Späckhuggaren — bättre än sitt rykte
Berättat av en medarbetare
Mina efterforskningar gav mig en skrämmande bild av Orcinus Orca, späckhuggaren. Men så stiftade jag bekantskap med honom vid Sea World i San Diego och fann att han inte alls var så farlig!
”HUNGRIG som ett svin, grym som en varg, modig som en bulldogg och försedd med havets mest fruktansvärda käftar.” Så beskrevs späckhuggaren i ett uppslagsverk. Den kan bli drygt tio meter lång och kan ibland väga åtta ton. I käkarna sitter omkring 50 tänder, stora som en manstumme, och de griper i varandra ungefär som tänderna i en rävsax. De jagar i flock och anfaller och äter upp valar som är 20 gånger så stora som de själva. Delfiner och sälar sväljs hela. I magen på en späckhuggare fann man resterna av 13 delfiner och 14 sälar; i en annan 32 fullvuxna sälar. På deras matsedel står också fiskar av många olika slag, tioarmad bläckfisk, sjöfågel, havsutter, ibland haj och någon gång åttaarmad bläckfisk. När de får syn på sjöfåglar eller sälar på ett isflak, gör de en djupdykning och sätter sedan fart uppåt, bryter sönder metertjock is och tippar sina offer i havet.
Späckhuggaren har inga fiender. Den vet inte vad fruktan vill säga. Väldiga, skräckinjagande monster — den bilden fick jag genom mina efterforskningar.
Men så åkte jag till Sea World i San Diego för att möta dessa blodtörstiga mördare och fann att de var som förvuxna kissekatter. Jag lutade mig över bassängkanten, och en av dem, som hette Kandu, kom upp i min famn för att få en kram. När min hustru böjde sig fram, kysste Kandu henne på kinden. Nåja, John Spafford, chefsdressör av de späckhuggare som finns där, skulle kanske uttrycka det annorlunda: ”Kandu vidrörde hennes kind med sin tunga.” Och naturligtvis hade han rätt. Vid vår intervju betonade han gång på gång riskerna i att bli antropomorfistisk, det vill säga ”tillskriva icke-mänskliga varelser mänskliga drag”.
När vi kom fram till Sea World, möttes vi av PR-representanten Diane Taramasco. Hon följde med oss till Shamu Stadium, där John Spafford och de andra tre dressörerna var sysselsatta med att hjälpa Kandu att finslipa den baklängesvolt hon gjorde när hon dök upp ur vattnet. Det var en lämplig tidpunkt för min första fråga:
”Hur bär ni er åt för att lära dem dessa trick, om det är det rätta uttrycket?”
”Vi kallar dem beteenden”, förklarade John. ”De är en anpassning av deras naturliga beteendemönster, och därför kallar vi dem beteenden. Dressyren försiggår i två steg. Det första består i att låta nykomlingen få vänja sig vid sin miljö — hur han skall utnyttja sitt ekolokaliseringssystem i ett oceanarium i stället för i det öppna havet, hur han skall samsas med de andra djuren i våra fyra sammanhängande bassänger, lära sig att äta den djupfrysta fisk de utfodras med i stället för att själv fånga levande byte osv. Detta tar åtskilliga månader, kanske ett år, men då har vi ett ivrigt, vaket djur som är redo att samarbeta med dressören. Från denna tidpunkt arbetar vi med honom i, ja, säkert ett och ett halvt år för att träna honom i de beteenden vi visar i en föreställning.”
”Varierar ni dressyren efter de individuella djurens egen personlighet?” frågade jag.
”Ja, absolut. Vi arbetar inte med späckhuggare; vi arbetar med personligheter. Varje djur visar tecken på sina egna intressen, det han tycker är roligt. Och vi sätter inte upp några tidsgränser. Vi låter varje djur avgöra hur fort och hur långt det vill gå.”
”Kan du säga närmare bestämt hur ni får dem att utföra några av dessa fantastiska trick ... förlåt, beteenden?”
