”Han kommer att bli en liten pojke”
VAD gör föräldrar när de ställs inför tragedin att ha ett nyfött barn som de vet snart kommer att dö? Finns det någonting som kan lindra den smärta det innebär att stå inför det oundvikliga?
Detta är hur en familj reagerade i en sådan situation, så som modern återger det hela.
”När vår son dog, var det en bekant som sade: ’Det var Guds vilja.’ Hur glada var vi inte att vi kunde svara att bibelns Gud aldrig har velat att sådana saker skulle inträffa. Död och lidande var aldrig någon del av hans ursprungliga uppsåt med mänskligheten, utan det var någonting som uppstod genom att den mänskliga familjens första föräldrar valde att ignorera sin Skapares visa föreskrifter.
Det förhåller sig på samma sätt med de moraliska lagarna som med de fysiska — de kan inte brytas utan påföljd, och därför är det så, som bibeln säger i Romarna 5:12, att ’synden kom in i världen genom en enda människa, och döden genom synden, och ... på så sätt spred sig [döden] till alla människor därför att de alla hade syndat’. Adam och Eva kunde inte till sina barn vidarebefordra den fullkomlighet de själva genom sin olydnad hade förlorat. Därför har vi alla ärvt ofullkomlighet, vilket har resulterat i många plågor, sorger och lidanden och därtill död. Kunskap om orsaken till allt detta gjorde mycket för att min man och jag kunde hålla oss vid våra sinnens fulla bruk under fyra svåra år.
Låt mig berätta lite om vår lille pojke. Sasha föddes i oktober 1975, och även om han föddes fem veckor för tidigt, tycktes han vara relativt stark. Vi blev omedelbart förtjusta i honom. Läkarna tycktes vara lite bekymrade för Sasha, men det var inte förrän han var tre månader gammal som barnläkaren underrättade oss om att han var spastisk, vilket innebar att han hade ett slag av cerebral pares som gjorde att hans muskler blev mycket stela.
När Sasha var sex månader gammal visste vi att hans problem var allvarliga. Han hade praktiskt taget ingen kontroll över någon del av sin kropp utom över munnen, och han kunde varken hålla upp huvudet, sitta eller gripa efter någonting med händerna. Det var mycket svårt för honom att le och att åstadkomma de jollrande läten som små barn vanligtvis ger ifrån sig när de försöker tala. Han hade också svårigheter att kontrollera de muskler som används när man sväljer, och därför fick han lätt kväljningar, eller också kastade han upp all maten. Men med stor omsorg och stort tålamod lyckades vi vanligtvis få honom att behålla någonting. Men det värsta av allt var ändå när vi fick höra att han förmodligen dessutom var blind.
Självfallet var livet mycket svårt för oss, men i synnerhet för vår lille son. Jag är säker på att han kände sig lika besviken över sina begränsningar som vi gjorde. Under de första månaderna skrek han nästan oavbrutet, åtminstone tycktes det så. Men vi trodde att han skulle ha det bättre hemma hos oss än på någon anstalt, och nu är vi övertygade om att vi hade rätt. Bibeln säger: ’Kärleken tryter aldrig.’ (1 Korintierna 13:8) Vi fann verkligen att detta var riktigt. Den kärlek Jehova och våra bröder och systrar visade uppehöll oss under många prövande situationer, och den kärlek vi hyste till vår lille son gav honom anledning att leva och hjälpte honom att hålla sig i gång, när han inte tycktes ha någonting annat att leva för.
Mot slutet av det första levnadsåret log han mot oss. Hur förtjusta blev vi inte. Det betydde så mycket för oss, eftersom han faktiskt inte kunde kommunicera med oss på något annat sätt än genom att skrika.
Vi kunde aldrig utröna hur mycket han förstod, men vi försökte på ett enkelt sätt förklara saker och ting för honom i förhoppning att han skulle kunna förstå något av det vi berättade — sådana ting som åska, blommor, fågelsång, vad vi gjorde och varför. Vi försökte besvara de frågor vi trodde att han skulle ställa om han bara hade kunnat.
Men vi försökte speciellt hjälpa Sasha att uppskatta de andliga tingen. ’Jehova är allas vår fader’, brukade jag säga, ’och han älskar oss alla, precis som pappa och jag älskar dig. Han vill inte att någon skall bli sjuk eller skadad, och snart kommer han att göra så att allting blir mycket, mycket bättre än vad det är just nu. Då kommer du inte mer att bli sjuk, och du kommer att kunna sitta upp alldeles själv och leka med dina leksaker; du kommer att kunna se, gå och tala och göra allt det som andra barn gör. Du kommer att kunna leka med dem och lära dig alla slags underbara ting.’
Vi kunde berätta allt detta för honom, eftersom vi var alldeles säkra på att det kommer att bli verklighet då det rike som Jesus Kristus lärde oss att bedja om tar makten. (Matteus 6:10) Vi visste att bibeln i Uppenbarelseboken 21:4 innehåller detta underbara löfte: ’Och [Gud] ... skall torka bort varje tår från deras ögon, och döden skall inte vara mer; inte heller skall sorg eller skrik eller smärta vara mer. De förra tingen har försvunnit.’ Vi visste också att även om döden kommer emellan oss, ’skall [det] komma att bli en uppståndelse för både de rättfärdiga och de orättfärdiga’. — Apostlagärningarna 24:15.
Trots alla våra ansträngningar att skydda Sasha från infektioner, ådrog han sig lunginflammation, vilket i sin tur medförde andra problem. Undan för undan blev han allt magrare och allt svagare, ända tills han vid tre års ålder vägde mindre än åtta kilo. En modig liten krabat — han kämpade så hårt för att förbli vid liv, och han uppskattade alltid vad vi gjorde för honom. Till och med några få timmar innan han dog lyckades han uppamma tillräckligt med energi för ett stort leende och en liten suck som sade oss: ’Jag älskar er’, mer uttrycksfullt än någon poet kunde ha uttryckt det.
När Sasha var på sjukhuset några veckor innan han dog, sade en av sköterskorna, som hade varit särskilt snäll mot honom vid tidigare tillfällen, välmenande till mig: ’Han kommer att bli en ängel.’ ’Nej’, sade jag, ’han kommer att bli en liten pojke. Han kommer att kunna klättra i träd och jaga fjärilar och plocka blommor och göra allt det småpojkar vanligtvis gör. Det är det vi ber om när vi ber bönen: ”Må ditt rike komma. Må din vilja ske, såsom i himmelen så också på jorden.”’ (Matteus 6:10).” — Insänt.
”Så säger Herren [Jehova] Sebaot: Ännu en gång skall gamla män och gamla kvinnor vara att finna på gatorna i Jerusalem, var och en med sin stav i handen, för hög ålders skull. Och stadens gator skall vara fulla av gossar och flickor, som leker där på gatorna.” — Sakarja 8:4, 5.