Jag övergav kyrkan, jag övergav rökningen, jag övergav affärslivet

Edward George berättar varför

STÖRSTA delen av mitt liv har jag varit presbyterian. Jag började vara med vid mötena när jag var fyra år. Jag blev diakon och undervisade i söndagsskolan under 15 år och sjöng i kören. Jag var djupt engagerad. Sedan lämnade jag kyrkan.

Vi skrev år 1943. Andra världskriget pågick. Jag var omkring 20 år och gick in i flygvapnet och började röka. Jag rökte under trettio år, och mot slutet rökte jag tre och ett halvt till fyra paket om dagen. Sedan slutade jag.

Min far började i tobaksbranschen för över femtio år sedan. Trettio år senare blev jag hans kompanjon. Det var en mycket lönande affär, som gav 3 till 4 millioner dollar om året. När han dog blev jag ensam ägare och skötte affärerna under åratal. Sedan upphörde jag med verksamheten.

Jag övergav kyrkan och rökningen och affärerna — inte därför att jag är en som ger upp, utan därför att jag började med någonting annat. Jag började studera bibeln.

Det var emellertid många saker som ledde till att jag upphörde med allt detta. Rökningen började när jag tog värvning i flygvapnet. Jag var mycket patriotisk. Jag var scoutledare under tre och ett halvt år. Även kyrkan var mycket patriotisk. Den gav speciellt erkännande åt dem som var i militärtjänst. De satte ens namn i en stjärna på en stor tavla som alla kunde se.

Jag var i det militära i tre år. Jag blev överskeppad till Europa under 1944. Det förväntades av oss att vi skulle genomföra femtio flyguppdrag. Jag var på mitt fyrtiosjätte uppdrag, när jag blev nedskjuten över Schwarzwald i Tyskland. Jag flög en B-24, ett bombplan med fyra motorer. Vi var tio man i besättningen, och jag var pilot.

Det var många, många gånger vi kom undan med knapp nöd. Vid ett bombningsuppdrag slutade två motorer att fungera, och jag blev tvungen att kraschlanda på Korsika. Vi stannade där till dess vårt plan var reparerat. Luftvärnet var vårt största hot. Det var mycket sällan vi blev anfallna av jaktplan. Tyskarna hade massor av sådana, men de hade inte bränsle till att flyga dem — USA:s bombplan hade med förödande verkan träffat de oljefält som försörjde dem. Tyskarnas förmåga att utveckla jetjaktplan injagade fruktan hos oss — här låg de före oss. Det var skräckinjagande att se dessa plan rusa förbi så snabbt. Lyckligtvis hade de bara 15 minuters aktionstid — bara tillräckligt för att stiga snabbt och försöka träffa en och sedan landa igen.

Som jag sade, så var luftvärnselden det största problemet för oss. Vi kunde flyga på en höjd av mellan sex tusen och sju tusen fem hundra meter, och de kunde på radarskärmen se precis var vi höll till — ett nedslående faktum! Luftvärnselden bestod av 88 eller 105 millimeters granater med tidsinställda tändrör. En sådan granat kunde nå en viss höjd och explodera och sprida splitter i alla riktningar. Om den exploderade nära en, kunde den åstadkomma svåra skador eller till och med göra att man störtade.

Det var detta som hände vid vårt fyrtiosjätte uppdrag. En granat rev upp vingen och gick genom en bensintank och exploderade ovanför oss. Hade den exploderat vid anslaget mot vingen, skulle jag inte ha kunnat berätta om mina upplevelser.

Under kriget gick jag på nattliga gudstjänster som hölls av regementspräster. De var mer lika psykiatriker än präster. Men jag längtade efter religiös tröst; jag visste ju aldrig om jag skulle komma tillbaka från mitt nästa uppdrag.

Och jag återvände inte till basen efter det fyrtiosjätte uppdraget. Granaten hade träffat vår bränsletank och stoppat en av våra motorer. Det hände vid gränsen mellan Tjeckoslovakien och Tyskland inte långt från Ryssland. Strax efteråt gav jag ordern: ”OK, öppna bombluckorna och gå ut på gången och hoppa!” Sju hoppade. Tre av oss stannade i planet.

Nu var vi över fronten mellan ryssar och tyskar. Kampen stod het under oss, och vi hade blivit allvarligt träffade. Det mesta var ur funktion. Vi började snabbt närma oss jorden i spiraler. Hjulen var inte användbara, och när vi närmade oss marken, rätade jag upp planet, och så slog det ned i marken och kanade en bit och stannade. När det började brinna häftigt, hoppade vi ut genom takluckan.

