”Vi trivs med vårt arbete!”

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Japan

JAG skulle vilja berätta för dig om ett mycket ovanligt byggnadsprojekt i Japan. Detta projekt är beläget på en plats som kallas Ebina, inte långt från Tokyo. Vad är det som gör det så ovanligt? Det är framför allt det förhållandet att alla de många hundra arbetarna vid projektet arbetar utan lön, som frivilliga.

Trots att det kan vara besvärligt att bo på byggplatsen och trots den tunga arbetsbördan, tycker dessa arbetare tydligen att deras arbete ger dem tillfredsställelse. När jag intervjuade dem, fick jag gång på gång höra följande kommentar: ”Jag trivs med mitt arbete!”

Jag sade till exempel till en arbetare: ”Du arbetar verkligen hårt, och vilket tråkigt arbete du har! Du måste känna dig glad när dagen är slut.” Han svarade: ”Det är sant att jag är trött, och jag ser verkligen fram mot kvällens vila. Men jag trivs med mitt arbete här. Och det gör alla de 342 människorna man träffar här, vilka frivilligt ställt sig till förfogande för detta projekt.”

En annan arbetare sade: ”Ja, vi arbetar långa dagar och i alla väder, och vi får ingen vanlig lön, utan bara husrum, mat och ett litet bidrag. Ändå finner vi verkligen stor glädje i det vi gör.”

När jag intervjuade arbetarna, framkom det omedelbart att deras glädje hade att göra med syftet med deras arbete. En arbetare sade: ”Min glädje beror på att detta arbete är direkt förknippat med mitt uppsåt i livet. Att veta att det man gör varje dag ingår i detta övergripande uppsåt är mycket tillfredsställande.”

För att få en klar uppfattning om vad allt detta rör sig om, ställde jag följande frågor, och här följer några av de svar som arbetarna gav:

F. ”Varför anmälde du dig frivilligt till att arbeta med detta projekt?”

S. (Yoshinobu Futakuchi): ”När jag fick höra att Jehovas vittnen tänkte bygga en tryckerianläggning i Ebina i Japan, blev jag mycket intresserad. Man tillkännagav att man tänkte bygga ett tryckeri, en kontorsbyggnad och en bostadsdel för drygt 300 arbetare. Detta var nödvändigt för att man skulle kunna klara av att trycka större upplagor i Japan av tidskrifterna Vakna! och Vakttornet, som nu har en sammanlagd upplaga på drygt 1.700.000 exemplar varje månad enbart i Japan. Inbundna böcker, som förklarar bibeln, kommer också att framställas vid den nya anläggningen. All denna litteratur kommer att användas av de 55.872 Jehovas vittnen som finns i Japan, vilka förra året använde drygt 20 millioner timmar i sin offentliga förkunnarverksamhet.

Det framhölls att hela byggnadsprojektet skulle utföras med hjälp av frivillig arbetskraft. Detta påminde mig om hur villiga arbetare i forna tider tog del i iordningställandet av tabernaklet. (2 Mos. 36:1, 2) Jag tyckte att jag också ville delta i Ebinaprojektet, på grund av det goda ändamål som tryckeriet kommer att tjäna — att framställa litteratur som hjälper människor att få kunskap om Gud och hans uppsåt. Mina medarbetare betraktar saken på samma sätt.”

F. ”Skulle du vilja tala om för oss varför du trivs så bra med ditt arbete?”

S. (Haruyuki Zenetani): ”Jo, ända till för två år sedan arbetade jag för ett företag, där det var vanligt att det var ett allas krig mot alla. Varenda en var intresserad av att komma sig upp, och för att kunna göra detta trampade de ned andra människor för att själva få fördelar.

Här kan jag se att skillnaden är oerhört stor. Alla arbetar tillsammans som en familj. Arbetet, inte en individs karriär, är viktigare än någonting annat. Det råder enhet när det gäller arbetarnas inriktning. Ingen tränger sig fram. Människor här oroar sig inte för att deras ställning skall komma i farozonen genom någon karriärjägares framfart.

Jag ser tydligt att den bibliska principen ’kärleken ... söker inte sina egna intressen’ är praktisk. (1 Kor. 13:4, 5) Att vi har frid och harmoni och att vi är mycket produktiva visar hur effektiv denna princip är.”

