Vad händer med TV-spelen?
FRÅN Japan till Förenta staterna och från Europa och ända ner till Australien har en ny vurm fått grepp om millioner människor, både gamla och unga. Med bisarra namn som Pac-Man, Asteroids, Space Invaders, Battlezone och Donkey Kong har TV-spelen, som också kallas videospel, trängt sig in inte bara i spelhallar, utan också på restauranger, varuhus, bensinstationer, gatukök och nästan alla andra ställen där människor samlas. Deras pipande och tjutande och deras färgglada ljus har fångat fantasin och uppfinningsförmågan hos en ny generation spelare i en utsträckning som gränsar till besatthet.
År 1981 inbringade myntopererade TV-spel enbart i amerikanska spelhallar den svindlande summan av fem milliarder dollar. Det är dubbelt så mycket som biljettintäkterna från hela filmindustrin, eller tre gånger så mycket som alla intäkter från professionell baseball, basketboll och fotboll tillsammantagna. Eftersom varje spelomgång kostar en kvarts dollar, betyder det att det har spelats 20.000.000.000 spel. För att spela dessa spel har det åtgått sammanlagt 75.000 manår. Försäljningen av TV-spel för hemmabruk beräknas uppgå till närmare en milliard dollar om året; det är omöjligt att ens försöka gissa hur mycket tid som används till att spela dessa.
Det är inte svårt att förstå att varje företeelse som når sådana proportioner med nödvändighet måste få vittgående verkningar på deltagarna. Undersökningar visar dessutom att 90 procent av spelarna är manliga individer och 80 procent av dem är tonåringar. En annan undersökning visar att nio tonåringar av tio någon gång har besökt en spelhall för att spela dessa spel. Detta innebär att även om spel för hemmabruk blir alltmer populära, så är det de myntopererade spelen som har den avgjort starkaste dragningskraften, och tonårspojkar är de som påverkas mest av dessa spel, vilka uttryck denna påverkan nu än tar sig.
Finns det några positiva sidor?
Många analytiker anser att TV-spel har en positiv verkan på spelarna. ”I så många former av underhållning förväntas vi bara sitta passiva”, säger en professor i psykologi. ”I dessa spel får man själv ta del. Spelaren kan i stor utsträckning kontrollera spelet, och detta är särskilt viktigt för tonåringar.” En annan expert säger att ”fantasibilderna i elektroniska spel ger människor möjlighet att tillfredsställa emotionella behov som inte tillfredsställs på annat sätt”.
Andra anser att TV-spel är nyttiga därför att vi, trots allt, lever i dataåldern, och ju tidigare vi kan låta barnen stifta bekantskap med elektroniska begrepp och metoder, desto bättre kommer de att kunna behärska realiteterna längre fram. Spelen är intellektuellt stimulerande, påpekar de vidare, och skärper spelarens matematiska förmågor och koordinationen mellan ögat och handen.
Datorer och datoriserade spel har utan tvivel en enorm potential som undervisningsredskap. De börjar bli en vanlig syn i klassrummen, från lågstadiet och upp till universiteten. Men inte heller inom detta område delar alla utbildningsexperter den entusiasm som programmerare och tillverkare i databranschen lägger i dagen. De ser att de flesta program i allmänhet inte används som något annat än dyrbara läroböcker, och de ifrågasätter huruvida de stora investeringar som gjorts verkligen betalar sig. Och i vilket fall som helst är det en enorm skillnad mellan användandet av elektronisk apparatur i skolan och det som händer i spelhallarna.
Starka reaktioner
I motsats till den uppenbara dragningskraften på tonåringar och framgångarna rent kommersiellt har den ökade populariteten hos dessa spel utlöst reaktioner, som varierat från starka föräldraprotester till direkta, officiella förbud. På Filippinerna utfärdade president Marcos ett officiellt förbud mot spelen, och alla ägare fick två veckor på sig att förstöra dem. I Västtyskland är det inte tillåtet för personer under arton år att besöka spelhallar. I Brasilien är all import av TV-spel för kommersiellt bruk strängt förbjuden. Och i USA har rättsfall som rör sådana spel förts ända upp till Högsta domstolen.
Varför har detta, som för många människor bara tycks vara ett rent nöjesspel, väckt så starka reaktioner?
Anledningar till oro
För det första är det den ekonomiska sidan. Större delen av de enorma penningsummor som läggs ner på dessa spel kommer från tonåriga spelare. Det är inte ovanligt att en pojke växlar en tjugodollarsedel till kvartsdollarslantar i växlingsautomaten i spelhallen mer än en gång samma kväll. Många av dem erkänner villigt att det går på upp emot femtio dollar att lära sig behärska de spel som är tillräckligt skicklighetskrävande för att vara spännande. Man frågar osökt: Varifrån får de alla dessa pengar?
