Något fattades i mitt judiska arv
”JUDAR — far hem till er synagoga.” När vi kom in i omklädningsrummet, fick vi se hur någon skrivit så över alla våra skåp. Under basketbollmatchen mot ett ”kristet” lag blev vi hela tiden trängda och knuffade, och man satte krokben för oss. Det vi ville var att få spela boll. Men eftersom vi var judar, blev vårt lag utsatt för religiöst bigotteri.
Jag var omkring tolv år när det här hände. Men innan dess kände jag till det motstånd som mina föräldrar och andra judar hade upplevt i Europa under tsar Nikolaus II:s regering. Kosackryttarna, tsarens trupper, genomsökte städer och byar för att plundra, våldta och mörda judar. Mina föräldrar undkom genom att bege sig till Amerika i början av 1900-talet.
Sedan fick jag reda på hur millioner judar massakrerats under det tyska Tredje riket. Allt detta gjorde djupt intryck på mig som barn. Jag undrade ofta: ”Varför låter Gud en minoritet lida sådana orättvisor?” Så jag började tvivla på vad Gud egentligen är. Har han känslor, eller är han en abstrakt, opersonlig kraft? Gillar han krig? Reagerar han mot omoraliskheten, råheten och oärligheten som genomsyrat världen? Jag ville veta det.
Jag tilltalades visserligen av traditionerna och symboliken i judaismen, men de gav inget svar på mina funderingar. Det tycktes finnas en lucka i min tro. Något saknades i mitt judiska arv.
År 1956 tog jag min examen vid Boston University. Jag blev inte stärkt i mina uppfattningar, utan i stället ökade min osäkerhet om vad som är sant beträffande livet och dess mening, genom sådana ämnen som kulturell antropologi (studium i evolution).
Vid den här tiden hade jag funnit en hustru som skulle bli mig trogen och stötta mig i mina världsliga strävanden. Hennes ortodoxa judiska uppfostran återupplivade hos mig en önskan att gå till synagogan. Men det som hände vid firandet av Rosh Hashanah fick oss båda att sluta gå.
Vi hade gått in i synagogan, men eftersom vi inte hade råd att lösa biljetter för att få sitta, beslöt vi oss för att stå och lyssna till gudstjänsten. Vi hade inte stått där mer än några minuter, då en ordningsman kom fram till oss och sade att vi måste lösa biljetter, annars måste vi gå.
”Ja, om det är det vi skall välja mellan, då kan vi inte göra annat än gå”, svarade jag. Och det gjorde vi. Vad tomt det kändes och vad besvikna vi var, då vi förstod att det förekom diskriminering inom det som bekände sig vara Guds tempel! Men eftersom vi var stolta över vårt judiska arv, fortsatte vi att hålla fast vid de grundläggande trossatserna i judaismen. Men fortfarande saknades något — de frågor som gnagde inom mig förblev obesvarade.
En vändpunkt
Vårt första barn blev en son, en särskild välsignelse för en typisk judisk familj. Vilken chock det blev när en olyckshändelse höll på att ända hans liv! Under de timmar vi väntade ett dystert besked om hans tillstånd var vi nedbrutna av ängslan och oro. Mina läppar uttalade en innerlig bön till en okänd Gud — om vår son överlevde, skulle jag veta att Gud existerade och brydde sig om min vädjan. Vår son tillfrisknade!
Dagen därpå besökte ett Jehovas vittne min arbetsplats. Inom kort började min hustru och jag studera bibeln tillsammans med honom och använde då de hebreiska skrifternas massoretiska text.
