Djuret med den vemodiga blicken
DET ser ut som en björn, kan stå upprätt som en björn, men det är ingen björn. Ansiktet är vitt, men ögonen är omgivna av två svarta fläckar som är snedställda i sådan vinkel att djuret får ett vemodigt utseende. Detta tillsammans med den skinande svarta nosen gör att man kommer att tänka på en sorgsen clown. Två runda, svarta öron sticker upp ur den omgivande vita pälsen och ger ett fascinerande ansikte — jättepandans ansikte.
Det är ett tillbakadraget djur, som lever ett enstöringsliv i de höga bergen i sydvästra Kina och östra Tibet. Det är faktiskt bara under parningstiden som hannen och honan lever tillsammans. När det är dags för ungen att födas, letar honan reda på ett ihåligt träd, där hon kan föda och ge di åt sin telning.
På vintern kommer jättepandan nerför bergssluttningarna till områden under 2.500 meters höjd, där det är bättre tillgång på föda. Men på sommaren klättrar den upp till höjder på mer än 2.700 meter, där det är svalt och där den söta bambun frodas. Pandan har en glupande aptit och kan äta mellan tio och tjugo kilo per dag för att uppehålla sin kroppshydda på 90 till 140 kilo. Efter måltiden dricker den vatten — inte från ett vattendrag, utan ur ett hål som den gräver alldeles bredvid vattendraget. Den kan gräva och dricka ur flera sådana privata vattenhål innan den har släckt törsten.
Du kanske inte kan få se pandan med den vemodiga blicken utan att besöka en zoologisk trädgård, men de tibetanska bönderna som bor i Baishuiflodens nationalpark har jättepandorna som grannar. Tibetanerna kallar dem de ”vita björnarna”. Ibland ger de sig ut på majsfälten för att få sig en munsbit, men bönderna behöver bara skrika åt dem för att de skall ge sig i väg. Det händer då och då att en panda slinker in i stugan hos en bonde för att knycka lite mat, men för det mesta skrattar bonden bara och säger: ”Välkommen till mitt hem på middag, vita björn.” Det har hänt att bönder har tagit hand om pandaungar som gått vilse och matat dem med de spädaste bambuskotten ända tills de har kunnat klara sig själva.
Eftersom jättepandorna äter nästan enbart bambu, kan det bli katastrof när all bambun plötsligt dör på en gång efter en period på flera decennier. När detta inträffade i Baishuiområdet år 1975, var det många pandor som svalt ihjäl. När tibetanerna rapporterade saken, sändes undsättningsmanskap ut för att söka efter svältande pandor. Man förde pandorna till en samlingsplats, där man gav dem majs eller ris blandat med sötpotatis. En del av undsättningsmanskapet besteg till och med höga berg för att se om det fanns några bambuskott kvar. Gamla och svaga pandor fick en dekokt av kinesiska läkeörter för att de skulle repa sig fortare. Sjuka pandor vårdades både dag och natt. Undsättningsarbetet tog två månader, men alla de pandor man fått tag i tillfrisknade.
På senaste tiden har jättepandor dykt upp på platser där man inte har sett till dem på många år. I vilt tillstånd finns det bara knappt 1.000 pandor, och man bekymrar sig mer och mer för om de skall kunna överleva. Men vi hoppas att de ”vita björnarna” skall öka i antal. Det skulle verkligen vara sorgligt om dessa djur med den vemodiga blicken skulle försvinna från jordens yta.