En redogörelse om trofasthet
CUBA är inte det enda land, där Jehovas vittnen blivit förföljda. De har blivit förbjudna i Sovjetunionen, Kina och andra kommunistländer. De har också under senare år blivit förföljda i Argentina. I Malawi har vågor av förföljelser rasat mot dem vid flera tillfällen och under många år. Under andra världskriget gjordes försök att utrota dem i Nazisttyskland, och många vittnen dog då i koncentrationslägren.
Förföljelse av Jehovas vittnen är emellertid ingenting nytt. Anklagelsen att de är mot samhället och att de vill omstörta det är inte heller någonting nytt. Bibeln informerar oss om att andra trogna tjänare åt Gud också lidit samma slag av förföljelse och blivit falskt anklagade. — Joh. 19:12; Apg. 16:19—21.
Neutralitet
Vad somliga nationer inte har kunnat förstå är att Jehovas vittnen är neutrala i politiska angelägenheter, att de aldrig befattar sig med eller motarbetar det politiska system som finns i det land där de bor. Några nationer missförstår detta och tror att Jehovas vittnen vill omstörta samhället, eftersom de inte vill gå ut i krig och inte heller vill utföra handlingar som de betraktar som tillbedjan av patriotiska symboler.
Men det är omöjligt för dem att ägna sig åt samhällsomstörtande verksamhet. Det skulle vara i strid med deras höga bibliska principer. Om de som tvivlar på detta skulle undersöka saken noggrant och opartiskt, skulle de finna att Jehovas vittnen aldrig försökt sätta i gång en revolt mot någon regering. De har aldrig anstiftat någon komplott mot någon regering eller uppviglat andra till att göra det. I stället fördömer de kraftigt vem det vara må av sina medlemmar som bryter landets lag när det gäller det moraliska uppförandet, betalandet av skatt och andra skyldigheter mot samhället. Det är därför de visat sig vara de mest laglydiga invånarna i alla nationer.
Jehovas vittnen tror inte att krig kan lösa mänsklighetens problem. De bygger sin uppfattning på bibeln, Guds ord, som säger att krig inte skall komma att lösa problemen på jorden. Gud utlovar i stället en tid då följande skall vara en verklighet: ”Folken skola ej mer lyfta svärd mot varandra och icke mer lära sig att strida.” (Jes. 2:4) Jehovas vittnen lyder redan nu den princip som ligger invävd i denna profetia. De lever i överensstämmelse med det råd som aposteln Paulus gav i Romarna 12:18: ”Så långt det beror på er, håll frid med alla människor.”
Detta är ingenting nytt. Edward Gibbon säger till exempel i sin bok History of Christianity angående de kristna under det första århundradet: ”De vägrade att ta någon som helst aktiv del i den civila administrationen eller i kejsardömets militära försvar. ... Det var otänkbart att de kristna, utan att avsäga sig en heligare plikt, skulle kunna åtaga sig soldatens, ämbetsmannens eller furstens roll.”
Men till skillnad mot många andra länder har Cuba inte gjort några anordningar för att befria dem som av samvetsskäl inte kan göra militärtjänst. Därför har de kristna ynglingarna på Cuba fått lida mycket för att de troget hållit fast vid Guds ords principer. De många tusen Jehovas vittnen som ännu finns kvar på Cuba får fortsätta att lida för sin trohet mot Guds lagar.
Regeringar såsom den på Cuba borde ställa sig denna fråga: Vad skulle i verkligheten hända, om alla människor handlade som Jehovas vittnen och pålitligt avhöll sig från att strida? Det är helt uppenbart att svaret skulle bli att allt vad krig heter då skulle vara borta för all framtid, något som redan är en verklighet i internationell skala bland Jehovas vittnen, som nu är flera millioner till antalet. Det är ju också så att det inte kommer att finnas ett spår av krig på hela jorden i Guds nya, rättfärdiga tingens ordning. — Joh. 13:34, 35; 2 Petr. 3:13.
Vinner respekt i fängelse
Jehovas vittnen var väl medvetna om att de måste visa sin ostrafflighet inför Gud, medan de var i fängelse. De gjorde också det, samtidigt som de delade med sig av sitt hopp till andra fångar.
Samuel Izquierdo berättar till exempel vad som hände, när han hamnade i fängelse för att han vägrade att ta del i militärtjänstgöringen: ”Jag talade om för dem att mitt samvete inte tillät mig att underordna mig deras politiska påbud och att jag inte kunde göra värnplikt. Den myndighetsperson som hade hand om mitt fall gav i ilska order om att jag skulle låsas in i en cell.
Cellen var gjord i trä och var 1,2 meter i kvadrat och 1,5 meter hög. Det gjorde att jag inte kunde stå rak i cellen. De lade dessutom exkrement från människor över hela golvet och låste sedan in mig där, naken och barfota. Stanken var förskräcklig.”
