Del 2
Den ”elektriska kyrkan” träder fram
PREDIKANTEN bär ingen svart skrud. I stället bländar han i en vit polyesterkostym med väst. Han använder inget altare, utan rör sig över estraden, som består av flera plan, i sin ”televisionskatedral” som badar i strålkastarljus. Blankpolerad som en spegel och med varje trappsteg framträdande i blixtbelysningar och med ett antal fondkulisser som ständigt förändrar scenen tycks estraden i sig själv vara föreställningens stjärna.
Det är tid för bön, men det är ingen vanlig bön. Predikanten stannar upp inför ett bord fullt av brev från sin ”bönenyckel-familj” och faller ner på knä framför bordet med vördnadsfullt knäppta händer. Hans fräscha kör intar sin plats och bildar en halvcirkel bakom honom. Medan predikanten ber nynnar kören, och varje medlems läppar smeker helt lätt en mikrofon i nattklubbsstil.
Vid slutet av bönen övergår scenen till en videobandad annons som gör intensiv reklam för predikantens ”bönenyckel-familj”. Det görs mycket professionellt. En äldre kvinna, som tydligtvis är gudfruktig och ensam, visas skriva ett brev till predikanten. Med kommentatorns röst berättar hon om hur hennes ensamhet och de flesta av hennes andra problem har försvunnit sedan hon gick med i ”bönenyckel-familjen”.
Vi återvänder nu till predikanten som just skall hålla sin predikan. Det förekommer inget viftande med bibeln. Predikan är ”avslappad”, helt enligt TV-jargong, vilket betyder att predikanten talar till dig som om han befann sig i ditt vardagsrum. Han upprepar samma sak om och om igen. Om du önskar få dina böner besvarade, måste du gå med i hans ”bönenyckel-familj”. Var passar nyckeln in? ”Bön är nyckeln”, mässar han allvarligt, ”den öppnar himmelens bank.”
Detta är ett exempel på det fenomen i amerikansk religion, som så fångat människors uppmärksamhet — den ”elektriska kyrkan”. Den raffinerade metod som denna religion nyligen har skaffat sig och den popularitet som den har fått sänder religiösa och politiska chocker genom Förenta staterna. Denna religions mest lysande stjärnor får in mer pengar än de flesta stora amerikanska samfunden. Vilka är dessa stjärnor? Var kommer de ifrån? Vad representerar de?
Den ”elektriska kyrkan” består av TV-predikanter som köper tid i televisionen och använder denna tid för att få penningbidrag till att köpa mer tid i televisionen osv. De flesta TV-stationer är naturligtvis försiktiga med att sälja tid till en predikant som bara ämnar kräva sina tittare på pengar, och därför har predikanterna utspekulerade metoder för att inte framträda som om de bad om penningmedel genom televisionen.
Vilka är några av de metoder de använder? De uppmuntrar sina tittare att skriva efter en fri nål eller ”bönenyckel”. Tittarna sätts upp på ett datoriserat adressregister, och sedan börjar försäljningen. Eller också erbjuder sig dessa predikanter att genom TV ge ”rådgivning”, och de som ber om hjälp kontaktas senare per post. Det datoriserade adressregistret har gjort den ”elektriska kyrkan” till en mycket lönande affär. Hur lönande? Här är några talande siffror:
Oral Roberts, en före detta helbrägdagörare inom pingströrelsen, som av någon anledning har ändrat sig och blivit metodist, får in omkring 270.000.000 kronor om året.
Jerry Falwell i Lynchburg i Virginia i USA, en baptist med starkt politiskt budskap, får in över 225.000.000 kronor om året.
Pat Robertson började den första populära religiösa föreställningen med gästintervjuer och har nu sin egen TV-sändning från sin nya central som kostat cirka 90.000.000 kronor. Robertsons Christian Broadcasting Network fick in omkring 300.000.000 kronor förra året.
Jim Bakker, som förut samarbetade med Robertson, har börjat sin egen gästföreställning, och hans TV-bolag tjänar omkring 240.000.000 kronor om året.
