Är det tänkesättet?
Våldets rötter
● ”Brottslighet är ett resultat av hur en brottsling tänker”, sade dr Stanton Samenow i intervjun. Han är klinisk psykolog och medicinsk rådgivare i Alexandria i Virginia i USA och var med i ett team som använde sjutton år till att utforska det kriminella sinnet genom otaliga intervjuer och ansträngningar att rehabilitera förhärdade och ofta våldsinriktade brottslingar.
Varför anser du att miljön och uppfostran inte är avgörande?
De flesta fattiga människor är inte kriminella. Många välbärgade är det. De flesta människor inom minoriteter är inte kriminella, men många inom majoriteter är det. Hälften av de brottslingar vi hade att göra med kom från stabila hem. Ofta hade de bröder eller systrar eller grannar som levde under samma omständigheter men som inte slog in på brottslighetens väg.
Menar du att det inte är tillräckligt att förändra miljön?
Ja. Brottsligheten upphör inte om man undanröjer slummen. Brottsligheten bor i människors sinnen, inte i slummen. Att man förändrar miljön förändrar inte den inre människan. Precis som bibeln säger: ”Såsom han tänker i sitt hjärta, så är han.” (Ordspråksboken 23:7, Eng. aukt. övers.) Det är en brottslings tankemönster som måste förändras.
Vad fann du vara de vanligaste felaktiga tankarna?
Brottslingar anser naturligtvis inte att de är felaktiga. Men i publikationen The Criminal Personality räknade vi upp femtiotvå felaktiga tankar. Bland de vanligast förekommande var: 1) Inställningen att världen är deras, att de kan ta vadhelst de vill, närhelst de vill. 2) Förmågan att utestänga fruktan. De är superoptimistiska. De kan för en stund helt enkelt stänga ute fruktan för att bli skadade eller gripna, och de kan också göra sig döva för ett gnagande samvete. 3) Ingen känsla för samarbete. Om nio brottslingar var med i ett baseballag, skulle var och en anse att han är lagledaren. 4) De går till ytterligheter i sitt tänkesätt — antingen är de bäst eller också är de sämst.
Hur förändrar man tänkesättet?
Personen måste själv vilja ändra sig. Man försöker nalkas honom när han är nedstämd. Kanhända har han suttit i fängelse eller håller på att förlora sin familj. I stället för att fråga om hans uppfostran och få honom att känna sig som ett hjälplöst offer för omständigheterna talar vi respektfullt om för honom hur ruttet hans liv är. Vi försöker öka den leda han känner vid sig själv.
Vilka positiva ideal lär du ut?
Behovet av fullständigt engagemang. Att inte skylla på andra. En brottsling som hade gjort vissa framsteg sade: ”Jag brukade tänka att om mina föräldrar hade visat mig större kärlek, skulle jag inte vara en brottsling, men nu undrar jag om de inte blev sådana på grund av det slags son jag var.” ”Jag kan inte” ersätts med ”Jag måste”. Vi lär dem att visa empati.
Hur kan man förebygga att en person faller tillbaka i ett brottsligt beteende?
Vi lär dem att vara sina egna kritiker — att ständigt bedöma om deras tänkesätt är moraliskt rätt. En sådan fortlöpande moralisk inventering är det viktigaste avskräckningsmedlet.
Hur framgångsrika har ansträngningarna varit?
Sedan vi utvecklat och förfinat våra metoder, arbetade vi intensivt med 30 svåra brottslingar under åren 1970 till 1976. Av dessa har 13 gjort en fullständig helomvändning och är nu laglydiga medborgare.