Men detta vittne berättar hur han kunde bevara sin ostrafflighet under dessa förhållanden: ”Jag lyckades hela tiden få ha kvar en liten bibel med de grekiska skrifterna i. Trots att de fann den, när de kroppsvisiterade mig, ägnade de aldrig någon uppmärksamhet åt den lilla boken, som de kallade den. Redan från första stund, då jag var bland de andra fångarna, började jag tala med dem om hoppet om Guds nya tingens ordning, det hopp som bibeln framhåller. Mer än 10 fångar samlades kring mig. Jag brukade läsa bibeln för dem och ge dem, som de sade, andlig tröst. Detta bidrog till att jag kunde hålla mig andligt stark. Och fångarna respekterade mig som en Ordets förkunnare. Soldaterna i det fängelset betraktade mig till sist som en fridens människa och slutade därför att behandla mig illa.”
Vi höll möten tillsammans
Bibeln påbjuder de kristna att inte underlåta att församlas. (Hebr. 10:24, 25) Även om den kubanska lagen förbjuder Jehovas vittnen att församlas öppet, kan den inte förhindra att de kommer tillsammans. Till och med i fängelserna hittar de på olika sätt att komma tillsammans.
Eduardo Aboud säger: ”Det var en stor glädje att i hemlighet kunna församlas på någon plats i lägret och där samtala om bibeln. Varje dag fick någon av oss ta upp en text från bibeln och kommentera den. Vi brukade också berätta för varandra vilka erfarenheter vi varit med om och om de olika prövningar av vår tro som vi alla ställts inför och hur vi övervunnit dem. Sedan gick vi igenom hur vi skulle kunna uthärda de olika svårigheter vi med största sannolikhet skulle råka ut för följande dag.
Dessutom hade vi alla möjlighet att tala med andra fångar som inte var Jehovas vittnen om Guds uppsåt. Det fanns ett vittne i varje barack i lägret; därför betraktade var och en sin barack som sitt personliga ’distrikt’, på vilket han skulle predika. På så sätt kunde jag hålla två bibelstudier i veckan genom att göra bruk av det jag hade lärt mig tidigare. I det fängelset hade vi nämligen inte tillgång till något skrivet material, inte ens bibeln. Men trots detta visade vi att vi varje månad kunde utföra ett gott arbete med att tala med andra om bibelns sanningar.”
Utanför fängelset var Jehovas vittnen förbjudna att hålla möten. Pöbeln gick också till angrepp mot Rikets salar. Män, kvinnor och barn blev slagna. Det var ingen mening att gå och tala med de lokala myndigheterna eller representanter för inrikesministeriet. Svaret blev alltid detsamma: ”Vi följer bara order från Havanna.”
Offentlig verksamhet förbjuden
Förutom att Rikets salar stängdes, försökte man hindra Jehovas vittnen att gå ut och förkunna för andra människor i deras hem. Varje vecka arresterades tusentals vittnen, då de förkunnade för allmänheten. De fick bötesstraff eller sattes i fängelse.
Men de Jehovas vittnen som ännu finns kvar på Cuba fortsätter att lyda Guds befallning om att tala med andra om det goda de lärt från hans ord. (Matt. 24:14; 28:19, 20; Apg. 20:20) De utför denna tjänst på olika sätt. Och de ger samma svar i dag som de kristna gav under det första århundradet, då de fick order om ”att ingenstans göra något uttalande eller undervisa på grundval av Jesu namn”. Dessa första kristna förklarade, när de ställdes inför myndigheterna: ”Döm själva om det är rättfärdigt i Guds ögon att lyssna till er mer än till Gud. Men vi för vår del kan inte sluta upp med att tala om de ting vi har sett och hört.” De sade också: ”Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor.” — Apg. 4:18—20; 5:29.
Enligt flyktingarna har Jehova Guds namn och uppsåt blivit kända över hela Cuba på grund av Jehovas vittnens trogna handlingssätt, någonting som varit till stor nytta för många människor som velat höra sanningen. I fängelserna har ett stort vittnesbörd om Guds uppsåt blivit avgivet.
Lägg märke till vad flyktingen Luis Garcia säger: ”Man kände varken till namnet Jehovas vittnen eller vad de sysslade med förrän dessa vittnen som dömts till fängelse började anlända dit. Med tiden tvingades fler och fler vittnen in i fängelse. Som en följd av detta kom det att bli ett förvånansvärt stort vittnesbörd avgivet både utanför och innanför fängelsemurarna. Så fort orden ’Jehovas vittnen’ kom att nämnas i något fängelse på Cuba, förknippades de genast med egenskaperna mod, oförskräckthet, ståndaktighet, trofasthet och ostrafflighet i alla avseenden.”
