” Sedan skrek någon åt mig: ”Du klarar det!” och slängde åt mig en halv apelsin. Hela loppet hade folk stått i dubbla eller tredubbla led, men nu hade de bildat en korridor med fem eller sex led. De hejade på en som om man vore segraren.

Jag kom i mål en timme efter segraren, men i mål kom jag i alla fall, och jag fylldes av en känsla av tillfredsställelse. Väl i mål fick jag något att dricka, min tid noterades, och jag fick en medalj med bekräftelse att jag hade fullföljt loppet. Av min fru fick jag kram och puss och rena kläder.

Den natten låg jag hemma i sängen i mörkret och tittade i taket och smålog. Jag hade sprungit och jag hade fullföljt det största maratonloppet i världen, och jag kände mig stor!

Men det finns ett annat lopp som är av större betydelse för mig. Aposteln Paulus sade om det: ”Alla löparna på stadion försöker vinna, men bara en av dem får priset. Ni måste löpa på samma sätt, i syfte att vinna. Alla kämparna vid spelen lägger sig i hård träning; de gör det bara för att vinna en krans som kommer att vissna, men vi gör det för en krans som aldrig skall vissna. Det är så jag löper, i avsikt att vinna; det är så jag kämpar, utan att slå i vädret.” — 1 Kor. 9:24—26, The Jerusalem Bible.

Jag joggar kanske en eller ett par timmar i veckan, men som Guds tjänare använder jag varje vecka mer än 50 timmar i ett lopp som det aposteln Paulus talade om. För maratonloppet krävs uthållighet i tre eller fyra timmar; det kristna loppet är ett livstidslopp. ”Låt oss med uthållighet löpa det tävlingslopp som har förelagts oss”, sade Paulus. Och vidare på ett annat ställe talade han om att hålla ”ett fast grepp om livets ord, så att jag kan ha anledning till triumferande glädje på Kristi dag över att jag inte har löpt förgäves eller mödat mig förgäves”. — Hebr. 12:1; Fil. 2:16.

Fysisk träning är till viss nytta för mig, men den får inta en underordnad plats. Jag inser att det är ännu mer hälsosamt att öva sig i gudaktig hängivenhet, eftersom den för med sig evigt liv. (1 Tim. 4:8) Jag önskar att alla löpare kunde inse det. — Insänt.