Har det funnits ”grottmänniskor”?
SÅ STORT inflytande har böcker, tidskrifter, museiutställningar och till och med tecknade serier haft att människor vanligtvis tänker på ”apmänniskor” och ”felande länkar”, närhelst någon nämner ”grottmänniskor”. Gör du det? Dessa termer har blivit nästan synonyma ord för ett slags forntida varelser — ”primitiva människor” — i en ”utvecklingskedja” från forntida primater till människor sådana de är i dag. Existerar det verkligen en sådan ”kedja”? Har det funnits ”grottmänniskor” i den evolutionistiska bemärkelsen? Har den moderna vetenskapen bevisat att dessa uppfattningar är riktiga?
Människor i allmänhet antar att vetenskapsmän har kommit fram till att människan verkligen har en fastslagen, obruten utvecklingskedja, och de föreställer sig att forntidens apliknande människor bodde i grottor och att de till och med var samtida med dinosaurierna. Varför har de den uppfattningen? Det beror på att de har sett bilder som får dem att tro att vetenskapsmännen har funnit hela varelser, precis som den på bilden — håriga, framåtböjda och allt!
En granskning av bevisen visar emellertid att det är skillnad mellan vad vetenskapsmännen vet och vad de tror kan ha funnits. På ett berömt naturhistoriskt museum kan man till exempel finna en utställning, som visar människans förmodade förfäder. Man kan också finna ett ”släktträd”, som visar människans härstamning. Till utställningen finns det emellertid en betydelsefull förklaring, som lyder: ”I brist på fossil av både känd ålder och känd släktskap är en del grenar och förgreningar bara förnuftiga gissningar.” Gissningar är inga fakta. Sambanden och åldrarna är inte bevisade.
Det är sant att vetenskapsmän har funnit grottor med askhögar från eldar, spår av födoämnen jämte andra tecken på att människor bott där. Men dessa vittnesbörd säger oss inte att alla forntida människor bodde i grottor eller att de som gjorde det verkligen utgör en länk i en kedja tillbaka till något slag av ”primitiv människa”. Det finns i dag människor som är grottinvånare, till exempel Tasaday-stammen på ön Mindanao i södra delen av Filippinerna. Även om en del kan betrakta medlemmarna av Tasaday-stammen som primitiva människor på grund av deras enkla livsstil, är de inte alls några håriga, klumpiga, apliknande varelser.
Men har inte vetenskapsmän funnit huvudskålar och ben från ”apmänniskor” till bevis för att sådana varelser verkligen har levt här på jorden en gång i tiden? För det första måste det framhållas att detta slag av fossila vittnesbörd inte är rikligt förekommande. Några enstaka ben bildar inte en kedja. För det andra är det hur människor tolkar eller förklarar fynden som skapar problem. Att tolka knapphändiga uppgifter är inte lätt. ”Som alltid lämnar de fossila vittnesbörden rum för många tolkningar”, sade en evolutionist. En annan medgav angående de fossila fynden: ”Studiet av människans utveckling är en sport, snarare än en vetenskap i den vanliga bemärkelsen.” Angående åldrarna på dessa fossil sade ytterligare en annan: ”Den som tycker att vi redan löst problemet lurar sannerligen sig själv.” Vetenskapsmännen är sinsemellan oeniga om vad de har funnit. De gör rekonstruktioner av vad de har upptäckt och tolkar det; längre fram tolkar de om vad de har funnit och reviderar sina uppfattningar. Låt oss för att belysa detta ta några exempel:
JAVAMÄNNISKAN fann man i början av 1890-talet, men det var inte ett fullständigt skelett man fann. I Encyclopedia Americana heter det att Javamänniskan bestod av ”inte mer än en huvudskål och ett lårben”. Resten har man gissat sig till, och likväl avbildas Javamänniskan som en hårig, apliknande och framåtböjd varelse. Tror du att det med hjälp av bara några få ben är möjligt att avgöra en varelses hudfärg och hur mycket hår den hade? Upptäckaren hävdade att han hade funnit en ”apmänniska”, men vetenskapsmän säger nu att det var en tidig människa. Tolkningen ändrades!