Rex Humbard, som har ”Cathedral of Tomorrow” med en effektfull estrad, får in omkring 100.000.000 kronor.
Listan skulle kunna fortsätta länge. Toppstjärnorna i den ”elektriska kyrkan” kan sammanlagt ge ut många hundra millioner kronor på att varje år köpa tid i televisionen. Var får de pengarna ifrån?
De flesta människor som tittar på den ”elektriska kyrkan” i TV är inte rika. Benjamin L. Armstrong, som myntade uttrycket ”elektriska kyrkan”, förklarar: ”Som en del av begreppet ’elektriska kyrkan’ är lyssnaren förpliktad att ge.” De flesta av dessa milliontals kronor sänds in till TV-predikanterna i summor på mellan 100 och 200 kronor åt gången. Jerry Falwell kan till exempel få cirka 10.000 brev per dag, och mer än hälften av dessa innehåller penningbidrag.
En fånge i ett fängelse i Pontiac i Michigan blev förvånad över att få en dataskriven begäran om 35 dollar (160 kronor). Varför det? Han säger: ”Det maskintryckta meddelandet förklarade att en vän till mig, som önskade förbli anonym, hade ... begärt att en särskild bön skulle frambäras för mig genom TV. ... Bönen hade blivit framburen, men min vän hade inte brytt sig om att svara på ’donationskortet’ som senare hade kommit per post. Skulle jag vilja vara så vänlig och sända en check?”
Ibland är begäran om pengar mer utstuderad. En tittare sade: ”Jag såg häromdagen en TV-föreställning som stärkte min förskräckelse för betalda religiösa televisionsprogram. Predikanten visade under programmets gång två telefonnummer i TV-rutan. Det ena numret, som var för de tittare som önskade lämna penningbidrag, var avgiftsfritt, men det andra numret, som var för människor som önskade få råd, var däremot inte avgiftsfritt.”
Varför den ständiga efterfrågan på pengar?
En orsak är att den ”elektriska kyrkan” omöjligen kan fungera utan mycket dyrbara tekniska hjälpmedel. De flesta religiösa TV-programledare skulle aldrig kunna tävla med de regelbundna programmen som sänds ut till den stora amerikanska tittarskaran. När ett religiöst program visas på TV, stänger de flesta människor snabbt av apparaten. Problemet för den ”elektriska kyrkan” är: Hur skall den kunna nå den hängivna minoriteten tittare som önskar se på religiösa program?
Vad är svaret? Tidskriften Forbes framhåller: ”Omvälvningar inom satellitteknologin, förändringar inom datorernas användningsområde och tillkomsten av kabel-TV-system och nya televisionsstationer förvandlar USA till en global by och gör det ekonomiskt lönande med ’närsändning’ till relativt få tittare. Men hur blir det om inte alla önskar titta på ett religiöst program? ... TV, liksom tidskrifter, kan nu tillgodose tittarskaror som har speciella intressen.”
Resultatet blir en annorlunda ekonomi för den ”elektriska kyrkan”. Tittarna understöder inte dessa program indirekt genom att köpa tvålflingor som annonserats under föreställningen. De måste i stället understödja programmen direkt med sina penningbidrag. Att enträget be om penningbidrag och att se till att dessa penningbidrag kommer in har blivit en omfattande datoriserad verksamhet för de flesta av den ”elektriska kyrkans” stjärnor. Datorn är lika viktig för den ”elektriska kyrkan” som televisionsbildröret.
Behovet av att ständigt skaffa pengar fångar TV-predikanterna i ett upp- och nergående kretslopp. Stora projekt, liknande ”katedraler” eller universitet eller sjukhus, sätts i gång och följs av desperata vädjanden till de trogna att ge mer pengar för att ”avsluta Guds verk”. Som en bankman sade om en av den ”elektriska kyrkans” stora stjärnor: ”Det finns bara ett problem med en prästtjänst som Jerrys — han kan aldrig sluta upp med att försöka skaffa pengar. Om han gör det, faller allt ihop.”
