TV — familjeliv och barnuppfostran
ETT av de smeknamn TV har fått är ”barnvakten”. Det är tydligen så att många föräldrar har funnit att det enklaste och billigaste sättet att hålla barnen lugna är att sätta dem framför vad man också har kallat ”den enögde hypnotisören”.
En rapport som publicerades i den australiska tidningen The Sun sade: ”En större undersökning i Storbritannien har just visat att de flesta föräldrar anser den [TV-n] vara oumbärlig som barnvakt. Hela sju föräldrar av tio använder faktiskt TV-n för att få barnen ur vägen, trots att de är något bekymrade över det ’dåliga språket och våldet’ på TV. Dessutom låter nio föräldrar av tio sina barn se på vad som helst.”
En mycket krävande familjemedlem
Ja, TV-n har trängt sig in i milliontals hem världen utöver och blivit en mycket påträngande familjemedlem, som ofta helt lägger beslag på konversationen. I många familjer har den större respekt med sig än mannen eller hustrun, fadern eller modern. En äkta man som inte tvekar att begrava sitt huvud i en tidning då hans hustru talar till honom är idel öga och öra då ”barnvakten” talar. Barn som säger emot sina föräldrar sitter tysta och storögda då farbror TV talar till dem.
TV-n har också blivit mycket krävande i fråga om tid. Den tid som i medeltal ägnas åt TV-tittande ökar i de flesta länder. I Förenta staterna ökade användningen av TV-n från fem timmar och femtio minuter per dag år 1969 till sju timmar och tjugofem minuter per dag år 1980. I Japan är det totala antalet hushåll lägre än antalet TV-apparater, och år 1978 stod TV-apparaterna påslagna över fem timmar om dagen. Motsvarande siffror för Canada och Frankrike var tre timmar respektive två timmar.
Befrämjar TV samvaro i familjen?
Vare sig det är fråga om sju eller två timmar om dagen måste allt detta TV-tittande ha en djupgående inverkan på familjelivet hos genomsnittsfamiljen. Den engelska barnpsykologen Penelope Leach ”anser att TV är ett av de största hoten mot familjelivet, en apparat som hindrar föräldrar och barn att kommunicera med varandra. ’Folk slutar helt enkelt upp med att tala med varandra’, säger hon.” — The Sun (Australien), 18 mars 1980.
Det är sant att några menar att TV-n har fört familjer närmare varandra, eftersom barnen inte går ut så mycket. Men är verkligen familjemedlemmarna ”tillsammans” när alla sitter tysta och tittar på ett TV-program? Leder TV-tittande till större samhörighet, vilket har definierats som att ”tillbringa mycket tid tillsammans, att på fritiden göra saker och ting tillsammans ... i synnerhet då detta avser att leda till ett stadigare, mera enat förhållande”? Är det inte snarare så att överdrivet TV-tittande förhindrar ett naturligt kommunicerande mellan man och hustru, mellan föräldrar och barn och till och med mellan barnen själva?
TV-n har inte bara i hög grad begränsat eller fullständigt ersatt den avkoppling man ägnar sig åt tillsammans som familj — lekar, hobbyer, fotvandringar osv. — den hindrar även ofta barnen att hjälpa till hemma. Det är av sådana ting ”samhörighet” skapas, och då TV-n har ersatt dessa ting måste den bära en del av ansvaret för familjelivets sammanbrott. Historien visar att när familjelivet bryts ner, faller snart själva samhället och hela stater sönder och försvinner.
Verkningarna på barnen
Televisionens verkningar på barn är oöverskådliga. De dras till TV-n som flugor till en sockerbit. De ser nästan vad som helst. TV-rutan verkar hypnotisera dem. Enligt en undersökning tillbringar barn i Förenta staterna i genomsnitt mellan fyra och fem timmar om dagen framför TV-n. Denna siffra är lägre i andra länder, men två timmar om dagen i medeltal verkar vara minimum i de flesta i-länder. Professor John Murray, som forskar om barns utveckling vid University of Michigan, sade: ”När barn använder upp till fem eller sex timmar om dagen till att titta på TV, är det första man undrar: Vad går de miste om?”
Ja, vad är det de går miste om i fråga om att läsa god litteratur, att göra skolläxorna ordentligt, att utveckla en hobby, att ägna sig åt hälsosam motion och avkopplande lekar och att lära sig att ha roligt tillsammans med andra och att dela med sig av sina leksaker? Men den viktigaste frågan är inte: Vad går de miste om? utan: Vad lär de sig?
Det vore inte rätt att säga att de inte lär sig något gott. Att se på TV kan vara mycket undervisande. Det kan vidga barnens kunskap om världen omkring dem och väcka deras intresse för geografi, naturvetenskap och historia. Men det vore lika orätt att förneka att TV också lär dem våld och ger dem en förvänd syn på sex och en förvriden norm för uppförandet. Så frågan kvarstår: Är televisionen en välsignelse eller en förbannelse?