Instinkt — i förväg programmerad vishet
SMÅ HJÄRNOR, KOLOSSALA BEDRIFTER
”DE ÄR INSTINKTIVT VISA.” — ORDSPRÅKSBOKEN 30:24, NW
DEN OTROLIGA RESAN
Det är inte lätt att föreställa sig att den lilla New England-skogssångaren (Dendroica striata) skulle våga ”ställa upp mot” evolutionisternas hela etablissemang — men det gör den faktiskt. Den här nordamerikanska sångaren väger bara 20 gram och är endast 13 centimeter lång. Men den är en verklig överdängare som flyttfågel.
När hösten närmar sig, lämnar den sitt sommarställe i Alaska och flyger åt sydost tvärs över Nordamerika till Atlantkusten. På vägen har den en glupande aptit, för den har bara börjat sin resa.
Vid New England-kusten väntar skogssångaren på att vädret skall bli det rätta. På något sätt vet den precis vilket väder den vill ha — en kraftig kallfront som rör sig åt sydost över kustlinjen och ut i Atlanten.
När kallfronten kommer beger sig den lilla skogssångaren i väg och får hjälp av de gynnsamma vindarna när den flyger åt sydost — ut till havs. Kallfronten medför att den troligen inte heller behöver vara rädd för att möta några tropiska stormar på vägen — ett förståndigt val av väderlek!
När den lilla fågeln flyger åt sydost styr den kosan mot Afrika, som ligger hopplöst långt borta och inte är dess rätta destination. Men skogssångaren ändrar inte sin flygriktning. Den flyger nonstop förbi Bermuda och stiger ända till 6.000 meters höjd när den närmar sig Antigua. Det är kallt och ont om syre så högt uppe. Men vad har den lilla skogssångaren där uppe att göra? Jo, där uppe blåser de vindar som skall föra den med sig västerut till dess verkliga destination, Sydamerika. Efter att ha flugit utan uppehåll i mer än tre dygn, nära 4.000 kilometer, kommer skogssångaren fram till en annan kontinent, precis på rätt plats!
Vetenskapsmännen häpnar över den bedrift som den här lilla fågeln utför varje år. Hur vet den precis vilka väderleksförhållanden den skall vänta på? Hur vet den precis när den skall ändra sin höjd för att träffa på de vindar som skall föra den till Sydamerika? Hur kan den välja den exakt rätta riktningen, så att den sammanträffar med dessa vindar på rätt plats över havet? Forskarna kan inte förklara det. Och det kan sannerligen inte evolutionsteorin heller.
Men det finns ett gott skäl för skogssångarens ovanliga resrutt. Havsflygningen till Sydamerika är mycket kortare än det skulle bli att flyga från ö till ö, och det finns inte så många fiender att oroa sig över. Skogssångaren kan göra sin nonstopflygning — som är jämförbar med att en kapplöpningshäst springer en engelsk mil på två minuter i 80 timmar i sträck — på grund av sin säreget utformade ämnesomsättning. ”Om en New England-skogssångare skulle använda bensin som bränsle i stället för sina reserver av kroppsfett”, säger en vetenskapsman, ”skulle den kunna skryta med att komma 300.000 kilometer på en liter!”
TERMITER — LUFTKONDITIONERINGSINGENJÖRER
Om du har termiter i huset, så har du nog inte någon större medkänsla med deras fysiska svagheter. De är mjuka och känsliga och behöver noga reglerad temperatur och fuktighet. Man föreställer sig att sådana insekter aldrig skulle kunna överleva i tropikernas hårda klimat. Men ändå lever de och frodas där. Hur då?
Förklaringen ligger i termiternas skicklighet som arkitekter och ingenjörer. Tropiska termitbon är kullar av hårdnad lera som kan få gnistor att flyga från en hacka. En del australiska termiter bygger en lång, smal, kilformig kulle som alltid pekar i norr och söder och tydligen ger skydd mot den heta middagssolen. Andra arter bygger bon som på avstånd liknar infödingshyddor.