PILTDOWNMÄNNISKAN visades under mer än 40 år som ett av bevisen i ”utvecklingskedjan”. Så nyligen som år 1956 beskrev ett uppslagsverk Piltdownmänniskan som ”en utdöd människoart”. Men i senare utgåvor av samma uppslagsverk beskrevs Piltdownmänniskan som ”uppsåtligt förfalskad” och som ”ett utstuderat bedrägeri”. Återigen ändrades tolkningarna. Varför? Under åren däremellan hade man nämligen funnit bevis för att Piltdownmänniskan var en bluff, att den var avsiktligt preparerad för att se ut som ett fossil av en apmänniska. Medan fragmentet av huvudskålen kom från en människa, var käkpartiet hämtat från en annan varelse, troligen en orangutang. Någon försökte alltså ”uppfinna” en apmänniska! Varför lät sig en del vetenskapsmän så lätt luras av falska bevis? Var det kanske så att de i ren desperation grep efter ett halmstrå?
NEANDERTHALMÄNNISKAN är också en av de mera kända delarna i den så kallade utvecklingskedjan. När man fann den första skalldelen, menade en vetenskapsman att huvudskålen tillhörde en idiot. Så småningom ändrade man uppfattning, allteftersom man fann fler ben. De första rekonstruktionerna framställde Neanderthalarna som framåtböjda, apliknande och med långa armar som dinglade framför dem, men nu finns det böcker som säger att ”Neanderthalmänniskornas utseende skilde sig troligen inte så mycket från hur en del nutidsmänniskor ser ut”. I ett uppslagsverk heter det nu att de var ”helt människolika, fullständigt upprätta”. Vilken förändring! Om man jämför illustrationerna i olika publikationer, kommer man att finna hur Neanderthalmänniskans påstådda utseende har förändrats. Och i stället för att hon skulle vara en idiot, medger man nu att Neanderthalmänniskan hade större hjärna än de flesta nutidsmänniskor.
En av orsakerna till att vetenskapsmännen tänker sig Neanderthalmänniskan som hopsjunken och framåtböjd är högst intressant. Ett skelett som man fann ganska tidigt hade böjda ben och krokig kroppsform. Eftersom vetenskapsmännen letade efter apliknande varelser, som skulle passa in i deras teori, var det naturligtvis mycket lätt att göra ett misstag. Det visade sig senare, efter ytterligare granskning, att skelettet var vanställt på grund av ledinflammation.
Men det är inte allt. När evolutionisterna i sina ansträngningar att få fynden att se ut som en länk mellan apa och människa första gången rekonstruerade en Neanderthalmänniskas fötter, ”gjorde de dem så att de skulle se ut som en apas fötter”, heter det i en bok. Men i samma bok medges det att fötterna i själva verket ”var till utseende och funktion mycket lika nutidsmänniskans fötter”. Titta på bilden (på föregående sida) av fötterna. Tycker du att de är tillräckligt lika för att man av misstag skall dra slutsatsen att de kommer från samma varelse?
AUSTRALOPITHECINERNA finns det möjlighet att studera, eftersom man har funnit många ben som tillhör dem. Kan vi mera säkert säga att människan härstammar från dem? I läroböcker heter det: ”Hur de ser ut är gissningar.” ”Det finns fortfarande många luckor och brister i vår kunskap om våra förfäder, och en del av de ting vi tror att vi vet om dem är grundade på ingenting annat än försiktiga gissningar.” Likväl vill man i läroböcker få det att se ut som om de är länkar som leder fram till människan.
”HOMO ERECTUS” är ett fall som visar att man måste akta sig för att godta alla bilder man ser av felande länkar. I en lärobok ställs frågan: ”Var de håriga?” Boken ger svaret: ”Troligen inte — åtminstone inte mer än många människor som lever nu.” Men tidigare i samma bok framställs en av dem som ett hårigt monster, likt den på bilden överst på sidan. Är detta ärligt?
Fakta visar klart och tydligt att detta påstådda bevis för att vi härstammar från apmänniskor inte existerar. Det har inte funnits några ”grottmänniskor” i den bemärkelsen. Det är inte bara så att det fattas länkar — själva kedjan existerar i verkligheten inte. Det man har framställt som bevis har i en del fall blivit förfalskat, ändrat och till och med rekonstruerat för att passa en förutfattad föreställning. I andra fall har de fynd man gjort blivit tolkade, omtolkade, feltolkade och felaktigt tillämpade.
Människan är emellertid precis vad bibeln visar att hon är — unik, en särskild skapelse. (1 Mos. 1:26, 27; 2:20) Inte bara människans hjärna, utan också hennes kropp, är långt mera utvecklad än djurens. Till och med en del evolutionister säger beundrande: ”Det mest fascinerande med människokroppen är att den är unik. Det finns ingenting i världen som är den lik.”
[Bild på sidan 27]
gorilla
människa
orangutang