Jag togs till fånga av tyskarna. För mig var kriget över. Jag tillbringade sex månader som krigsfånge, och sedan blev jag befriad av ryssarna. När min tid i flygvapnet var över, återvände jag till Jacksonville i Florida. Detta hände år 1946.

Min familj och familjen Belloit bodde i Jacksonville. Under kriget hade de två familjerna blivit bekanta med varandra. Efter kriget träffade jag Yvonne Belloit, och vi gifte oss. Medlemmar av hennes familj var Jehovas vittnen, men hon hade inte blivit döpt som ett vittne. Jag umgicks med hennes familj, men jag sade till henne att förmå dem att låta bli att tala med mig om sin religion.

Jag fortsatte min verksamhet inom den presbyterianska kyrkan; Yvonne fortsatte att komma tillsammans med vittnena. Det var inte fråga om några religiösa strider mellan oss, men efter någon tid började Yvonne komma bort från vittnenas tankegångar. Hon slutade att studera tillsammans med dem och blev mycket världslig i sitt tänkesätt och började fira jul, tacksägelsedagen, nyårshelgen och andra högtider och började t. o. m. bli engagerad i politik.

Under dessa år hörde jag mycket lite om vittnena. Men så var det en av dem som gjorde en del arbete åt mig och även åt en vän till mig, dr Ivy. Den här hantverkaren berättade för dr Ivy om det kommande slaget vid Harmageddon. Doktorn hade känt Yvonne sedan barndomen, så han kallade på henne och frågade: ”Yvonne, du blev uppfostrad som ett vittne. Varför har du inte berättat för mig om Harmageddon?” ”Jag skall ropa på min bror Don”, sade hon, ”och be honom förklara för dig vad det går ut på.” Resultatet blev att dr Ivy och hans hustru och Yvonne och jag började studera bibeln med Jehovas vittnen. Don Belloit ledde studiet.

Så det var på det sättet det hela började, och den här gången var jag villig. Jag hade blivit missnöjd med en del saker som hände i min kyrka. Jag var diakon, och en del av mitt arbete bestod i att övertala människor att lova att ge bidrag. Jag tyckte inte om det. Jag träffade människor som inte visste varifrån deras nästa mål mat skulle komma, och så kom jag och bad dem om pengar.

Vi betalade vår präst 12.000 dollar om året, och vid den tiden var det mer än vad nästan alla andra i församlingen tjänade. En av diakonerna blev upprörd över detta och sade: ”Varför får dessa predikanter alltid kallelsen att komma till en större kyrka? De får aldrig kallelsen till en mindre. Det är alltid till en större kyrka med högre lön!”

Kyrkans lära hade också börjat bekymra mig. Vi brukade få Presbyterian Survey, och en gång hade den en stor artikel om helvetet och talade om att det var en plats av evig pina för de syndfulla. Jag visste att detta inte var sant. Jag visste att själen inte var odödlig, utan att när människor dog så var de fullständigt utan tillvaro. Om de någonsin skulle kunna leva igen, så måste det bli genom en uppståndelse. — Hesekiel 18:4, 20; Predikaren 9:5, 10; Romarna 6:23; Johannes 5:28, 29.

I vilket fall som helst så hade bibelstudiet kommit i gång, och det var på det sättet jag kom att upphöra med en del olika saker. Det första som upphörde var min förbindelse med presbyterianska kyrkan.

Don Belloit hade trofast kommit till vårt hus varje vecka under fyra eller fem år och studerat med oss under tre timmar varje gång. Vi hade gått igenom åtskilliga böcker tillsammans med bibeln — han understödde alltid allting med bibeln. Yvonne och jag hade också börjat gå till Rikets sal för att vara tillsammans med den församling som hade möten där. Jag tog intryck av deras uppriktighet och vänlighet. En kväll uteslöt de ett vittne som hade begått en grov synd, och jag sade till mig själv: ”Presbyterianerna, som jag hade tillhört, skulle aldrig göra det.” Vittnena försöker verkligen med allvar att hålla sina församlingar rena.

Vid den här tiden var jag redo att överlämna mitt liv åt Jehova och bli döpt. Jag rökte fortfarande, men jag lyckades hålla min konsumtion nere till två eller tre cigarretter under studiet. Jag visste att vittnena såg med ogillande på denna vana, men den hade inte blivit förbjuden. Men nu, just när jag önskade bli döpt, hade en förändring i tänkesättet inträffat, och man förbjöd rökning helt och hållet.

Föreställ dig hur jag kände det! Visst var rökningen farlig för min hälsa. Det visste jag. Jag var storrökare sedan decennier, och när jag steg upp på morgonen kunde jag hosta under en och en halv timme. Under årens lopp hade jag faktiskt försökt sluta — minst åtta eller tio gånger — men varje gång hade jag misslyckats.