Utsidan av ett termitbo kan vara så het att man inte kan röra vid det, men inuti håller det en behaglig temperatur av 30 grader Celsius. Hur regleras temperaturen? De tjocka väggarna är till hjälp, men det räcker inte med det. En del termiter gräver tunnlar 40 meter ner i marken under boet för att få tag i vatten, som de använder både för att kyla ner boet genom avdunstning och vidmakthålla den rätta luftfuktigheten, trots den torra, varma ökenluften! Andra bygger bon med en ”källare” och en ”vind”. För luftcirkulationen finns det speciella tunnlar nära boets utsida, som reglerar temperaturen och säkerställer tillgång på frisk luft inne i boet. Man kan se termiterna ständigt arbeta med dessa tunnlar, och genom att öppna och stänga till dem kan de justera luftkonditioneringen så att den blir precis lagom.
Vem har lärt termiterna att bli så skickliga arkitekter och ingenjörer? Blinda evolutionskrafter? Eller en insiktsfull mästerkonstruktör?
DE DANSANDE BINA SOM RÖSTAR
Du kanske har hört talas om honungsbinas instinktiva bedrifter. Dessa små varelser har ofta många arbetsuppgifter under sitt korta liv. De börjar som sköterskor åt drottningen och larverna och befordras sedan till vaxkakebyggare, försvarare av bikupan och portvakter. Men det är de äldre bina som får det riskfyllda uppdraget att söka efter nektar och andra produkter som bina behöver. Och det kanske är just deras instinktiva förmågor som väcker den största beundran.
När ett sådant bi finner en ny nektarkälla, återvänder det till kupan för att tala om de goda nyheterna. Det gör det med hjälp av en dans. Dansens hastighet och mönster (om det är en cirkel eller en åtta) samt hur mycket det dansande biet vaggar med bakkroppen underrättar de övriga bina om avståndet till nektarkällan. I vilken riktning nektarn befinner sig i förhållande till solen framgår också av dansen. ”Binas språk verkar otroligt”, medges det i boken The Insects, ”men det har bekräftats genom oräkneliga experiment.”
När kupan blir för trång följer några av bina med den gamla drottningen till ett nytt hem. Hur vet de vart de skall flyga? Jo, spanare från den nya svärmen flyger ut åt alla håll. Men nu letar de inte efter blommor. De letar efter ihåliga träd, sprickor i väggar — en plats för ett nytt hem. När spanarna kommer tillbaka, dansar de för att visa var de här nya platserna ligger, ungefär på samma sätt som de dansar för att ange var en samling blommor befinner sig. Spanare som har funnit bra platser dansar mycket entusiastiskt och håller ibland på i flera timmar, och många andra bin stimuleras av den energiska dansen till att själva ta sig en titt på den tilltänkta boplatsen. Spanare som inte har funnit lika önskvärda platser dansar inte lika länge eller lika entusiastiskt, och färre bin stimuleras att undersöka dem.
Undan för undan inriktar sig bina på allt färre alternativ och väljer till slut ett av dem, allteftersom entusiastiska danser av andrahandsspanare framkallar mer och mer stöd för den bästa platsen. I själva verket beser svärmen flera olika alternativ till boplatser och röstar för den de tycker bäst om. Hela processen kan ta fem dagar, varefter svärmen fattar ett enhälligt beslut och flyger i väg till sitt nya hem!
Kan slumpartade mutationer och tillfälligheter frambringa sådan häpnadsväckande kommunikation och samhällelig harmoni? Kan tillfälligheter och kaos frambringa harmoni i något annat samhälle?
[Bild på sidan 16]
NEW ENGLAND-SKOGSSÅNGAREN — BEGÅVAD HAVSFLYGARE
[Bild på sidan 17]
ETT TERMITBO MED BEHAGLIG LUFTKONDITIONERING
BIN SOM GÅR TILL VALURNORNA