Från våra läsare

FAMILJER MED BARA EN FÖRÄLDER

Det tycks på senare tid som om det varit en ström av artiklar som ”hamrar på” om den sorgliga tillvaro människor i delade hem har. Alla dessa artiklar kanske är riktiga, men hur får de de oskyldiga offren att känna sig? För mig känns det som om någon gång på gång säger: ”Du har förlorat din äktenskapspartner; du känner dig sårad. Du och dina barn är dömda till en sorglig tillvaro.” Varför måste vi ständigt bli påminda om våra motgångar och om hur olyckliga våra barn är och hur svårt det kommer att bli för oss här i livet?

Anonym

Tack för ännu en artikel som behandlar ensamstående föräldrar, artikeln ”Bara du och jag, mamma”. Ibland kan det vara ganska kämpigt att vara en ensamstående förälder, men när jag kan läsa en artikel som behandlar min situation, hjälper det mig att vara balanserad. Jag ber er fortsätta att skriva sådana artiklar.

En ensamstående förälder

Jag skriver detta brev med tårar i ögonen. Jag har just läst artikeln ”Bara du och jag, mamma” och har funnit många svar på mina böner.

Anonym, Oregon

VÅLDTÄKT

Jag måste tacka [för artiklarna om våldtäkt]. För fyra veckor sedan, efter det att jag lämnat mitt arbete på en varuhus vid ett köpcenter omkring klockan 19.30, gick jag till min bil, som var parkerad i närheten, och steg snabbt in och satte mig. Från ingenstans kom en man och ryckte upp min bildörr och hotade att döda mig om jag inte gick in i baksätet. Jag behövde inte fundera på hur jag skulle reagera. Jag började skrika högt och klöste honom i ansiktet. När han sade att han skulle döda mig, skrek jag: ”Nej, det skall du inte.” Hur som helst så visste han att det inte skulle bli lätt. Rådet att inte låta skrämma sig hjälpte mig oerhört. Han sprang i väg, och jag låste dörren och körde hem.

M. M., Texas

Jag tyckte i synnerhet om det numret av er tidskrift, eftersom jag blev våldtagen vid 6 års ålder, och det är något jag aldrig kommer att glömma. Jag är nu 14 år gammal. Jag tyckte det var ett utmärkt råd som ni gav oss om hur vi kan skydda oss. Jag tyckte det var viktigt att det i denna fråga betonades att i de flesta fall är det släktingar som är skyldiga, alldeles som det var i mitt fall.

T. O., Brasilien