Många fångar har fått gagn av vittnenas budskap och uppförande. Ett stort antal av dessa fångar har lärt känna Gud och hans uppsåt och gjort sådana förändringar i sitt liv att de kunnat bli tjänare åt Gud. Ett exempel på detta är den man som satt i fängelse för rån, ett brott som han begått innan han lärde känna bibeln. Han skrev följande till den som undervisat honom i fängelset:
”Min käre broder! Min innerligaste önskan är att du, när du läser dessa rader, skall vara vid god hälsa i fysiskt och andligt avseende och vara i förening med vår kära familj. Jag kan berätta för dig att jag mår bra. Andligt sett känner jag mig stark och optimistisk, eftersom min tro växer mer och mer för varje dag som går. Allteftersom tiden går, förstår jag saker och ting bättre. Jag ser med glädje hur Guds heliga ande verkar i mig. Trots att jag är ensam här, har jag kunnat sätta den allsmäktige Gudens namn på högsta möjliga plats, eftersom jag försöker tillämpa allt jag lärt mig i mitt liv.
Under den korta tid vi fick vara tillsammans kom jag att känna mig mycket fäst vid dig, trots min ålder och trots det faktum att jag verkligen var en del av världen. Jag har aldrig blivit behandlad på det sätt som du behandlat mig, därför att alla mina tidigare bekanta har varit världsliga människor, människor som förr eller senare visat sitt rätta jag. Men du har alltid visat kärlek, uppriktighet och vänlighet.
Du har varit som en andlig far för mig, och du har hjälpt mig mycket. En annan sak som har hjälpt mig och som kommer att vara till nytta för mig i framtiden är ditt föredöme som tjänare åt Gud. Du har inte bara undervisat mig i vad som står skrivet i bibeln som lärobok, utan du har genom ditt handlingssätt varit ett föredöme för mig och lärt mig vilken väg som är den rätta att följa.
Jag är inte andligt mogen än. Jag brister fortfarande mycket i kunskap. Men även om jag har detta handikapp, är jag redo att försvara sanningen, eftersom sanningen inte kan hållas dold. Ibland säger jag mindre än vad jag skulle vilja säga, men även med få ord kan jag försvara sanningen.
Men trots att jag kände mig ledsen, när du blev frigiven, har jag blivit mycket aktiv i att tala med andra om sanningen. Detta har fyllt tomrummet efter dig.
Jag är mycket glad att jag har fått lära känna Guds vägar och hans uppsåt. Jag har överlämnat mig för att tjäna honom vid alla tillfällen och var jag än befinner mig, även om det skulle kosta mig livet. (Luk. 9:62; Apg. 20:24) Trots att jag är långt ifrån dig, har jag inte glömt vad du lärt mig. (Namnteckning) Din broder och son i tron.”
Vilken regering som helst som uppriktigt iakttar Guds tjänare kan sannerligen se att det finns många fördelar med att ha sådana människor i ett land. De som blir Jehovas vittnen blir de bästa tänkbara medborgare. De tar bättre vård om sina familjer och sina barn liksom de gör med sin egen och andra människors egendom. Jehovas vittnen lägger stor vikt vid ärlighet och god moral.
Vad de skulle önska
I vilket land Jehovas vittnen än lever vill de naturligtvis finna förståelse från regeringens sida. De skulle vilja utöva sin religiösa tillbedjan i frihet och i lycka, något som de kan göra i de flesta länder.
På Cuba har de inte denna frihet. Men detta önskemål framlades i en vädjan som sändes till Castro och hans regering den 16 december 1978. Mot slutet i detta dokument hette det: ”Vi ber för er och för de övriga medlemmarna i revolutionsregeringen att ni någorlunda skall förstå vårt ställningstagande och, om det är Guds vilja och hans beslut, att ni snarast skall ge oss ett svar. Vi har blivit uppmanade att handla på detta sätt i bibeln, för i 1 Timoteus 2:1, 2 heter det: ’Därför förmanar jag, först av allt, till att ödmjuka vädjanden, böner, förböner, tacksägelser, blir framförda för alla slags människor, för kungar och alla personer i hög ställning, för att vi skall kunna fortsätta att föra ett lugnt och stilla liv med full gudaktig hängivenhet och fullt allvar.’”
Men även om en sådan begäran eller petition också i fortsättningen avvisas, kommer Jehovas vittnen på Cuba att fortsätta att tjäna den allsmäktige Guden troget, oavsett vilket motstånd de får röna. ”Om Gud är för oss, vem skall då vara emot oss?” sägs det i bibeln. (Rom. 8:31) De förlitar sig på att Jehova skall bereda dem en utväg och göra det på ett sätt och vid en tidpunkt som han finner för gott.
[Infälld text på sidan 9]
Jehovas vittnen har aldrig anstiftat någon komplott mot någon regering eller uppviglat andra till att göra det. I stället fördömer de kraftigt vem det vara må av sina medlemmar som bryter landets lag
[Infälld text på sidan 10]
Alla hade vi möjlighet att tala om Guds uppsåt med andra fångar
[Infälld text på sidan 11]
”Så fort orden ’Jehovas vittnen’ kom att nämnas i något fängelse på Cuba, förknippades de genast med egenskaperna mod, oförskräckthet, ståndaktighet, trofasthet och ostrafflighet i alla avseenden”