Jag lade märke till att man gjorde mycket för att öva upp dem som var ovana. Men jag undrade hur man betraktade dem som ännu inte utvecklat sina färdigheter så att de kan arbeta effektivt. Därför frågade jag en förutvarande polisman hur det förhöll sig med detta.

F. ”Vad är det som tilltalar dig, när det gäller arbetssämjan bland arbetarna här?”

S. (Katsuyuki Kamakura): ”Jag uppskattar särskilt mycket det system som råder här och som är grundat på kärlekens princip. I en värld där laglydnad måste genomdrivas med maktmedel är det den starke som anger kursen, alltifrån nybörjare till dem som har framträdande ställningar. Detta är förmodligen nödvändigt och en naturlig följd av att man måste genomdriva att lagarna efterlevs, men med ett system som är grundat på kärlek blir det fördelar för alla på två sätt.

Man visar till exempel hänsyn mot dem som inte är så starka, och till följd av de ansträngningar som dessa då gör kommer detta hela organisationen till godo. Om det inte går så fort för någon att lära, lämnas han inte åt sig själv, för att han inte skall känna sig misslyckad. Man undervisar honom tålmodigt, och ofta blir han en av de flitigaste arbetarna.

Många av arbetarna hade inga färdigheter, när de kom hit. Det förhållandet att det nu, efter två år, finns många skickliga byggnadssnickare, rörmokare, elektriker och ritare, fastän det var ont om dem tidigare, säger en hel del om den villighet som de erfarna visar, när det gäller att lära upp de oerfarna, eller hur?”

En annan sak som imponerade på mig var att jag inte lade märke till en mängd ”basar” som hela tiden skrek ut order. Jag frågade en kock om detta.

F. ”Vilket slag av uppsikt har man över arbetarna?”

S. (Keiichi Nakamura): ”Låt mig ge dig ett exempel. Vi är 20 stycken som lagar mat åt 550 personer varje dag. Detta antal omfattar byggnadsarbetarna och de arbetare från det förra avdelningskontoret i Numazu som redan flyttat in. Och det verkar som om de alla har frisk aptit!

Ja, som var och en som någonsin arbetat i ett kök vet, kan det bli ganska jäktigt vid måltiderna. Det blir stor press på oss. Men eftersom vi alla försöker utöva kristna principer i vårt tal och i vårt uppförande, bidrar detta till vår enhet. Det är också till stor hjälp att vi är välorganiserade.

Tillsyningsmännen arbetar lika hårt som någon annan eller hårdare. Det finns ingen som bara går omkring och utdelar order. Denna princip, att tillsyningsmännen tar ledningen i arbetet, är en av de omständigheter som gjorde att jag började dras till Jehovas vittnen.”

F. ”På vilket sätt då?”

S. ”Låt mig förklara. Innan jag studerade bibeln, var jag mycket anarkistisk i mitt tänkesätt. Jag ansåg att mänskligheten skulle klara sig bättre utan några organiserade styrelseanordningar eller samhällssystem. Detta var en av anledningarna till att jag blev kock, så att jag inte skulle behöva arbeta i en organiserad verksamhet. Jag ansåg att mänskligheten var på väg att förgöra sig själv och att de system som finns i världen enbart ledde människorna in på denna väg.

Genom mitt studium av bibeln insåg jag att det är nödvändigt med organiserad verksamhet för att genomföra Guds uppsåt. Men det är först efter det att jag börjat arbeta här som jag i ännu högre grad kommit att inse hur annorlunda denna organisation i verkligheten är. Eftersom den har osjälviska motiv och eftersom den har tillsyningsmän som är vänliga och som arbetar hårt, verkar den sannerligen för människors bästa.”

Arbetarnas ålder var mellan 18 och 67 år, och många av de unga männen, som är i början av 20-årsåldern, drar nytta av sitt ”pryo”-arbete. Men hur förhåller det sig med de äldre arbetarna, som skulle kunna dra sig tillbaka i lugn och ro i stället för att arbeta så hårt? Jag ställde följande fråga:

F. ”Varför anmäler sig en person över 65 år frivilligt till byggnadsarbete?”

S. (Takeo Tsuji): ”Jag måste medge att somliga tyckte att jag var alltför gammal att ställa upp som frivillig i detta projekt. Vid 65 års ålder hade jag gått i pension och kunde ha tagit det lugnt. Men jag önskade göra något nyttigt för mina medmänniskor. Jag hade erfarenhet av rörmokeri, och därför ställde jag upp som frivillig, eftersom jag trodde att min erfarenhet skulle vara till nytta.