Jag beslöt i alla fall att försöka en gång till. Motivationen var kraftigare denna gång. Nu hade jag kommit att lära känna Jehova. Nu hade jag begrundat Jesu ord: ”Älska Jehova ... med hela ditt hjärta” och — speciellt tillämpligt på rökningen — ”älska din nästa som dig själv”. (Matteus 22:37—39) Under alla mina fyrtiofem år i den ortodoxa religionen hade jag aldrig blivit lärd att älska min nästa som mig själv inom detta område.

Så denna gång måste jag föra in andlig styrka i kampen mot min svaghet. Jag bad till Jehova om hjälp att vinna kampen. Min familj bad också till Gud om hjälp för att jag skulle vinna kampen. En kväll blev jag djupt rörd, när jag hörde min fyraåriga dotter, Kelly, be till Jehova: ”Hjälp pappa att sluta röka.”

Jag satte en bestämd tidsgräns för att sluta. En stor sammankomst för Jehovas vittnen skulle hållas år 1975. Kvällen före sammankomsten skulle min sista cigarrett bli rökt! De två månaderna före sammankomsten rökte jag mer än någonsin — fyra och ett halvt paket om dagen. Det var inte förståndigt, men jag tror att det var något slags farväl, ett slags psykologisk final. Kvällen före sammankomsten år 1975 släckte jag min sista cigarrett. Jag har inte rökt en enda sedan dess.

Inget återfall. Jag kommer aldrig att gå tillbaka till ovanan. Men begäret kommer tillbaka. Till och med efter sju år. Om någon säger att rökningen inte är vanebildande, så tro honom inte. Under det första året drömde jag varje natt att jag rökte. Till och med nu gör jag det emellanåt. Jag har med mig en ask tabletter i bilen för att ha till hands, när jag känner lockelsen. Egendomligt nog är denna längtan lika stark som den dag jag slutade — men lyckligtvis varar den bara några få sekunder. Det är en serie av pågående slag, men tack vare Jehovas oförtjänta omtanke har jag vunnit kampen.

Sedan kom jag att stå öga mot öga med den tredje utmaningen: Om det var fel av mig som kristen att röka — skulle det då inte också vara fel av mig att leverera tobak, så att andra skulle kunna röka? Borde jag sälja mitt inkomstbringande tobaksföretag? Måste jag det? Jag kände till vittnen som hade lämnat anställningar som ansågs opassande för kristna — arbeten som betalades med tio eller femton tusen dollar om året. Men min tobaksfirma hade intäkter på flera millioner om året. Den omsättningsskatt jag betalade uppgick till mellan 100.000 och 110.000 dollar i månaden.

I mina affärer var jag mellanhanden. De stora tillverkarna köpte tobaken från jordbrukarna, preparerade den och framställde den färdiga produkten och förpackade den. Jag köpte av dem och sålde till återförsäljarna. Storleken av tobaksaffärerna är häpnadsväckande. Detta gäller inte bara cigarretter, utan även cigarrer, piptobak, tuggtobak och snus. De flesta människor inser det inte, men snuset ensamt är föremål för mycket stora affärer. Jag sålde tonvis av snus. I denna affärsverksamhet är det inte fråga om någon konjunkturnedgång. I själva verket är det så att när de hårda tiderna kommer, så blir människor ängsliga och röker mer än någonsin.

Så vad skulle nu ske med min tobaksfirma? Jag beslutade att sälja den, och jag handlade i enlighet med mitt beslut. Mina tre eldprov i fråga om att sluta var över.

Allt detta kom som en följd av ett bibelstudium med Jehovas kristna vittnen. Höjdpunkten på detta studium kom år 1975, när dessa fyra som studerade bibeln, makarna Ivy och Yvonne och jag, blev döpta vid en sammankomst som Jehovas vittnen hade.

[Infälld text på sidan 18]

Jag gav ordern: ”Öppna bombluckorna och gå ut på gången och hoppa!”

[Infälld text på sidan 18]

Jag umgicks med hennes familj, men jag sade till henne att förmå dem att låta bli att tala med mig om sin religion

[Infälld text på sidan 19]

Jag träffade människor som inte visste varifrån deras nästa mål mat skulle komma, och så kom jag och bad dem om pengar

[Infälld text på sidan 20]

Min tredje utmaning: Om det var fel av mig som kristen att röka — skulle det då inte också vara fel av mig att leverera tobak, så att andra skulle kunna röka?

[Infälld text på sidan 20]

Jag blev djupt rörd när jag hörde min fyraåriga dotter, Kelly, be till Jehova: ”Hjälp pappa att sluta röka”