Den otroliga cellen

EN TITT INUTI

RÅKADE DINA 100.000.000.000.000 CELLER BARA BLI TILL?

När evolutionsteorin framfördes på Charles Darwins tid, hade vetenskapsmännen ingen aning om hur fantastiskt komplicerad cellen skulle visa sig vara. De flesta delarna i en genomsnittscell kan ses tydligt endast med hjälp av kraftiga elektronmikroskop. Här är några av delarna i en typisk djurcell — allesammans packade i en behållare som är endast 0,025 millimeter i diameter:

[Diagram]

(För formaterad text, se publikationen)

CELLMEMBRAN

GOLGIAPPARAT

MITOKONDRIER

ENDOPLASMATISKT NÄTVERK

CENTRIOL

RIBOSOMER

LYSOSOM

MITOKONDRIER — Dessa små korvliknande strukturer är produktionscentraler för en speciell molekyl som kallas ATP. Cellen använder ATP-molekyler för att få energi. På insidan av mitokondriernas komplicerade membran kan ATP-produktionen gå oerhört snabbt. Över ett dussin olika kemiska reaktioner behövs för att framställa en ATP-molekyl, och alla cellerna tillsammans gör många billioner ATP-molekyler varje sekund.

RIBOSOMER — Dessa små partiklar kan knappast ses ens med hjälp av kraftiga elektronmikroskop, och de flesta av dina celler innehåller tusentals av dem. Ribosomer läser instruktioner från andra molekyler och bygger enligt detaljerade anvisningar proteiner som kroppen behöver. En ribosom är mycket komplicerad och består av inte mindre än 55 olika proteinmolekyler.

MIKROTUBER — Cellerna kan ändra form genom att bygga upp eller upplösa dessa strukturella element, varigenom cellerna får ett flexibelt ”skelett”. I mycket långa nervceller bildar mikrotuber ett internt ”snabbtransportsystem”.

LYSOSOMER — De liknar små säckar och innehåller enzymer som kan lösa upp cellen. De tjänar som cellens mage och bryter ner ämnen som cellen skall använda. Vita blodkroppar angriper skadliga bakterier med hjälp av enzymerna i sina lysosomer.

ENDOPLASMATISKT NÄTVERK — Detta tycks tjäna som cellens förrådshus för proteiner och andra molekyler, som förvaras var för sig för senare bruk i cellen eller för leverans ut ur cellen.

GOLGIAPPARAT — Den tycks hjälpa till att förpacka nyframställt protein från endoplasmatiska nätverket, så att cellen kan använda det.

KÄRNHÖLJE — Till skydd för cellens DNA består kärnhöljet av två membraner med porer som inte bara är hål, utan komplicerade portar, som ibland är öppna, ibland stängda.

KROMOSOMER — De finns i kärnan och innehåller cellens DNA, dess genetiska grundritning. DNA ligger packat runt speciella proteiner som kallas histoner och som kanske bidrar till att reglera DNA.

CENTRIOLER — Dessa cylindrar består av nio uppsättningar av vardera tre mikrotuber. När celler delar sig, kontrollerar centriolerna tydligen de tunna fibrer som skiljer kromosomerna från varandra, så att varje ny cell får den rätta genetiska informationen.

CELLMEMBRAN — Den är mer än bara en vägg, för den måste kontrollera vad som går in i cellen och vad som kommer ut ur den. För mycket vätska skulle kunna spränga cellen, och brist på vätska skulle strypa cellens kemiska reaktioner. Cellens föda måste granskas noga och farliga ämnen undvikas, och näringen släpps in i cellen först sedan den blivit ordentligt inslagen i en bit av membranen för att transporteras till en väntande lysosom.

Den här uppräkningen skrapar förstås bara på ytan. En enda cell är oerhört mycket mer komplicerad än någonting som människan tillverkat. Kan den verkligen ha kommit till av en slump?