Under någon tid arbetade jag som rörmokare, men nu är jag i receptionen. Detta har verkligen varit ett privilegium för mig. Många människor i min ålder har ingenting att göra, men mitt liv är fyllt med givande verksamhet.

Jag är änkling och har inget familjeansvar. Men att kunna arbeta tillsammans med unga män, som skulle kunna vara mina barnbarn, har hjälpt mig att hålla mig ung. Visst är det så att jag har mina smärtor och min värk, men det skulle jag haft även om jag varit hemma.”

När det gällde arbetare med familjeansvar, tog jag reda på hur många män som var här med sina familjer. Jag fick veta att det var 17 stycken. Jag undrade därför vilka förändringar dessa familjer hade varit tvungna att göra för att kunna komma hit och arbeta med detta projekt.

F. ”Att vara här med sin familj kräver en hel del förändringar i fråga om levnadsvanorna, eller hur? Hur klarade du detta?”

S. (Motomu Kamata): ”Eftersom jag hade eget arkitektkontor, kunde jag planera min verksamhet. När jag såg den enorma omfattning som Ebinaprojektet skulle få, visste jag emellertid att det skulle kräva heltidsengagemang från min sida, om jag skulle ta emot detta arbetsuppdrag.

Jag talade med min familj om dessa framtidsplaner. De bestämde sig alla för att samarbeta, så att jag kunde anmäla mig som frivillig. Fastän min hustru var havande med vårt fjärde barn, tvekade hon inte att uppmuntra mig. Det var hennes självuppoffrande ande som gjorde det möjligt för mig att komma hit.

Jag upplyste mina kunder om att jag skulle stänga mitt kontor tills vidare. Till en början trodde de mig inte! Men när de insåg att jag ’menade allvar’, lät de mig veta att de ville samarbeta med mig igen, när jag återupptog verksamheten.

Vi måste också flytta från vårt hem till en mindre kostsam bostad nära arbetsplatsen. Men alla i familjen kände sig lyckliga över att få göra dessa uppoffringar. En fördel har varit att vi i högre grad har kommit att uppskatta att materiella ting inte är det som i verkligheten gör människor lyckliga, och vi har därför kunnat hålla dessa ting på deras relativa plats. Vi önskar inte heller förlora denna uppskattning, när vi återgår till våra tidigare levnadsvanor.”

Därefter letade jag upp en annan man med familj och ställde liknande frågor till honom.

F. ”Du har också en familj att försörja, eller hur? Hade du några problem med att göra nödvändiga förändringar för att kunna flytta hit?”

S. (Masahito Sato): ”Jag hade arbetat i 25 år med miljövårdsprojekt och utveckling av avloppssystem, och därför antog jag att jag skulle kunna vara till nytta i samband med projektet. Jag sade upp min anställning i mitt företag med den tanken att jag skulle fortsätta på heltid med att undervisa om bibeln, när byggnadsprojektet i Ebina var fullbordat.

Min fru blev glad över att jag ville anmäla mig som frivillig, men hon önskade inte lämna vårt hem och flytta vår son från skolan. Hon tyckte om sina bekanta, och hon tog aktivt del i att hjälpa människor på vår ort med att studera bibeln. I ungefär ett års tid pendlade jag därför till byggplatsen. Men det var helt enkelt alldeles för långt.

Jag föreslog därför min hustru att vi skulle flytta hit till byggplatsen. Hon samtyckte till detta, och tro det eller inte, hon trivs nu så bra här att hon avskyr tanken på att ge sig i väg. Det beror på att vi har lärt oss vad det innebär att tjäna andra och att få erfara den lycka som kommer av denna tjänst. Det är precis som Jesus sade: ’Det är lyckligare att ge än att få.’ — Apg. 20:35.

Andra har funnit att det förhåller sig så. Och de kommer från många samhällsgrupper och har olika familjeförhållanden, men de har alla gjort de behövliga förändringarna. Bland våra arbetare har vi till exempel en före detta testförare av motorcyklar, som arbetar med murputsning, en kemitekniker som nu arbetar som armerare, och vi har också en skämttecknare, en före detta boxare, lantbrukare, kockar, en atomforskare och en före detta popmusiker, för att bara nämna några få. Det är ett arbetslag med mångsidig sammansättning, och vårt umgänge med varandra ökar vår kunskap om människor och berikar vårt liv. Vi har därför sannerligen haft stor nytta av att göra de behövliga förändringarna för att kunna komma hit.”