Jag minns tydligt en episod en kväll vid vårt bibelstudium med vittnet. Han framhöll för oss att människan var skapad direkt av Gud. (1 Mos. 2:7) ”Men människan är slutresultatet av händelser i en evolutionskedja”, förfäktade jag, ”och det finns rikliga vittnesbörd tillgängliga till bevis för detta, däribland de former av den primitiva människan man grävt fram.” Jag skummade igenom sidorna i min lärobok från universitetet, Cultural Anthropology av Melville Herskovits, och fann på sidan 15 en serie fotografier med rekonstruktioner av några ben som grävts fram. ”Är inte detta bevis nog för att ’Pithecanthropus erectus’ är en av de felande länkarna fram till nutidsmänniskan?” vidhöll jag.
Men senare, när jag på nytt läste igenom stoffet, lade jag märke till att det på den sida som hänvisade till den rekonstruerade figuren sades: ”Det finns ingen gren av antropologin som kräver så stor vetenskaplig fantasi som denna.” Jag var förbluffad. Jag läste det om och om igen. Bevis? Visst inte! Fantasi! Människors teorier!
Mina ansträngningar att försvara min tro med hjälp av läroböckerna från universitetet banade vägen för att övertygande argument från bibeln och bibelförklarande litteratur kunde läggas fram. I synnerhet blev jag övertygad av broschyren Evolutionen kontra den nya världen. Det som gjorde mest intryck på mig var att argumenten till försvar för en skapelse av en högste Skapare alltigenom överensstämde med sann vetenskap.
Erkänner Jesus
Namnet Jesus nämndes aldrig annat än på ett nedsättande sätt hemma hos oss när jag växte upp. Det var likadant i min hustrus familj. En gång måste hon skölja ur munnen med tvålvatten för att hon uttalat namnet ”Jesus”!
”Messias har ännu inte kommit”, hade jag fått veta av mina lärare i religion. ”Gud har ingen son”, hävdade mina judiska kamrater. ”Jesus var ett oäkta barn”, ansåg i allmänhet mina släktingar.
Så när vi första gången dryftade profetian om Messias i Daniel 9:24—27, invände jag: ”Hur kan detta gälla Jesus Kristus? Messias skall komma i framtiden, och den som kallas Jesus har redan kommit och gått.”
Men medan vi studerade den profetian och andra, samlade vi många upplysande fakta. Ja, faktiskt, Daniels profetia fastställde året för Messias’ ankomst, år 29 v.t.! Detaljer som identifierade honom var noggrant beskrivna i Jesaja, kapitel 53. Och profetian i 1 Moseboken 49:10 angav till och med vilken stam han skulle komma från. ”Messias måste redan ha kommit”, blev min slutsats, ”annars skulle han inte ens kunna identifieras om han skulle komma nu, eftersom släktregistren är borta!”
Att Gud verkligen hade en son var en ny upptäckt för oss, men omöjlig att förneka när vi läste från vårt eget exemplar av de hebreiska skrifterna i Ordspråksboken 30:4: ”Vem har fastställt jordens ändar? Vad är hans namn, och vad är hans sons namn, om du vet det?” (The Holy Scriptures, utgivna av ett judiskt förlag i Amerika) Vi fick lära oss att det var helt legitimt att han föddes av en jungfru eller ung kvinna, eftersom det var Guds vilja, profetiskt förutsagt i Jesaja 7:14 och 9:6, 7.
Genom vårt studium av de hebreiska skrifterna blev vi således övertygade om att Jesus var Messias, eller Kristus, Guds Son. Han passade in i den mönsterbild som beskrivs i bibeln.
Jag fann det som saknades
Allteftersom jag fortsatte att studera fick jag svar på de frågor som så länge oroat mig, den ena efter den andra. Jag fann det som saknades i mitt judiska arv.
”Hur är det med krig?” frågade jag vittnet. ”Bör inte alla goda samhällsmedborgare försvara sitt land?” Jag frågade så, inte därför att jag tyckte om krig, utan därför att jag ville veta om Gud godkände krig.
Han svarade: ”När det är krig dödar katoliker katoliker, protestanter dödar protestanter, och judar dödar judar. Hur skulle Gud kunna ge sitt erkännande åt krig eller åt en organisation som godkänner att dess medlemmar dödar varandra?”
