Jag är så glad att jag lever!

JA, TRE gånger försökte jag begå självmord. Men vad glad jag är att jag fortfarande lever!

Jag kom från ett splittrat hem. Mina föräldrar var aldrig lyckliga tillsammans så långt tillbaka jag kan minnas. När de till slut skilde sig skickades jag till en internatskola. När vi hade skollov skickades min syster och jag till olika släktingar, för pappa, som var sjöman på ett handelsfartyg, kunde inte ta hand om oss. Vi växte båda upp med den känslan att ingen ville ha oss.

När jag kom upp i tonåren lämnade jag romersk-katolska kyrkan, för jag tyckte att deras läror var motsägande. Jag kunde aldrig tro på ett pinohelvete och inte heller att jag skulle komma till himmelen. För mig var döden bara en period av frid och ro. Jag kunde inte finna någon mening i livet och såg ingen mening med att jag fanns till.

Jag gifte mig, men det löste inte mina problem. Min situation höll på att ta knäcken på mig. Då och då gick jag ut för att besöka vänner, men mycket ofta sade de: ”Å, jag var just på väg ut!” eller: ”Kan du göra mig en tjänst och göra det och det åt mig?” Jag tyckte att jag bara sprang efter dem, och de gav inte mig den uppmärksamhet jag tyckte jag behövde.

Jag satt och läste böcker dagarna i ända. Jag slutade laga mat och baka. Jag slutade tala med folk och att göra någonting annat än det allra nödvändigaste. Folk omkring mig bara struntade i mig. Åtminstone tyckte jag det. Det var så konstigt alltihop. Jag kände mig eländig, ensam och i skriande behov av någon som jag kunde tala med. Men det fanns ingen. Jag hade stängt ute alla ur mitt liv! Allt det här ledde till mitt första försök att ta livet av mig.

Varför självmord?

När någon planerar att begå självmord (och många planerar det mycket omsorgsfullt), kan människorna omkring honom uppdelas i tre kategorier. För det första är det de som han älskar mycket, men han tycker att han har svikit dem på något sätt. Han tror att dessa nära och kära kommer att ha det mycket bättre utan honom. I den andra kategorin finns de som han vill hämnas på. Han tycker att de har gjort honom så illa att bästa sättet att göra dem illa är att ta livet av sig — då kommer de utan tvivel att få lida samvetskval. I den tredje gruppen finns de som han tror inte alls bryr sig om honom och inte ens kommer att bry sig om ifall något händer honom. När jag ser tillbaka finner jag att alla tre spelade en roll i mina tankar.

Tiden kom då jag inte längre kunde klara av allt det som pågick omkring mig. Jag älskade mina barn mycket innerligt, men jag blev övertygad om att de skulle få det bättre i livet utan mig, eftersom jag var så oduglig. När jag sedan hade ett gräl med min man, resonerade jag som så att min död utan tvivel skulle bli ett slag för honom. Jag hade ingen i närheten som brydde sig om mig och som jag kunde tala med om mina problem.

Jag planerade omsorgsfullt min död. Jag satte på gasen och lade mig ner för att dö. Just i det ögonblicket ringde min man märkligt nog hem för att be om förlåtelse för vårt gräl. Men när han inte fick något svar kom han hem från arbetet. Och det var verkligen i grevens tid. Han kände gaslukten och slog in den låsta dörren och räddade på så sätt mitt liv.

När jag vaknade till liv var jag mycket upprörd och mycket arg. Min starka besvikelse och missräkning ledde snart till mitt andra självmordsförsök. Återigen hade jag haft ett meningsutbyte med min man, men jag kunde inte ta itu med mina problem. Det enda jag kunde var att springa bort från dem. Om jag bara hade vetat hur jag skulle klara av det — men det visste jag inte.

Jag satte på mig min tyngsta kappa och gick flera kilometer ner till floden Themsen. Jag tänkte att eftersom jag inte kunde simma, så skulle den tunga kappan snart dra ner mig under vattnet. Jag hade så rätt! Men av en ren tillfällighet var en polisbåt i närheten av bron som jag hade hoppat ifrån. Inom fem eller sex minuter hade de dragit upp mig i båten. Polisen sade att om de bara hade kommit lite senare, skulle jag ha dragits ner av tyngden i mina blöta kläder.