Det har varit upplysande att se den inställning som ådagaläggs här, när det gäller byggnadsarbete. På andra arbetsplatser, där huvudintresset är ekonomisk vinst, går många arbetare i själva verket inte in för sitt arbete med hela sitt hjärta. Närhelst det är möjligt, försöker de slarva för att underlätta sin egen arbetsbörda, och de slösar ofta med arbetsmaterial. Eller också är det så att somliga som har en chefsställning gör avkall på kvaliteten, när det gäller arbete och material, för att själva få högre förtjänst.

Men så förhåller det sig inte här i Ebina. Arbetarna uppmuntras att använda bra material, även om kostnaden blir något högre, och att inte slarva eller slösa med material. Syftet är att uppföra ett byggnadskomplex som skall vara starkt, hållbart och lätt att underhålla. Därför måste utrustningen vara bra och installeras på ett riktigt sätt. Av denna anledning sade en arbetare: ”Vi kan känna oss stolta över vårt arbete.”

Därefter frågade jag en annan arbetare:

F. ”I samband med själva arbetet har jag hört att somliga av arbetarna här talar om ’provsättningar’ de ställs inför i förbindelse med sitt arbete. Skulle du vilja förklara?”

S. (Takaaki Kato): ”Jag kommer från en välbärgad familj, och jag hade en ledande ställning i vårt familjeföretag, innan jag kom hit som frivillig. Men jag har inte fått något ’glamouröst’ arbete här. Jag är en av de 23 personer som fått i uppdrag att ta hand om arbetarnas bostäder. Vi utför alla slags uppgifter, från det som har med tvätt att göra till det som gäller rengöring av toaletter. Jag var inte van vid sådant arbete tidigare, och det innebar en provsättning i sitt slag.

För en tid sedan fick jag emellertid en lektion i ödmjukhet av en arbetare som väntade på att få sitt visum för att kunna åka till Taiwan som missionär. Han blev förordnad att arbeta tillsammans med mig, och jag var den som skulle ge anvisningar. Nu var det så att han hade arbetat vid vårt avdelningskontor här i Japan i många år, och han hade haft att göra med nästan allt som tänkas kan i samband med att organisera arbetet på Betelhemmet. Ändå följde han mina anvisningar troget, även när det gällde de allra minsta sysslor, fastän han hade mycket större erfarenhet än jag. För mig var detta en erfarenhet i fråga om ödmjukhet.”

Haruhisa Miyashita, som förut hade varit popmusiker, hade följande att tillägga: ”Många av oss har haft provsättningar av ett eller annat slag. Men de har varit till gagn för oss. Själv hade jag till exempel fördärvat min hälsa genom att leva ett nöjeslystet liv, när jag tidigare befann mig i popmusikens värld. Jag trodde att jag var i ganska god form, när jag anmälde mig som frivillig för detta arbete, men jag var inte alls förberedd för de fysiska påfrestningar som byggnadsarbete innebär. Men jag bevarade en optimistisk inställning och följde det föreslagna hälsoprogrammet. Följden blev att jag ökade 6 kilo i vikt, att jag lärde mig att vara balanserad och att känna en tillfredsställelse som jag aldrig tidigare upplevt, när jag enbart jagade efter nöjen.”

Det är alltså uppenbart att de som arbetar med detta ovanliga byggnadsprojekt fått många lärdomar. De har lärt sig nya yrken, knutit många bestående vänskapsband och har fått se exempel på kristet uppförande och ödmjukhet. Deras behov har också blivit tillgodosedda i rikligt mått, både i andligt och i materiellt avseende.

Verkställande direktören vid ett byggnadsföretag i Ebina sammanfattade dessa arbetares känslor, när han för en kort tid sedan gjorde ett besök. Han konstaterade följande: ”När jag ser hur drygt 300 människor, som till största delen är oerfarna och unga, arbetar tillsammans i endräkt med ett glatt ansikte, vilket tydligt visar att de har det bra, får det mig att önska att var och en skulle kunna trivas lika bra med sitt arbete som dessa gör.”

Jag tänkte för mig själv: En dag, i Guds nya ordning, kommer varje människa som då lever att göra detta. — Ps. 37:11; Jes. 65:21, 22.

[Bild på sidan 20]

Sällskapet Vakttornets nya anläggning i Ebina i Japan, inte långt från Tokyo