Ett besök hos ifugaofolket

Från ”Vakna!”:s korrespondent på Filippinerna

DE ENORMA risterrasserna i Banaue, i den majestätiska bergskedjan 400 kilometer norr om Manila, har länge varit en av de främsta turistattraktionerna på Filippinerna. I tusentals år har ifugaofolket här huggit ut de branta bergssluttningarna till imponerande terrasser med risodlingar. Om alla de smala åkerremsorna lades efter varandra, skulle de räcka halvvägs runt jordklotet, sägs det.

Nästan alla turister kommer hit bara för att se de storslagna terrasserna. Men Edita och Priscilla har valt att leva och verka bland ifugaofolket. Detta har gjort att de har fått en förtrolig och givande kontakt med detta folk som få fått erfara. Kom med och låt oss ta del av deras erfarenheter!

De första intrycken

Ifugaofolkets språk visade sig bli den första utmaningen. Uttalet varierar också mellan närbelägna platser, ja till och med från by till by. Men med mycken övning och ett enkelt lexikon, som borgmästarens mor vänligen lånade oss, övervann vi snart det hindret.

Här uppe i de svala bergstrakterna är fotvandring ett sätt att leva. Men att ta sig fram på de smala stigarna utmed kanterna på risterrasserna är faktiskt en upplevelse. Om du skulle snubbla och falla, är alternativen att antingen falla i det gyttjiga risfältet på den ena sidan stigen, eller också ramla ner sex meter eller mera till nästa terrass på den andra sidan. Men förlora inte modet, du blir snart van.

Själva byn — när du till sist kommer fram till en — är inte mycket mer än en klunga hyddor, som är byggda på omkring en och en halv meter höga pålar. Högst uppe på varje påle, under själva huset, finns en stor, rund träskiva. Vi får veta att dessa skivor finns där för att hindra att råttor tar sig in i huset. Huset har inga fönster och bara ett enda rum och en dörr. Man går in i huset med hjälp av en stege, som dras upp på natten. Det höga, halmtäckta, toppiga taket utgör ett lämpligt förvaringsutrymme för ris.

Seder och bruk

Vissa av ifugaofolkets seder verkar mycket besynnerliga för utomstående. På vissa avsides belägna platser begraver de inte sina döda. Kropparna lindas och hängs upp för att rinna av under förruttnelseprocessen. Skeletten lindas sedan i en vävd liksvepning och förvaras under taken på hyddorna.

Överdådiga rituella högtider som kallas cañao hålls för att blidka döda förfäder och trösta de efterlevande. En präst läser en besvärjelse, där han bönfaller de avlidna att inte ta bort deras sjuka. De frambär djuroffer i tron att förfäderna godtar dessa som ersättning för deras själar. Ibland blandar de in i sina ceremonier bibliska berättelser som de hört talas om. De kan till exempel återge berättelsen om Abels offer när de frambär sina djuroffer.

Dansen runt offret och lukten av risvin, kokande kött, anka och kyckling tycks aldrig misslyckas med att skingra de efterlevandes sorg. Allting slutar vanligtvis lyckligt — om man undantar baksmällan dagen efter.

Naturlig vänlighet

Vi finner att ifugaofolket är ytterst intelligenta och vänliga människor. När vi vandrar på de smala stigarna utmed fälten, brukar kvinnorna, som står framåtlutade och planterar ris, resa sig upp och hälsa på oss. Människor berättar för oss hur glada de är över att vi har kommit för att besöka dem. När vi till sist kommer fram till byn, blir vi varmt mottagna och bjudna på risvin i en gemensam bägare — en symbol av vänskap. När vi talar med byborna, märker vi att många har varit ute och rest och känner till en del om det moderna levnadssättet.

Ifugaofolket tar villigt emot vårt erbjudande att studera bibeln med dem. En av dem avbryter sitt arbete och kallar samman sina anställda till en gruppdiskussion. En kvinna berättar för oss att hon fått besök av sina döda förfäder. Hur vet hon det? Jo, hennes risskål vickade till, och litet ris spilldes ut. Det var för henne ett bevis. Vi visar henne från bibeln att de döda återvänder till stoft. De är utan medvetande. Det är Satan som driver sitt bedrägliga spel. Sade han inte till Eva att hon inte skulle dö? Men när våra första föräldrar ändå dog, måste han hitta på något för att skyla över sin lögn. Satan ligger följaktligen bakom uppfattningen att någonting osynligt inuti människan överlever kroppens död. — 1 Moseboken 2:7; 3:4, 5.

En annan kvinna, som är skicklig i att väva de traditionella kjolarna, väskorna och filtarna, frågar: ”Varför blir vi sjuka, när vi går förbi våra döda anförvanters gravar?” Vi resonerar med henne: Dina släktingar älskade dig medan de var i livet. När du blev sjuk, bad de för dig och skaffade medicin och örter åt dig för att du skulle bli frisk. Varför tror du att de skulle vilja göra dig illa nu? Sedan visar vi dem från bibeln de dödas verkliga tillstånd. — Predikaren 9:4—10.

Medan vi sitter och äter, frågar en av traktens kvinnor oss om bibelns syn på att tugga betelnötter. Denna vana gör tänderna svarta och förstör gommen och är mycket svår att bryta. Vi frågar henne om hon skulle vilja ge en törstig vandrare ett smutsigt kärl att dricka ur. Alla rynkar på näsan åt en sådan osmaklig tanke. Naturligtvis måste kärlet vara rent. Vi förklarar att vi är lika kärl, som Jehova kan använda för att ge sanningens vatten till de andligt törstiga. Vi måste vara rena och inte befläckade av betelnötter, nikotin eller andra droger. De förstår genast vad vi menar. ”Kan ni tänka er att Jesus Kristus skulle tugga betelnötter?” frågar vi. Alla skrattar.

Vi har nu kommit att känna oss som en del av ifugaosamhället. Människorna i trakten börjar kalla oss anakko, som betyder ”mitt barn”, och vi är glada över att bli betraktade som en del av familjen. När vi ser hur enskilda människor av denna intelligenta, uråldriga stam undan för undan förändrar sitt tänkesätt och vänder sig bort från sin förfädersdyrkan och börjar tjäna den sanne Guden, Jehova, fylls våra hjärtan av en varm uppskattning för dem.

Det har i sanning varit ett sällsynt privilegium för oss att få lära känna ifugaofolket, och vi är glada att du följde med oss.