Jag skadade mig när jag hoppade och fick ligga flera månader på sjukhus. På grund av det satte man mina barn under skyddstillsyn. Man försökte rehabilitera mig med hjälp av religion, psykologi och psykiatri. Men man kom aldrig särskilt långt.

När jag blivit utskriven från sjukhuset tog jag piller för att pigga upp mig, andra piller för att slappna av och åter andra för att kunna somna — ända upp till 20 olika piller varje dag! Jag märkte att mina barn var mycket oroliga. Jag fick bara ta hem dem en gång i veckan, och de for mycket illa av det här. Därför beslöt jag mig ännu en gång för att befria dem genom att göra slut på mitt liv.

Sent en natt gick jag till en mycket enslig plats, den ödsligaste plats jag kunde komma på, och svalde alla piller jag hade. Jag tömde faktiskt i mig alla burkarna. Jag skulle egentligen inte vara vid liv i dag så att jag kunde berätta om det här. Men tidigt på morgonen blev en man väckt av sin hund och bestämde sig för att gå ut med den. Han hittade mig liggande i gräset. Jag kördes i ilfart till sjukhus och blev magpumpad.

När jag vaknade upp brast jag i gråt. Jag var så upprörd och kände mig så eländig. Jag kände mig som om jag var i ett mycket mörkt rum. Min ensamhet var så intensiv. Det fanns ingen jag kunde vända mig till. Mitt liv hade räddats, men till vilken nytta? Jag bara önskade att få dö.

Min livlina — bönen

Min man ordnade omtänksamt ett nytt hem åt mig och barnen, och jag fogade mig i att ta hand om dem tills de var gamla nog att klara sig själva. Då fick vi se vad jag skulle göra med mitt liv. Jag hade fortfarande en inställning som präglades av självuppgivelse och modlöshet.

En dag hade min man ett samtal med ett av Jehovas vittnen. När vittnet kom tillbaka på min mans inbjudan talade jag med honom. Jag hade alltid haft respekt för bibeln och blev helt förbluffad över vilken kunskap den här mannen hade i den. Vilken fråga jag än ställde till honom, så fick jag svar på den — ett vackert svar från bibeln!

Du kan säkert föreställa dig att jag var mycket deprimerad vid den tidpunkten. Intuitivt förstod jag att det måste finnas ett högre väsen, men jag hade aldrig vetat hur jag skulle komma i kontakt med honom. Men den här mannen kunde verkligen bedja — och han lärde mig att bedja! Jag kommer ihåg att jag frågade: ”Varför skall man bedja i Jesu namn? Varför skall man bedja till Gud? Varför inte till Jesus Kristus eller till Maria?” Från bibeln fick jag de tillfredsställande svaren. Det var som om någon just hade öppnat en dörr för mig, och med vilken tacksamhet gick jag inte in genom den! — Matt. 6:9; Joh. 16:23, 24.

Inom några veckor började jag bedja på ett sätt som jag aldrig hade gjort tidigare. Jag fann att jag inte behövde försöka klara mig på egen hand. Jag behövde inte göra allting i egen kraft. (Fil. 4:6, 7) Jag hade rökt 60 eller 70 cigarretter om dagen. Men inom tre eller fyra veckor slutade jag röka. Jag behövde inte längre den där kryckan.

Jag fann snart stor glädje och tillfredsställelse i att dela med mig åt mina medmänniskor av den tröst som de ”goda nyheterna” hade gett mig. Jag fick ännu mera styrka av att vara med vid mötena i Jehovas vittnens Rikets sal där på platsen. Inom sex månader överlämnade jag mitt liv åt Jehova Gud. Det var i maj 1975.

Alla de här tankarna på självmord började för mer än 10 år sedan. Jag blir fortfarande nedstämd då och då när problemen håller på att växa mig över huvudet, och jag antar att det kan vara så för vem som helst. Men nu har jag en ”kraft som är över det normala”. (2 Kor. 4:7, 8) Jag har Jehovas hjälp. Hur eländig jag än kan känna mig, så kommer han alltid och knackar på min dörr — inte bokstavligen förstås, men på ett eller annat sätt kommer han, som för att säga till mig: ”Du står inte ensam!”

Min livlina, bönen, finns alltid där. Jag är verkligen tacksam. Jag har mitt liv, en kärleksfull familj och en mening i livet. Vad mera kan någon begära? — Insänt av en av ”Vakna!”:s läsare i England.