Vad slags arbete bör missionärer egentligen ägna sig åt?
FYRA missionärer sköts ner i ett land i Centralamerika, och det var skott som gav genljud runt om i världen. Dessa kvinnors död år 1979 fick nyhetstidningarna att på första sidan föra fram en gammal fråga: Vad slags arbete bör kristna missionärer egentligen ägna sig åt?
Dessa fyra missionärers uppgift har blivit häftigt debatterad. Det finns många olika uppfattningar om vad en missionär bör ägna sig åt. Enligt uppgift förklarade en elev från en katolsk missionsskola: ”Vi önskar inte förändra människor — vi önskar bara hjälpa dem.” Många tycker att missionärerna bör hjälpa till med att upprätta sjukhus, skolor, flyktingcentraler eller barnhem — att i främsta rummet sörja för människors materiella behov.
Andra däremot anser att missionärerna bör göra de fattiga människorna som de hjälper mera medvetna om den situation de befinner sig i och de rättigheter de har. ”Det brukade vara Guds vilja att vi accepterade lidandet”, framhöll en sydamerikansk katolsk missionär. ”Nu är det Guds vilja att vi fördömer lidandet.” Denna inställning har gjort att missionärerna har kommit i konflikt med en del myndigheter.
Är sådana verksamheter verkligen ett kristet missionsarbete? Är dessa aktiviteter det bästa sättet på vilket människor kan bli hjälpta?
Ett annat slag av missionär
Åtminstone en missionärsskola är övertygad om att en kristen missionärs uppgift är att undervisa människor i bibeln. Vakttornets Bibelskola Gilead, som upprättades för snart 40 år sedan, medan andra världskriget rasade, började utbilda missionärer som enbart skulle ägna sig åt biblisk undervisning. ”Ert huvudsakliga arbete”, framhöll den dåvarande presidenten, N. H. Knorr, på skolans öppningsdag, ”är att predika evangelium om Riket från hus till hus, såsom Jesus och apostlarna gjorde.” — Matt. 28:19, 20.
De som med framgång avslutar kursen får ett diplom som framhåller att eleven är ”speciellt kvalificerad till att ta del i undervisningsarbete, befrämja godvilja och arbeta för bestående fred”. Eleverna från den utexaminerade klassen i september 1981 (se bilden) kommer därför att befrämja fred och inte stridigheter. ”Våra missionärer kommer att bli undervisare i bibeln”, framhöll A. D. Schroeder, som var den förste rektorn för skolan. ”De kommer att med hjälp av Guds ord ge människorna den finaste undervisningen av hjärtat.” För att hjälpa eleverna att fullgöra denna uppgift framhävs särskilt bibelkurser. Ett detaljerat studium av varje bibelbok utgör en viktig del av lärokursen.
Men är sådan biblisk undervisning praktisk? ”Många människor i dag behöver medicinsk hjälp och rätt föda och lämplig bostad”, utropar de traditionella religionernas missionärer. ”De behöver först materiell hjälp. Sedan kan vi se till deras andliga behov.” Är det då en orealistisk uppgift som missionärerna som utbildats vid Gilead har fått? Vad visar resultaten efter nästan 40 år?
”En undervisning i att leva”
”De första dagarna jag arbetade i de fattigas område på mitt missionärsdistrikt i ett land i Centralamerika hade jag tårar i ögonen då jag kom hem och tänkte på deras levnadsförhållanden”, sade Charlotte Bowin Schroeder, en elev från första klassen. Julia Clogston, som följde med Charlotte, tillade: ”Men då människor började följa bibeln, förbättrades deras familjeliv, deras hem blev renare, och de till och med klädde sig bättre. Vid ett av våra konvent arbetade dottern till en före detta president för landet tillsammans med många andra flickor som var vittnen. Men man kunde inte se någon skillnad på flickorna i deras klädsel. De som kom från enklare förhållanden var lika rent och prydligt klädda som den före detta presidentens dotter!”