”Du lär dig”, sade han leende. ”Själva dressyren är rätt elementär. Jag vill inte gärna erkänna detta, men det är sant: Det är inte mycket mer komplicerat än att dressera en hund. Vi använder något som vi kallar förstärkningar. Till att börja med är det föda. De gör något som man gillar, och man ger dem en fisk. Vi börjar med föda. Längre fram blir det andra förstärkningar — klappar, gnuggningar, visselpipan och lekar.
För att återkomma till dressyrprocessen: Jag talade om att det i grund och botten inte är mycket svårare än att dressera din hund, att man använder förstärkningar osv. Men det finns en skillnad som gör det hela lite mer komplicerat. Du kan ta tag i din hund, placera honom i sittande ställning, tala med bestämd röst och resa upp honom igen om han lägger sig ner. Men valen är ute i vattnet, och du är på land. Han är för stor för att kunna hanteras med händerna. Du kan inte gräla på honom eller uppträda dominerande mot honom. Han måste göra saker och ting på ett naturligt sätt, och när du ser något som du vill använda vid en uppvisning, förstärker du det beteendet. Den verkliga utmaningen när man arbetar med valar är att göra dressyren intressant, stimulerande och spännande. Valen måste ha roligt.”
Jag hade sett en uppvisning tidigare på förmiddagen och såg den igen på eftermiddagen, och det var inte samma föreställning. Dressören sade att de måste variera programmet, för annars skulle valarna bli uttråkade. John utvecklade detta ämne vidare:
”Om vi hade samma ordningsföljd vid varje föreställning, skulle valarna veta vad som kom härnäst, ställa in sig på det och göra det av sig själva på ett rutinmässigt sätt. Kvaliteten på dessa beteenden skulle försämras utan dressörens ständiga ingripande och förstärkning. Men inte bara det, utan valarna skulle också bli uttråkade. De är mycket intelligenta varelser, och deras intresse måste stå på höjdpunkten för att de skall vara samarbetsvilliga. Vi låter dem därför aldrig fastna i slentrian, utan ändrar ordningsföljden, byter dressör, förändrar den omgivande miljön, ser till att det blir omväxling för att få dem att tänka, vara på sin vakt, beredda på vad som skall komma härnäst. Det finns åtminstone ett dussintal metoder vi använder för att skapa en stimulerande miljö, så att de inte blir uttråkade.” ”Du nämnde tidigare visselpipan som en förstärkning. Hur går det till?” frågade jag.
”Låt oss gå dit bort där Mike arbetar med en ung treårig hona. Detta är första träningspasset. Mike har visselpipan i munnen och vill att hon skall komma upp och bli klappad. Den enda förstärkning hon ännu känner till är fisk, och Mike försöker skapa nya typer av förstärkningar — klappar, lekar och andra intressanta saker. När hon kommer fram för att bli klappad och får sin fisk, kommer Mike att blåsa i visselpipan. Snart lär hon sig att när pipan blåser får hon en fisk. Så småningom förstår hon att visselpipan talar om att hon gjort bra ifrån sig och kan vänta sig en belöning, eller förstärkning. Senare blir visslingen i sig själv en förstärkning.
Du kommer kanske ihåg att vi höll på att arbeta med Kandu och hennes baklängesvolt, när ni kom. Hon slog inte upp med stjärtfenan i rätt ögonblick, och hon gjorde ansatsen från fel håll. Då använde vi inte visselpipan. Vi skickade i väg henne utan förstärkning och knackade lätt på målmärket. Ansatsen var fortfarande fel, men denna gång slog hon upp med stjärtfenan. När hon gjorde det, blåste vi i visselpipan och gav henne en fisk. När hon senare också gör ansatsen rätt, kommer vi att blåsa i pipan för detta. Visselpipan är ett ovärderligt redskap. Med den kan vi förstärka just den del av ett beteende som vi tycker om.”