Det tyckte jag lät förnuftigt. Jag kände mig verkligen lycklig när jag förstod att Gud inte har någon del i nationernas krig. Det var med tillfredsställelse jag fick klart för mig att hos honom finns moraliska principer, ett rent språk och ärlighet, något vida skilt från det som allmänt accepteras av människor, både religiösa och andra! Vi blev övertygade om det, inte bara genom att läsa bibeln; vi hade levande bevis för det i de vittnen vi träffade och umgicks med. Jag kände mig så lycklig över att Gud har ett uppsåt med sitt folk och att verksamhet i enlighet med hans uppsåt kan krönas med evigt liv i en fullkomlig omgivning. (Jes. 25:6—9) Jag tänkte: ”Hur skulle en sådan kärleksfull Gud kunna vara en abstrakt eller opersonlig kraft?”
Motstånd i familjen
Nu blev vi utsatta för hårt motstånd från familjen. Förutom att vi blev förlöjligade och utfrusna, hotades vi med att vår son skulle tas ifrån oss. Vi hindrades från att samtala med min yngre bror, Marvin, som hade suttit med när vi dryftade bibeln med vittnena.
Efter min farmors död kom ett kraftprov. Min familj arrangerade ett möte med en av de mest framstående judiska religiösa ledarna i Bostonområdet. De ville förödmjuka mig och därigenom förmå min bror Marvin att sluta lyssna på mig. Som saker och ting utföll, var det rabbinen som blev förödmjukad.
Eftersom min farmor nyss dött, frågade jag rabbinen: ”Var snäll och visa min familj var i bibeln man kan finna stöd för den judiska läran att själen är odödlig.” Han kringgick min fråga genom att antyda att jag tagit miste därför att jag inte förstod hebreiskan. ”Det skulle verka mycket mer övertygande om ni bara ville slå upp bibeln och visa oss ett ställe som stöder läran om själens odödlighet”, svarade jag. Han besvarade ändå inte min fråga.
Allteftersom diskussionen fortsatte kom vi in på de tio buden. Så jag frågade honom: ”Var i bibeln återfinner man de tio buden?” Han visste inte! Han sade något på hebreiska till min kusin, och sedan min kusin tagit tio minuter till att slå i en ordbok, talade han om på hebreiska var de stod. Då jag kunde följa med i det som pågick, vände jag mig till rabbinen och sade: ”När ni gjort en sådan ansträngning för att hitta de tio buden, varför visar ni oss då inte skriftenliga bevis för att själen är odödlig, om ni känner till dem?”
Då han fortsatte att hänvisa till Talmud (den muntliga lagen eller traditionen enligt judisk tro) och andra skrifter för att svara på mina frågor, betonade jag vikten av att acceptera bibeln som sanningen och började läsa profetian i Jeremia 31:31—34.
”Om du vill veta sanningen, så finns det sanning i allting, också hos Satan, djävulen!” avbröt rabbinen och slog igen bibeln så att jag fick fingrarna emellan.
”Om ni är en sann herde för Guds hjord och jag är ett vilsegånget får, varför leder ni mig då inte tillbaka till fållan genom att besvara mina frågor från Guds skrivna ord?” invände jag.
När jag insisterade, tappade han fattningen och kallade mig dum. En av mina släktingar vände sig nu till en annan och sade: ”Varför svarar han inte på frågorna?” De var besvikna över att han inte kunde bevisa att jag hade fel. Ett sådant uppförande från dens sida som ansågs ha en viktig uppgift i att vidmakthålla det judiska arvet verkade så inkonsekvent på mig.