Men hur kunde biblisk undervisning åstadkomma detta? Julia belyser det med följande exempel: ”En man vars hustru redan studerade bibeln tillsammans med en missionär från Gilead frågade mig: ’Vad skall jag göra för att bli ett vittne?’ Jag visade honom Galaterna 5:19—21, där det sägs att man måste sluta upp med sådant som sexuell omoraliskhet, yttringar av förbittring, dryckenskap och liknande. Han började också studera bibeln.
Vid den tiden delade han sin ynkliga inkomst med ’en annan kvinna’. Äktenskapsbrott var mycket vanligt. Somliga män till och med försörjde åtskilliga familjer. Genom att tillämpa bibeln slutade han upp med sitt omoraliska levnadssätt. Hans familj fick då mer pengar, för även om han tjänade mycket lite gick allt till ett ställe! Som vittne satte han nu familjen i främsta rummet. Jag har sett många liknande exempel”, sade Julia.
Detta bibliska undervisningsarbete var inte begränsat till de fattiga. Bland dem som undervisades av eleverna från Gileads första klass var en regeringstjänsteman som sannerligen inte behövde materiell hjälp från någon missionär. Men varför blev biblisk kunskap så värdefull för honom?
”Bibeln hjälpte vår familj att uppskatta livets verkligheter och att inte leva i en drömvärld”, sade Baltasar Perla j:r, som var son till denne tjänsteman, då han tänkte tillbaka. ”Pappa förstod från bibeln att ett ’stort namn’ inte gjorde någon bättre än andra. Som ett resultat utvecklade vi varma och varaktiga vänskapsförhållanden med andra, för vi insåg andra människors verkliga värde. Vi lärde oss att behandla människor från olika slags miljöer med respekt.” Baltasar gjorde sedan en paus, som om han tänkte tillbaka på sitt liv, och tillade: ”Jag tänker på de rika människorna i vårt land, som över en natt förlorade allting, och på dem som har en hög ställning och som är alltför upptagna med sitt arbete för att kunna ha trevligt tillsammans med sin familj och som kanske betalar tjänsteflickor för att ta hand om sina barn. Hur tomt mitt liv skulle ha varit om rikedomen hade varit det viktigaste i vårt liv! Fastän vi hade tjänstefolk som utförde hushållsarbetet, är jag glad att mina föräldrar inte hade en tjänsteflicka som tog hand om oss barn, utan att de gav oss av sin tid. Den bibliska undervisningen genom missionärerna hjälpte vår familj att inse de rätta värdena i livet!”
Är biblisk undervisning praktisk?
Bland de 27 eleverna i den senaste Gileadklassen, den 71:a, fanns ett gift par som var födda och uppväxta på Filippinerna, Jamir och Rufina Dela Paz. Innan Jamir kom till Gilead, undervisade han människor i bibeln i ett område där missionärer från andra kyrkor verkade. ”Om er religion är en sann kristen religion, varför ger ni då inte mat åt de fattiga som vi gör?” frågade en av dessa missionärer. ”Jag ger dem ’mat’!” svarade Jamir. ”Nej, inte det slags mat som ni ger ut, utan andlig ’mat’.” Han tillade: ”Vänta tills den mat ni ger dessa människor tar slut. Då kommer vi att förstå vem som utför Guds verk.” Vilken metod visade sig vara verkligt praktisk?
”Maten tog mycket riktigt slut”, rapporterade Jamir. ”En efter en började människorna där sluta upp med att gå till kyrkan, som i dag är praktiskt taget övergiven. Vilken kontrast utgör inte den fortfarande framgångsrika församlingen som jag hjälpte till med att upprätta där genom att använda bibeln!
Innan medlemmarna i en av dessa familjer blev Jehovas vittnen, fick de mat gratis från denna missionsstation. Mannen gick ut med många kvinnor och var inte gift med den kvinna som han bodde tillsammans med. Eftersom de var fattiga, hade varken de eller deras barn några ordentliga kläder eller någon lämplig bostad”, förklarade Jamir. ”Jag började studera bibeln med honom. Han önskade snart ordna upp sitt liv, och därför bad han kvinnan som han bodde tillsammans med att gifta sig med honom.” Hon svarade: ”Absolut inte!” Hon sade till Jamir: ”Man kan aldrig lita på den mannen. Jag vet att så snart som jag vänder ryggen till kommer han att ha en annan kvinna!”
