AB Genmanipulation — ett riskabelt företag?
”DET var en handling som knappast haft något motstycke inom vetenskapen”, hette det i tidskriften Science News. År 1974, just när forskarna började utveckla genmanipulationens grundläggande teknik, uttalades en allvarlig varning om eventuella risker med deras experiment. Varför var detta så ovanligt? Jo, de som utfärdade varningen var inte felunderrättade olyckskorpar, utan just de vetenskapsmän som gick i spetsen för den genetiska forskningen.
De uttryckte sin oro i ett brev som kom att kallas ”the Berg letter” efter Paul Berg, en vetenskapsman vid Stanford University som delade 1980 års nobelpris i kemi för sitt arbete med genmanipulation. En annan framstående man som undertecknade ”the Berg letter” var James D. Watson vid Harvarduniversitetet, som blev berömd år 1953 när han hjälpte till med att utreda strukturen hos DNA (vilket han också fick nobelpriset för).
Berg, Watson och nio andra framträdande vetenskapsmän var oroliga att genmanipulation skulle kunna leda till ”uppkomsten av nya typer av infektiösa DNA-element, vilkas biologiska egenskaper inte helt och hållet kan förutses”. Vad skulle hända om någon skapade en ny mikroorganism och den kom loss och vållade en fruktansvärd sjukdomsepidemi? Brevet efterlyste ett moratorium beträffande vissa typer av experiment och rekommenderade att riktlinjer skulle utvecklas för att garantera att alla framtida experiment var ofarliga. ”The Berg letter” resulterade i en uppsättning utförliga riktlinjer för genmanipulation som utfärdats av det statliga organet National Institutes of Health (NIH) i USA.
Det började också klart framstå att vilka risker genmanipulationen än innebar, så kunde den bli en verklig guldgruva för industrin. Kunde bakterier tillverka ett billigare, pålitligare insulin? Som biologiprofessorn Jonathan King påpekar ”inbringar insulinförsäljningen till diabetiker 100 millioner dollar om året”. Skulle förbättrade gener hos kulturväxter kunna förbättra avkastningen eller minska behovet av gödselmedel eller skapa växter som är mera näringsrika? Vilken marknad skulle det inte finnas för sådana växter! ”Jordbruket är fortfarande världens största näringsgren”, framhåller biologiprofessorn Bonner vid California Institute of Technology.
Dessa möjligheter har lett till snabb utveckling av affärsföretag som specialiserar sig på genetisk ingenjörskonst. En professor som hade undertecknat ”the Berg letter” var med om att grunda ett sådant företag, Genentech, år 1976. Professorn investerade 500 dollar i Genentech, men när företagets aktier började säljas till allmänheten år 1980, var hans andel plötsligt värd 40 millioner dollar! Folk som köper aktier tror uppenbarligen att genmanipulation kommer att bli en stor affär. ”Det här arbetet är betydelsefullare än någonting annat sedan upptäckten av atompartiklar”, skryter en direktör för ett läkemedelsföretag.
Under de allra senaste åren har många små företag som Genentech startats, och jättekoncerner som Standard Oil of California, Monsanto och Du Pont investerar millioner i genetisk forskning. I juni 1980 blev det stor uppståndelse när Förenta staternas högsta domstol fastslog att man kunde ta patent på genetiskt förändrade livsformer precis som på andra uppfinningar.
Det luktar pengar, och det är därför inte förvånande att forskarna på senaste tiden börjat sprida den uppfattningen att genmanipulation kanske inte är så riskabel när allt kommer omkring. De framhåller att de bakteriestammar som använts vid de flesta experiment inte kan överleva utanför laboratoriet. I allmänhet, säger de, ger förändrad DNA upphov åt organismer som är genetiska ”krymplingar” och därför mindre farliga för människan än den vilda varieteten. Doktor Watson ger ett typiskt exempel på den nya inställningen när han nu säger att undertecknandet av ”the Berg letter” var ”det dummaste jag gjort i mitt liv”.
Har forskarna starka vetenskapliga bevis för den här nya uppfattningen? Nej, erkänner dr Berg. ”Det finns inte särskilt mycket mera data”, säger han. ”Det är bara det att vi har tänkt över saken lite mer. Vi har kommit till en annan slutsats på grundval av i stort sett samma data.”
Doktor Berg framhåller också att ”det visserligen gjorts en hel del självsäkra uttalanden om den här saken, men de som gjort uttalandena har allesammans uppenbara kapitalintressen på detta område”.
Liknande invändningar görs av vetenskapshistorikern Susan Wright, som påpekar att åtminstone ett av besluten att släppa efter på riktlinjerna från NIH ”inte är grundat på erfarenhet, utan på vissa vetenskapsmäns åsikter”. Handelstidningen Chemical and Engineering News framhåller att genmanipulation än så länge inte visat sig vara farlig, men erkänner också att ”en handfull kritiker säger att grunderna för bedömningen att hybrid-DNA-tekniken skulle vara ofarlig är långt ifrån övertygande och att ett slags ångvältseffekt håller på att slå ner alla kvarstående tvivel utan att egentligen besvara de frågor som ännu står öppna”.
