Den Brittiska monarkin — kan den överleva 1980-talet?

Från Vakna!:s korrespondent i Storbritannien

ALLTSEDAN det ödesdigra året 1914 har omkring 30 monarkier försvunnit från världsscenen. De var antingen ur stånd till eller ovilliga att anpassa sig till de snabba och drastiska förändringar som ägde rum i styrelsesättet överallt i världen. Bland dem som överlevde var kungahuset Windsor i Storbritannien. Under denna kritiska period har huset Windsor inte utgjort något hinder för den demokratiska utvecklingen, eftersom det har godtagit den upphöjda men begränsade rollen som nationens galjonsfigur.

Men frågor uppstår angående monarkins framtid. Är det viktigt för nationen att monarkin fortsätter? Är kostnaden för den godtagbar i dessa dagar med hög arbetslöshet och knapp penningtillgång? Vilka fördelar har monarkin? Önskar människor att den skall fortsätta? Sådana frågor ställs av både beundrare av och motståndare till monarkin. Du har kanske själv tänkt på dessa frågor.

Glansen och prakten från gången tid

Den brittiska monarkin har bestått i mer än tusen år. Under denna tid blev Storbritannien en världsmakt större än någon före det. Sedan försvagades de autokratiska maktfaktorerna från de tidigare århundradena, allteftersom parlamentet blev starkare och fick större makt. Storbritannien har sedan i det tjugonde århundradet under några få årtionden gett sina kolonier deras frihet, förenat dem i ett samvälde av oberoende nationer och sedan dragit sig tillbaka till sina egna kuster. Mycket litet återstår av den forna prakten. Vad som finns kvar lever vidare i monarkin.

Spåren av denna forna prakt kan man se i den pomp och ståt med vilken parlamentet öppnas varje år. Drottningen och andra av den kungliga familjen åker till Westminsterpalatset, parlamentsbyggnaden, i en förgylld vagn förspänd med hästar och åtföljd av hovets kavallerister i praktfulla uniformer. Underhuset kallas in, med i varje detalj storslagna ceremonier, till överhuset. Där läser drottningen från tronen ett tal som avfattats av den då sittande regeringen och som i huvuddrag anger programmet för den kommande sessionen. De gamla traditionerna följs noggrant.

Vid vissa tillfällen finns det möjlighet till ännu större pomp och ståt. Du kanske såg prins Charles’ bröllop den 29 juli 1981 som visades i TV. Det var ett lysande och ståtligt skådespel. Elva ekipage, som eskorterades av sextiofyra ryttare, förde den kungliga bruden och brudgummen och deras släktingar från Buckingham Palace utmed gatorna Mall och Strand till St. Paul’s Cathedral. Omkring en million människor, däribland tusentals från utlandet, stod längs med färdleden. Omkring 700 millioner TV-tittare, en sjättedel av världens befolkning, tittade på sådan pomp och ståt och sådana ceremonier som denna generation sällan får se. Nationen älskade det.

Och det gav den kungliga familjen en ny medlem, prinsessan av Wales, som snart blev, näst efter drottningen, den mest populära av dem alla. Nationen väntade sedan i juni 1982 med stort intresse på födelsen av hennes första barn, William, som står näst i tur till tronen efter den nuvarande arvingen, prins Charles.

Monarkens roll

Vilken roll spelar drottningen som konstitutionell monark? Pears Cyclopaedia förklarar: ”Enligt lag är hon överhuvudet för den verkställande myndigheten, en integrerande del av den lagstiftande församlingen, överhuvud för domstolarna, högsta befälhavare för krigsmakten och världsligt överhuvud för den engelska statskyrkan. Drottningens roll är i praktiken rent formell; hon regerar, men hon styr inte. I alla viktiga stycken handlar hon endast efter sina ministrars råd. Hon spelar emellertid fortfarande en viktig symbolisk roll som statschef och överhuvud för det brittiska samväldet.”

Vad sysslar drottningen med hela dagen? Vad hon och andra medlemmar av den kungliga familjen gör förs upp i en daglig bulletin med hovnyheter avsedda för vissa dagstidningar och är därigenom tillgängligt för offentlig granskning. En läsare av London Times sammanfattade dessa listor för 1981 och skrev i ett brev till tidningen att drottningen hade fullgjort mer än 400 uppdrag under 1981, vilka inbegrep officiella besök i och utanför landet med audienser, insättanden i ämbeten, mottagning av ambassadörer, besök av premiärministern varje vecka osv. Hon läser sammanfattningar över dagens uppdrag, officiella rapporter och protokoll från ministrarnas kabinettssammanträden; det finns dessutom många dokument att underteckna. Det är tydligtvis ett fullt upptaget program. Den allmänna känslan är att drottningen utför sin roll mycket plikttroget. Hon är helt visst Storbritanniens främsta ambassadör när hon besöker andra länder. I en opinionsundersökning som utfördes av Marplan visade det sig att de 774 personer som man frågade tillerkände henne ett genomsnitt av 9,1 poäng av 10 möjliga för hennes arbete.

När det gäller andra medlemmar av den kungliga familjen, har prins Philip, drottningens man, och prins Charles, arvingen till tronen, båda fulltecknat i sina almanackor. Drottningmodern, änka efter kung George VI, är nu över åttio år, men är också med vid många offentliga tillställningar.

Ibland ifrågasätts det om det är nödvändigt för de kungliga att vara med vid alla dessa tillfällen. Skulle inte en hög ämbetsman på platsen, en sådan som borgmästaren, vara en tillräckligt imponerande och önskvärd person? Organisatörerna av sådana evenemang har en annan uppfattning. När kungligheter är närvarande, kommer det en mycket större publik, vilket visar ett intresse för de kungliga som andra inte kan framkalla. Och man måste säga att om drottningen eller någon av de andra medlemmarna av den kungliga familjen är närvarande vid sådana tillfällen, slipper ministrarna i regeringen ifrån många tidsödande ceremonier.