John förklarade andra metoder för oss. Det finns en högtalare under vattnet som sänder ut olika signaler till valarna. Ett pip betyder att de skall utstöta ett frustande läte, flera signaler kan betyda att de skall utföra vissa hopp, en annan serie kan betyda ”kom hit” osv. En ung val vet kanske att en knackning på ett målmärke har avseende på ett visst beteende, men dressören vill ha det utfört endast genom att peka. Då pekar han först och knackar sedan, och snart gör valen det även om han bara pekar och inte knackar. En treåring åt fisk men ville inte äta bläckfisk. Hon spottade gång på gång ut bläckfisken och gapade efter fisk. Men hon fick ingen fisk. Men så svalde hon en gång en bläckfisk, och genast fick hon sin fisk! Hon lärde sig att hon måste äta både bläckfisk och fisk. Det påminde mig om hur föräldrar låter sitt barn äta upp spenaten innan det får sin glass.
”John”, sade jag, ”hur länge har du arbetat här?”
”Sex år.”
”Diane förklarade att nybörjare får börja med att stycka fisk. Fick du också göra det?”
”Ja, det gjorde jag faktiskt. Det är inte så värst glamoröst, men det hör till jobbet. Vi gör det som är nödvändigt för att djuren skall vara friska.”
”Tar ni temperaturen på dem?”
”Man kan använda termometrar, men det finns en annan metod som också är effektiv. Vi lägger handen över blåshålet och känner då värmen av deras andedräkt mot vår hud.”
”Får ni skicka efter doktorn ibland?”
”Vi har en läkare och två veterinärer.”
Namu, den store hannen, avbröt oss genom att hoppa upp ur vattnet, glida upp på bassängkanten och lyfta upp stjärtfenan. ”Det där kallar vi en ’slide-out’”, förklarade John.
Jag hade läst att de i vilt tillstånd glider upp på isflak för att komma åt sälar. ”Hur mycket äter Namu?”
”Han får ungefär 90 kilo bläckfisk, makrill och sill i dag. Han är 6,6 meter lång, väger drygt 4.000 kilo och har bara nått två tredjedelar av sin storlek som vuxen.”
”Är det någon skillnad mellan att dressera späckhuggare och att dressera delfiner?”
”Späckhuggare är lättare att dressera. De är helt orädda och kommer genast fram till dressören, medan delfiner är försiktiga i början. Delfiner har också större sociala problem, påverkar varandra, snattrar och bråkar med varandra. Deras uppmärksamhet varar inte så länge. Späckhuggaren är det intelligentaste djuret i havet. En del dressörer, som arbetat med både späckhuggare och schimpanser, anser att späckhuggaren har större intelligens. Då har hänsyn tagits till de båda djurens olika miljöer; det vill säga, späckhuggaren är intelligentare i sin miljö än schimpansen är i sin, enligt vår mening.”
”Jag har läst att en elefant på sju ton hade en hjärna som vägde 5,4 kilo, medan en ung val på ett ton hade en hjärna som vägde 6,3 kilo”, sade jag.
”Vi brukade låta Kandu vara tillsammans med en person ur publiken i ungefär 20 sekunder”, sade John. ”Sedan placerade vi denna person och två andra på olika plattformar, och Kandu kunde då peka ut den person hon hade mött nio gånger av tio. Jag skulle vilja se den människa som kan vara tillsammans med en späckhuggare i 20 sekunder och sedan peka ut den bland två andra.”
”Be inte mig! Jag tycker alla ser likadana ut”, utropade jag. ”Du talade förut om lekar. Kan du berätta mer om det?”
”Vi försöker göra så att deras uppvisningar blir en lek för att bibehålla deras intresse. Men de hittar också på egna lekar. Här är ett exempel. Vi har elektriska summerapparater under vattnet, som vi använder för att ge signaler. Valarna leker med dem, ibland ganska hårdhänt, och därför tar vi bort dem efter varje föreställnings slut. Valarna gör detta till en lek. En dykare går ner för att hämta summern, och en val gömmer den med sin kropp. Dykaren låtsas göra något annat, och valen simmar i väg men vakar som en hök. Dykaren gör en rörelse i riktning mot summern, och valen är där som en blixt, före honom. Det är en lek som roar dem båda.”