Fler frågor besvaras
Så många av mina frågor förblev obesvarade av de religiösa ledare som undervisade om det judiska levnadssättet! Om judarna är Guds utvalda folk, fortfarande ställt under den mosaiska lagen, var är då det heliga templet i Jerusalem? Var är förbundsarken? Var finns det aronitiska prästerskapet? Var är djuroffren? Var finns släktregistren som fastslår vilken stam man tillhör? Om sabbaten skall hållas, hur är det då med sabbaterna vart sjunde år och sabbaten vart femtionde år, jubelåret? De judiska präster jag talade med svarade undvikande eller ingenting alls på alla dessa frågor.
”Av det jag lärt vid mitt bibelstudium förstår jag att Messias redan har kommit”, sade jag till en annan rabbin.
”Det är omöjligt”, sade han.
”Men hur skall ni kunna identifiera honom, eftersom bibeln i 1 Moseboken 49:10 visar att Messias skulle komma från Juda stam?” frågade jag.
”Ni har övertaget”, bekände rabbinen. ”Min utbildning koncentrerades till Talmud. För att kunna diskutera den här frågan med er skulle jag behöva studera bibeln.”
Vid ett annat tillfälle hade min far bett en rabbin att ringa hem till mig. ”Om ni är villig att från bibeln bevisa för mig att Jesus inte är Messias och att Messias ännu inte har kommit och att alla judiska traditioner är grundade på bibeln, låt mig då få veta när ni vill komma och tala med mig.”
”Jag hör av mig”, lovade han mig. Han syntes aldrig till.
Med hjälp av vittnena kunde vi göra mycket efterforskningar vid vårt bibelstudium. Vi insåg att de hebreiska skrifterna gav mycket klara besked i alla dessa religiösa frågor och avslöjade den verkliga orsaken till att den ursprungliga judiska ordningen försvann.
Det system med präster och en ledning för folket som var från Gud och gavs åt israeliterna välsignades av honom endast så länge de ärade honom och upprätthöll hans lagar. Men på grund av sina människogjorda traditioner upphävde de Guds bud och upprätthöll ett system av uppenbar orättvisa ända fram till år 70 v.t., då det förstördes av romarna. Stammarnas och prästernas släktregister förstördes då templet jämnades med marken. På dess plats står än i denna dag en muslimsk helgedom, Klippmoskén.
Vi lärde oss att detta inte hindrade den store upphovsmannen till tider och händelser från att gå vidare med en ny anordning, som skulle välsigna inte bara en enda nation, utan människor från alla nationer. (1 Mos. 22:18) En internationell Gudsstyrd organisation med början under det första århundradet enligt den vanliga tideräkningen har blomstrat alltsedan dess. Med hjälp av sin heliga ande har Gud sörjt för att människor av alla slag skall få undervisning i hans ord, bibeln. (Jes. 54:13) Vilken glädje vi kände över att få svar på dessa frågor!
Alltsedan den dagen år 1956, då vi öppnade vårt sinne och hjärta för sanningen i Guds ord, har Lorrie och jag vuxit i kärlek och uppskattning till den som har visat sådana ömma känslor och sådan omsorg om oss. Ja, vi och våra tre barn — Joel, Julie och Mark, samt dennes hustru Marjorie — är lyckliga över att ha fått lära känna Jehova, källan till allt liv och allt hopp.
För knappt fem år sedan hade jag glädjen att återförenas med min bror Marvin, som varit som en främling för mig i 18 år. Jag är lycklig över att få tala om att han och hans familj också har blivit Jehovas vittnen.
Ja, jag kan verkligen säga att jag funnit detta något som saknades i mitt judiska arv — hur man tillber den sanne Guden, Jehova. Jag har också fått en kärleksfull familj som är förenad i sann tillbedjan, och jag kan ha nära gemenskap med dem som är trogna mot lagarna och principerna i den Heliga skrift. Här, bland män och kvinnor med olika bakgrund och av alla åldrar, har jag funnit djup respekt för bibelns höga morallagar, ett rent och uppbyggande tal och en miljö som kännetecknas av ärlighet och öppenhet. — Insänt.
[Bild på sidan 25]
Hela familjen har funnit det som skänker lycka