”Dungeons and Dragons” — ett farligt sällskapsspel
EN KRIGARE, två tjuvar och en trollkarl smyger sig försiktigt fram genom den mörka, stenlagda gången på jakt efter en skatt. Trollkarlen tecknar åt den lilla gruppen att stanna. ”Jag känner att här finns onda varelser”, säger han varnande. Plötsligt öppnas en lönndörr, och tre beväpnade svartalfer rusar ut i korridoren. ”Ovanjordsvarelser!” ropar de. ”Slå ner dem!”
Vad är detta? En ond dröm? Intrigen till en skräckfilm? Nej, bara en typisk episod i det alltmer populära fantasispelet ”Dungeons and Dragons”. Spelet har sedan 1974 inbringat milliontals dollar åt upphovsmännen.
En ung man som nyligen slutade upp att spela ”Dungeons and Dragons” gav följande kommentar: ”Spelet är mycket bedrägligt. I början verkar det bara vara ett oskyldigt nöje och ett roligt äventyr, men snart rycks du med av det. Du blir fast.”
En annan före detta spelare instämde. ”Man blir slav under ’Dungeons and Dragons’.”
En mytologisk värld av våld
”Dungeons and Dragons” spelas inte på ett bräde som de flesta andra spel. Det är i stället ett rollspel, där spelarna gestaltar olika rollfigurer, som träder in i en mytologisk värld, behärskad av spelledaren, som kallas ”Dungeon Master”. Spelarna, som sitter runt ett bord, kartlägger genom frågor till spelledaren sin fingerade miljö. Spelledaren spelar rollen av olika sagoväsen eller andra gestalter som spelarna kan träffa på, och med hjälp av en speciellt utformad tärning bestämmer han vad som skall hända dem. De rollfigurer som spelarna gestaltar söker efter en skatt. Spelledarens figurer försöker döda dem.
”Inslaget av våld i denna fantasivärld är mycket stort. Det finns knappast en spelomgång där inte spelarna hänger sig åt mord, mordbrand, tortyr, våldtäkt eller stråtröveri”, skrev den rutinerade spelledaren John Eric Holmes nyligen i en artikel i Psychology Today.
”Man fäster sig vid sin rollgestalt”, säger en före detta spelare. ”Man vill fortsätta att spela för att se vad som skall hända honom härnäst. Och dessutom — om ens rollfigur kan överleva ett par äventyr utan att bli dödad, får han nya förmågor och talanger, som gör honom ännu intressantare.” Denna önskan att till sist utveckla sin rollfigur till någon sorts ”Stålmannen” vädjar till drömmaren inom många människor. Man måste naturligtvis spela många gånger för att nå detta mål. Men vad händer om ens rollfigur blir dödad under tiden?
”När ett av dessa ens andra jag dödas”, erkänner spelledaren John Eric Holmes, ”drabbas ibland spelaren av en psykisk chock och kan bli mycket deprimerad.” Låter detta som ett oskyldigt nöje?
”Det är sant”, instämmer en före detta spelledare. ”Jag dödade min brors favoritgestalt, en som han hade utvecklat under lång tid, och han var mycket upprörd över det.”
Personligheten påverkas
”Spelet gör att man blir självisk”, påpekar denne före detta spelare. ”I början är alla spelare ädla och självuppoffrande, men efter en tid förändras de. De märker att om de inte är på sin vakt kommer någon att sätta en kniv i ryggen på dem och ta deras skatt. Snart litar man inte på någon.”
Var och en som blir erbjuden att spela ”Dungeons and Dragons”, och i all synnerhet den som är kristen, bör noga begrunda följande:
Spelet uppmuntrar till girighet och materialism. Rollfigurernas främsta mål är att lägga beslag på rikedomar som inte rätteligen tillhör dem. Tänk efter om detta stämmer överens med aposteln Paulus’ inspirerade råd: ”När vi har vad som när och skyler, skall vi vara nöjda med dessa ting. Kärleken till pengar är nämligen en rot till alla slags skadliga ting.” — 1 Timoteus 6:8, 10.
Spelet uppmuntrar till våld. Jesus uppmanade sina efterföljare: ”Fortsätt att älska era fiender och att bedja för dem som förföljer er.” (Matteus 5:44) Detta är inte lätt. Blir det lättare för en kristen att följa detta råd, om han ikläder sig ett våldspräglat, påhittat andra jag? Visserligen är våldsinslaget i spelet inte ”verkligt”, men också våldspräglade fantasier kan förr eller senare komma att påverka hjärtat. Det är som Jesus varnande sade: ”Ut ur hjärtat kommer till exempel onda överväganden, mordgärningar.” (Matteus 15:19) ”Framför allt som skall bevaras”, manar Ordspråksboken i bibeln, ”må du bevara ditt hjärta, ty därifrån utgår livet.” Den fråga som osökt infinner sig är därför: Kan den som spelar ett spel som ”Dungeons and Dragons” sägas följa dessa bibliska råd? — Ordspråksboken 4:23.
Spelet uppmuntrar till polyteism och demonism. En hastig blick på några av de gestalter och sagofigurer som förekommer i grundversionen av ”Dungeons and Dragons” borde övertyga de kristna om att detta spel inte är något för dem. Där finns magiker (medier, siare och trollkarlar), svartalfer, helveteshundar, troll, jättar, skelett, gengångare, vampyrer och spöken, för att bara nämna några få! Erfarna spelare måste skaffa sig grundlig kunskap om dessa kusliga figurers egenskaper. Men de kristna uppmanas att inte lära känna ”Satans djupheter”. — Uppenbarelseboken 2:24.
I spelets tidigare skeden kan sådana demoniska övertoner tyckas vara ett oförargligt nöje, men på mer avancerad nivå tar sig demonismen allvarligare uttryck. ”En del av mina mer avancerade gestalter hade övernaturliga förmågor”, påminner sig en före detta spelare, ”och en gång när vi spelade, kämpade de direkt mot demoner och djävlar. Det var något mystiskt och kusligt över det hela. Vi blev rädda och försökte oss aldrig på det igen.”
Sataniskt tänkande
På högre nivå förhåller det sig faktiskt så att det krävs av rollfigurerna att de överlämnar sig åt en mytologisk gud. ”Att tjäna en gudomlighet är ett framträdande inslag i D & D”, sägs det i en av spelböckerna, ”och alla spelare bör ha en skyddsgud.” Bland skyddsgudarna återfinns de flesta av de forntida grekiska, egyptiska och babyloniska gudomligheterna (till exempel Zeus, Ra och Marduk), men ingenstans nämns den ende sanne Guden, Jehova.
Ja, det är faktiskt underförstått i ”Dungeons and Dragons” att det inte finns en enda sann Gud, utan bara en universell kamp mellan de abstrakta krafterna ”det goda och det onda, ordning och kaos”, företrädda av en brokig samling kämpar. Läror av detta slag har sedan länge omfattats av sådana fiender till kristendomen som till exempel gnostikerna.
”Dungeons and Dragons” är genomsyrat av begrepp och föreställningar som har sin rot hos Satan, djävulen, som alltid har förespråkat girighet, våld och demonism.