Det var bara sedan hon under ett års tid gett akt på mannens trofasta uppförande som hon gick med på äktenskap. ”Och vilka förändringar de gjorde!” utbrast Jamir. ”Båda blev Jehovas vittnen och slutade upp med att röka och att dricka för mycket och att spela på lotteri. De kunde nu köpa ordentliga kläder och lämplig mat — till och med snygga upp sitt hem. Deras grannar talade om deras förbättrade levnadssätt. Nu har de inte bara de nödvändiga tingen, utan också ett rikt familjeliv, självaktning och ett fast grundat hopp för framtiden.”
Men kan biblisk undervisning frambringa verklig fred? Kan den befrämja godvilja bland människor alldeles som diplomet som ges till Gileadmissionärerna utlovar?
Nyckeln till verklig fred
”Eftersom krig börjar i människornas sinne, är det i människornas sinne som fredsförsvaren måste byggas upp”, framhålls det i en inledande förklaring som gäller Förenta nationernas organisation för undervisning, vetenskap och kultur (UNESCO). Här erkänns alltså behovet av lämplig undervisning för att åstadkomma fred. Många styresmän inser att det i ett land är så att en stark moralisk tåga bidrar till freden. Charlotte Schroeder kommer ihåg att hon många gånger besökte presidenten i det land där hon arbetade som missionär för att samtala om missionärernas arbete. ”Vi talade om för honom att vårt arbete var till hjälp för landet”, förklarade Charlotte, ”för vi undervisar människor om hur de skall leva i fred med varandra och avhålla sig från våld.” Presidenten blev så imponerad av detta att han också började studera bibeln med vittnena sedan hans period som president hade gått ut.
”Då mer än 7.500 människor från olika samhällsklasser vägrar att döda, bedra eller stjäla och talar om dessa höga principer med sina medmänniskor i ett land på omkring 4,5 millioner människor, måste det förbättra den moraliska tågan i landet och befrämja freden”, hävdade Julia Clogston.
Därför att Gileadmissionärerna osjälviskt ger ut av sig själva har många vänskapsband knutits med den lokala befolkningen. Rufina Dela Paz tänkte tillbaka på den samhörighet som hon och hennes föräldrar hade med de Gileadmissionärer som hjälpte dem att tillämpa bibelns principer, då de blev vittnen för många år sedan. ”Missionärerna stod vår familj mycket nära, eftersom de gjorde mer än bara studerade bibeln med oss”, sade Rufina. ”De besökte vårt hem regelbundet för att uppmuntra och hjälpa mina föräldrar med deras problem.”
Men kärleken var inte ensidig. Då Rufina var på Gileadskolan fick hon ett brev från den missionär som hade hjälpt hennes familj. Fastän 30 år har gått skrev han: ”Din mor är en av de många mödrar som Jesus lovade dem som lämnade hem och familj för de goda nyheternas skull. Hur mycket uppskattar jag inte den omvårdnad hon gav mig, då jag blev stucken av en stingrocka och blev mycket sjuk! Jag kommer aldrig att glömma hennes kärlek.” — Mark. 10:29, 30.
En oförglömlig kärlek. Ja, det är en sådan kärlek som de som utexaminerades den 13 september 1981 tänkte ge och ta emot när de begav sig till 14 olika länder. Deras arbete är biblisk undervisning — det enda skriftenliga och praktiska arbetet för en verkligt kristen missionär.
[Bild på sidan 17]
Vakttornets Bibelskola Gilead 71:a klassen, september 1981
I förteckningen här nedan är raderna numrerade framifrån och namnen angivna från vänster till höger i varje rad.
1) D. Boissiere; K. MacNerland; R. Dela Paz; B. Weathers; S. Widén; L. Kaemmer. 2) L. Larsson; E. Larsson; S. Smith; J. Dela Paz; G. Guttau; E. Larsson; W. Larsson. 3) P. Boissiere; A. Palviainen; J. Rehurek; A. Dalcius; M. Du Raan; D. Moreaur D. Widén. 4) D. Forster; B. Guttau; J. Welch; J. Weathers; R. Du Raan; P. Rehurek; S. Tipton.