Denna aspekt på den ”elektriska kyrkan” påminner tänkande kristna om Jesu ord som återfinns i bergspredikan. Jesus sade uttryckligen: ”Ingen kan vara slav åt två herrar; för antingen kommer han att hata den ene och älska den andre, eller kommer han att hålla fast vid den ene och förakta den andre. Ni kan inte vara slavar åt Gud och åt Rikedomen.” — Matt. 6:24.
Eftersom predikanterna i den ”elektriska kyrkan” ständigt är i behov av stora penningbidrag från sina tittare, är det då troligt att de vill riskera att stöta sig med dessa tittare? Knappast! Det är därför inte förvånansvärt att den ”elektriska kyrkans” teologi är lättsam och självtillfredsställande. Alldeles som tidskriften Forbes framhöll: ”Fråga inte vad du kan göra för din religion; fråga i stället vad din religion kan göra för dig.”
Även en del som sympatiserar med den ”elektriska kyrkan” erkänner att den har mycket lite innehåll och mening. Alldeles som den protestantiske teologen Carl F. Henry sade: ”En stor del av televisionsreligionen är alltför väckelsekoncentrerad och läromässigt alltför urvattnad för att ge ett tillfredsställande alternativ till nutidens religiösa och moraliska förvirring.” Med andra ord: TV-religionen kan inte hjälpa dig att lösa livets problem.
Harvey Cox, professor i religionskunskap vid Harvard University i USA, säger att TV-predikanterna ”endast vidmakthåller och fördjupar de värden som präglar en materialistisk konsumentkultur. De hjälper människor att godta en del mycket ytliga värden, medan de i den mest kommersiella inramning utlovar lättvunnen frälsning.”
Hur stämmer detta överens med Jesu varning att vägen till livet inte är lätt, utan svår — ”trång är den port och smal den väg som leder till liv, och få är de som finner den”? (Matt. 7:14) Låter detta som om du skulle kunna få evigt liv enbart genom att ringa till en viss TV-kanal?
Tänk på denna ytterligare uppmaning från Jesus Kristus: ”Om någon vill efterfölja mig, så försake han sig själv och tage sitt kors [tortyrpåle, Nya Världens översättning] på sig var dag; så följe han mig.” (Luk. 9:23, 1917) Förnekar en människa sig själv och tar upp sitt ”kors” genom att var dag sitta framför TV-apparaten? Skulle Jesus Kristus verkligen godkänna en religion som lovar människor lättvunnen frälsning — ingen tortyrpåle, ingen självförsakelse — bara en månatlig check till någons ”världsomfattande predikande i TV”?
Det ser i stället ut som om den ”elektriska kyrkan” är ett exempel i det tjugonde århundradet på vad aposteln Paulus varnade Timoteus för, då han sade: ”Ty det skall komma en tidsperiod, då de inte skall fördra den sunda läran, utan i enlighet med sina egna begär skall de samla åt sig en hop lärare för att få sina öron kittlade; och de skall vända sina öron bort från sanningen och vända sig till osanna historier.” — 2 Tim. 4:3, 4.
Varför är människor villiga att ge ut milliontals kronor för att understödja den ”elektriska kyrkan”? Därför att de får lyssna till det som de vill höra. De försäkras om att Gud skall besvara deras böner. De behöver inte förneka sig själva eller ta på sig sitt ”kors” eller utföra det verk som Kristus utförde, utan de är ”frälsta” och Gud älskar dem — så länge som de fortsätter med att skicka in dessa checkar.
Men även om den ”elektriska kyrkans” teologi är vag och ofullständig, är dess politik klart och tydligt angiven. Detta är ämnet för följande artikel.
[Infälld text på sidan 5]
DEN ”elektriska kyrkans” teologi är lättsam och självtillfredsställande
[Infälld text på sidan 6]
ÄVEN en del som sympatiserar med den ”elektriska kyrkan” erkänner att den har mycket lite innehåll och mening
[Infälld text på sidan 7]
”DE hjälper människor att godta en del mycket ytliga värden, medan de i den mest kommersiella inramning utlovar lättvunnen frälsning”