Säkerhetsfrågan är särskilt viktig nu, därför att experiment i liten skala inte gör några pengar, men det gör däremot massproduktion. ”Nu när tekniken flyttar ut ur laboratoriet till lokaler för kommersiell produktion i stor skala ökar behovet av skyddsföreskrifter enormt”, varnar George Taylor, som är säkerhetsexpert för AFL-CIO. Det är naturligtvis stor skillnad mellan att ha några bakterier i en petriskål och att ha stora tankar fulla med bakterier och pumpa ut kommersiella kvantiteter av insulin, interferon eller något annat protein.
Och ändå var riktlinjerna från NIH avsedda för laboratorieforskning och åtlyddes på frivillig basis. Man släpper mer och mer efter på dessa riktlinjer, och det finns inget sätt att tvinga industrin att följa ens dessa mildrade riktlinjer. Biologen King beklagar att ”riktlinjerna nu blivit så försvagade att de i stället för att skydda allmänhetens hälsa i verkligheten skyddar dem som utövar denna teknik mot allmänhetens insyn och övervakning”.
Kan människans iver att exploatera den här nya tekniken leda till en biologisk katastrof jämförbar med kärnkraftverkskatastrofen på Three Mile Island?
En annan fråga som förtjänar att ställas är: Kan genmanipulation verkligen åstadkomma det som forskarna påstår att den skall åstadkomma? Man hoppas till exempel att genetiskt förändrade växter själva skall kunna fixera kväve från jorden, så att man kunde spara mycket gödselmedel och utgifterna och energin för att framställa det. Skulle man kunna få fram sådana växter?
Forskarna vet att vissa växter, till exempel sojabönor, inte behöver något extra kväve, därför att de har bakterier som lever i deras rotsystem och som fixerar kväve åt dem. Bakterierna får i sin tur näring från växterna. Denna symbiotiska anordning är till nytta både för sojabönorna och bakterierna och har uppenbarligen utformats av Skaparen. Forskarna vill nu förbättra anordningen.
Men det finns problem. För det första är det inte på långt när så lätt att få främmande gener att fungera rätt i växter som det är att få dem att fungera i bakterier. Det finns inga plasmider som kan hjälpa till, och växter är mer komplicerade än bakterier.
Men även om man kan lösa de genetiska problemen, återstår ett ännu större kemiskt problem. I kvävgas sitter atomerna ihop två och två. Innan en växt kan använda kvävet måste de här atomparen brytas itu. Detta kräver en hel del energi, vare sig kväveatomerna bryts isär av människan vid framställning av gödselmedel eller av bakterier eller av växten själv. ”Den energikostnad som växten måste betala för den processen är ingen liten kostnad”, framhåller en växtforskare. Den förlorade energin skulle förmodligen innebära mindre växter med mycket lägre avkastning per hektar.
Skaparens idé kanske inte var så dum när allt kommer omkring.
Genmanipulation kan visserligen få bakterier att framställa kemiska ämnen som människan önskar. Men gör det dem till bättre bakterier? Nej. I samma utsträckning som dessa små ”fabriker” spottar ut produkter som är värdelösa för dem själva, slösar de bort energi som de kunde använda till att växa fortare eller bli starkare. Från bakteriernas synpunkt är den genmanipulerade varieteten verkligen underlägsen.
Om människan inte kan förbättra den oansenliga bakteriens utformning, kan hon då verkligen vänta sig att kunna förbättra långt mer komplicerade växt- eller djurcellers utformning? Vetenskapsmännen häpnar över den aerodynamiskt ”omöjliga” humlans flykt, flyttfåglarnas navigationsinstinkt, den långa räckvidden hos valarnas kommunikationssystem, benvävnadens geometriska och arkitektoniska fulländning. Är de verkligen redo för att förbättra Skaparens verk? Ett litet barn kan ha lärt sig att plocka sönder sin pappas fickur, men betyder det att barnet kan konstruera en bättre klocka?
Så är det också med våra dagars forskare. De har plockat sönder några få enkla organismer, och de erkänner att de inte helt och hållet förstår det som de funnit inuti. Eftersom forskarna inte förstår vilken funktion långa sträckor av DNA-material har, påstår de att detta DNA-material är ”rudimentärt” och kallar det ”nonsens-DNA”. (Läkarna talade på samma sätt om blindtarmens maskformiga bihang och tonsillerna, innan de visste bättre.)
Det är inget fel att vara mycket nyfiken på hur de levande organismerna fungerar. Om människor använder sin medfödda nyfikenhet till att ödmjukt lära av Jehova Guds verk, så kommer de att få nytta av det. Men om de girigt och högmodigt söker radikalt omforma Guds skaparverk för materiell vinnings skull, så kommer de till slut att få bittert ångra detta.
[Infälld text på sidan 10]
Vad skulle hända om någon skapade en ny mikroorganism och den kom loss och vållade en fruktansvärd sjukdomsepidemi?
[Infälld text på sidan 11]
Det luktar pengar, och många forskare har kommit fram till att genmanipulation inte är så riskabel när allt kommer omkring