Den brittiska allmänheten betraktar vanligtvis monarkin som någonting likt en familjeklenod. Fastän de värderar den och tycker om att visa upp den, påverkar den inte mycket deras dagliga liv. Men det finns de som ryggar för kostnaderna att bevara denna statliga klenod!

Vad kostar den?

Varje år ges stor publicitet åt att det är bråk och stridigheter i parlamentet över att man har kvar den kungliga familjen. Det som sätter i gång bråket är diskussionen om ”hovstaten”. Detta är de pengar regeringen föreslår för att monarkin skall fungera ännu ett år. Den utgörs av två delar: en är drottningens lista och den andra ger understöd åt några andra kungliga familjemedlemmar.

Drottningens lista för 1982/1983 har ökat med åtta procent till 3.541.000 pund (närmare 40.000.000 kronor). Omkring tre fjärdedelar av denna summa betalas ut som lön till dem som är anställda vid det kungliga hovet — från privatsekreterare till slottens lokalvårdare. Hovstaten för 1982/1983 ger också 767.000 pund (omkring 8.000.000 kronor) som underhåll åt sju andra kungligheter. Förutom dessa underhåll ger regeringen ut omkring 15 millioner pund (omkring 160 millioner kronor) för underhåll av de kungliga slotten, den kungliga lustjakten, drottningens sex flygplan, det kungliga tåget osv.

Men det tycks som om nationen inte gör alltför stora invändningar mot att betala dessa stora summor för att underhålla monarkin. Opinionsundersökningen av Marplan, som nämndes tidigare, fann att 76 procent av dem som tillfrågades sade att fördelarna med att ha monarki uppväger kostnaderna att underhålla den.

Men inte alla har samma uppfattning. Times rapporterade att en medlem av parlamentet sagt att den föreslagna hovstaten ”visar vad de är: en girig och vinningslysten samling som inte har någonting att bidra med som lösning på alla de svårigheter som anfäktar landet. Tiden närmar sig snabbt, när folket kommer att göra uppror i en revolution.” Men om folket ämnar göra uppror, har de visat mycket liten, om alls någon, tendens i den riktningen.

Den engelska statskyrkans roll

Drottningen är det världsliga överhuvudet för den engelska statskyrkan, vilket helt enkelt innebär att hon är kyrkans symboliska galjonsfigur. Hon utför ingen prästerlig verksamhet. Ärkebiskopen av Canterbury är erkänd som den andlige och administrative ledaren. När man väljer en ny ärkebiskop eller biskop eller skall förflytta någon till ett bättre ansett biskopsstift, lämnar en grupp på sexton man, Crown Appointments Commission, in två namn till premiärministern, som i sin tur rekommenderar ett av dem till drottningen för utnämning. Biskopsämbetet i London blev för någon tid sedan ledigt. Den ovan nämnda gruppen rekommenderade två namn, men premiärministern avvisade båda och rekommenderade drottningen ett annat namn. ”Kyrkans överhuvud böjer sig för konstitutionella principer.” Det är därför tydligt att åtminstone i detta avseende betraktar sig den nuvarande drottningen inte som en ny kung Henrik VIII, en företrädare som sysslade med kyrkofrågor.

Vad tycker britterna själva?

Monarkins popularitet beror dock i viss mån på drottningens och prins Philips och deras fyra, nu fullvuxna, barns familjeliv. Många ser i detta någonting varmt och vederkvickande, vilket de tycker om att identifiera sig med; det är glädjande att i landet ha som första familj en som visar sig vara så hängiven och enad.

De många unga kungligheterna och deras kusiner som nu nått vuxen ålder fick emellertid en skribent att säga att innan alla dessa är tillräckligt gamla för att öka skattebördan på grund av hovstaten, ”skulle det vara bra att tänka på den roll, det syfte och den storlek som den kungliga familjen har”. Det kan bli ett svårt problem för framtiden.

Den främsta orsaken till att britterna är förhållandevis nöjda med sin monarki är deras medfödda konservativa respekt för institutioner som verkat en lång tid. De är vana vid dem och är på sin vakt mot förändringar. De tycker att monarkin ger stabilitet och kontinuitet i en värld som är så föränderlig. De önskar inte utsätta sitt statsöverhuvud för valkampanjens nycker och infall som de låter politikerna bli utsatta för. De är inte oroade över monarkens makt, eftersom hon konstitutionellt sett knappast har någon makt. De ser henne i stället som ett stabiliserande inflytande på politikerna som kommer och går efter väljarnas önskan. De ger inte de kungliga ansvaret för nationens ekonomiska tillstånd med dess tre millioner arbetslösa. Detta är politikernas ansvar. Men inför dagens oerhörda arbetslöshet väcker de höga kostnaderna för att underhålla så många av den kungliga familjen dock mycken kritik.

Tidskriften The Economist tror emellertid angående framtiden att en ”monark-ledd demokrati kommer att förbli det mest demokratiska styrelsesättet för Storbritannien. En opinionsundersökning 1980 visade att 86 procent av britterna önskar monarki, och det kommer inte i det här århundradet att bli något annat politiskt alternativ som kommer att få 86 procents godkännande.” Det tycks därför klart och tydligt att det brittiska folket är nöjt med att som styresmän ha dem som de valt men som statsöverhuvud en monark.

[Infälld text på sidan 5]

En opinionsundersökning visar att fördelarna med att ha monarki uppväger kostnaderna att underhålla den