”Har du några fler allmänna upplysningar, John?”
”Låt mig se. Vi tror att de inte har något luktsinne, möjligen smak, ett synnerligen välutvecklat hörselsinne, inga stämband, men de kan frambringa ljud genom blåshålen och hör genom att motta vibrationer med underkäken och öronen. De har ett synnerligen utvecklat ekolokaliseringssystem — i somliga föreställningar söker valen reda på små plastringar som flyter på vattnet och kommer tillbaka till oss, fastän han har ögonen förbundna, så att han inte ser. De är enormt starka. Shamu kan efter mycket kort ansats skjuta hela kroppen upp ur vattnet och träffa en boll som hänger mer än sju meter upp i luften.”
Mina efterforskningar hade bekräftat denna styrka. De kan hoppa tolv meter upp i luften, och tidskriften National Geographic hade en bild av en späckhuggare som med ett slag av stjärtfenan slungade ett sjölejon på flera hundra kilo tio meter upp i luften. De kan dyka så djupt som över 300 meter.
”Fäster du dig vid dem, John? Tänker du på dem när du är borta?”
”Ja, absolut. Hela tiden. Jag saknar dem när jag är på semester. Vi känner varmt för våra valar och respekterar dem som sådana. Vi försöker inte presentera dem som om de hade mänskliga drag. Vi klär inte ut dem i hattar. De är valar, och de är fantastiska. Låt oss presentera dem som valar.”
Späckhuggare är fantastiska. De dödar för att äta, för att leva. Men kom ihåg att deras offer gör detsamma! Inga av dem är vegetarianer! När de är mätta är de som stora kissekatter. I en föreställning kliade en sjuårig flicka en av dessa kolosser på tungan, till hans stora förtjusning. Och själva var vi mycket förtjusta över Sea World, vårt mottagande och särskilt Kandu, när hon lät oss krama henne och när hon — förlåt John, men jag måste säga det — när hon gav oss en kyss.
NÄR JAG LÄMNADE SEA WORLD, var jag mycket tankfull. Jag påminde mig psalmistens ord: ”Huru mångfaldiga äro icke dina verk, o HERRE [Jehova]! Med vishet har du gjort dem alla. Jorden är full av vad du har skapat. Se ock havet, det stora och vida: ett tallöst vimmel rör sig däri, djur både stora och små.” (Ps. 104:24, 25) Från mikroskopiska plankton till jättelika valar — ett tallöst vimmel!
Jag tänkte på att människan i begynnelsen sattes i Edens lustgård ”till att bruka och bevara den”, och med hänsyn till djuren gavs följande befallning: ”Råden över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över alla djur som röra sig på jorden.” (1 Mos. 2:15; 1:28) Vilket förtroende! Vilken underbar arbetsuppgift från vår Skapare! Att sörja för jorden, dess växter och djur — inte bara hundvalpar och kattungar, utan alla varelser, ”både stora och små”. Också de skräckinjagande men ändå uppseendeväckande vackra späckhuggarna!
Dessa och andra tankar genomkorsade mitt huvud, när jag tänkte på de underbara ting som finns i beredskap för lydiga människor på en ren, paradisisk jord under Guds rike, med ”nya himlar och en ny jord som vi väntar på enligt hans löfte, och i dessa skall rättfärdighet bo”. — 2 Petr. 3:13; Jes. 45:18; Pred. 1:4.
[Infälld text på sidan 18]
Hon måste äta bläckfisken för att få fisken, precis som ett barn måste äta upp spenaten för att få glassen
[Infälld text på sidan 19]
”Späckhuggaren är det intelligentaste djuret i havet”
[Infälld text på sidan 20]
”Vi försöker göra så att deras uppvisningar blir en lek för att bibehålla deras intresse”
[Helsidesbild på sidan 17]