Förargade föräldrar säger att deras pojkar helt enkelt hoppar över sin lunch och spenderar både de pengar och den tid som skulle använts till lunchen vid spelautomaterna i stället. En mycket uppretad mor i en av New Yorks välbärgade förorter gav dessa spel skulden för ökad ungdomsbrottslighet. ”Barn stjäl handväskor och guldkedjor för att få pengar att stoppa i dessa spelautomater”, sade hon. I South Auckland på Nya Zeeland rapporterade en polisassistent att han gripit ett gäng fjortonåringar som härjade i grannskapet och stal de pengar som folk lagt fram för mjölkbudet. ”Grabbarna medgav att de ville ha pengarna för att spela på Space Invaders-automaterna”, sade polisassistenten, ”och det finns många liknande fall i våra rapportböcker.”
Också spelarna själva märker vilken oerhörd makt dessa spel har över dem. De medger öppet att de är slavar under spelet, spelgalna. ”Det är som knark”, sade en som brukar frekventera dessa spelhallar. ”Man ser samma människor här vecka efter vecka. Jag har försökt avvänja mig själv. Jag skulle vilja ha tillbaka alla de pengar jag har kastat ut.” En del av denna ”förslavning” är inbyggd i spelen. ”Man försöker bygga upp en lämplig nivå av missräkning”, säger en konstruktör av ett av de populära spelen. ”Man vill att spelaren skall säga: ’Om jag bara stoppar i en kvartsdollar till, så kanske jag lyckas bättre.’” I själva verket är de flesta spel programmerade på ett sådant sätt att då spelarens poängställning ökar, blir spelet snabbare och svårare. Situationen är inte olik den dinglande moroten framför åsnan — den är nästan inom räckhåll, men inte riktigt.
Denna sorts psykologi kan vara synnerligen skadlig för barn. En tidningskommentator förklarade att när han såg barn spela dessa spel, påminde det honom om ”spelnarkomaner som i timmar sitter och pumpar in kvartsdollarslantar i enarmade banditer — det är samma mentalitet”. Det är därför inte förvånande att den amerikanska hjälporganisationen Anonyma hasardspelare har varnat för TV-spel, på grund av att förslavande och behärskande vanor kan börja utvecklas hos barn redan i tioårsåldern. Och det är i den åldern barnen börjar tilltalas av TV-spel. ”Spelen börjar fascinera ett barn vid den punkt i barnets utveckling då skicklighet och behärskningsförmåga blir det viktigaste för barnet — i 8-, 9- och 10-årsåldern”, säger sociologen Sherry Turkle.
En annan källa till oro har att göra med själva karaktären hos de flesta av dagens populära TV-spel. Som titlarna visar är det stora flertalet av dem krigsspel. De bygger på instinkten ”döda eller dödas”, de är våldspräglade, och de uppmuntrar till skoningslös aggression. Samtidigt sörjer dessa spel för ögonblicklig tillfredsställelse. ”Ju mer man kan reta sina känslor”, säger en professor, ”desto mer intolerant och otålig blir man över sådant som inte går tillräckligt fort.” I ett brev till utgivarna av New York Times hävdade sålunda skribenten att dagens kommersiella TV-spel ”vädjar till människans lägsta instinkter. De fostrar en generation av likgiltiga, elaka vuxna.”
Många av dessa spelhallar har vuxit upp ur vad som tidigare var flipperspel- och biljardhallar. Fastän ljuden och utseendet är annorlunda, är atmosfären fortfarande i stort sett densamma. Ovårdat språk, raseriutbrott, skrik och sparkar när en spelare förlorar sitt spel förekommer ofta på sådana platser. Ännu mer betänkligt är emellertid det som tidskriften Time rapporterar, nämligen att ”homosexuell frekventering är ett problem i Amsterdams spelhallar. I Stockholm förknippas dessa spel i allmänhetens medvetande med tonårsligor inblandade i narkotikamissbruk, prostitution och spritlangning.” När fjorton- och femtonåringar konfronteras med en sådan miljö timme efter timme, dag efter dag, kan resultatet bli förödande.
Väl medvetna om att många föräldrar har börjat oroa sig över att de offentliga spelautomaterna kan inverka menligt på deras barn har företagsamma fabrikanter börjat tillverka versioner för hemmabruk både av TV-spel och andra elektroniska spel för barn i alla åldrar. Dessa spel kanske visserligen skyddar barnen mot icke önskvärda element i spelhallarna, men resultatet blir i stort sett detsamma. Dessutom märker barnen snart att dessa spel bara är nerbantade, långsammare versioner av de riktiga spelen. Spelhallarnas dragningskraft är lika stark som tidigare.
Att spela eller inte spela
Huruvida TV-spelen har kommit för att stanna eller de kommer att dyka upp och försvinna som de flesta andra vurmar har gjort, kan bara framtiden utvisa. Men faktum är att dessa spel inte är så harmlösa som de ser ut på ytan. Vad som till en början tycks vara ett oskyldigt nöje visar sig vara ett vanebildande, förslavande spel som behärskar spelarna — till både kropp och sinne. Ansvarskännande föräldrar måste därför noga överväga om TV-spel är en lämplig form av underhållning för deras barn, hur långt de kommer att gå om de får tillåtelse att spela dessa och om investeringen i tid och pengar skulle kunna komma till bättre användning inom andra områden av familjelivet. De gör väl i att sätta sig in i de faktiska förhållandena och sedan besluta vad deras familj bör göra.
[Infälld text på sidan 14]
”Jag har spelat de här spelen i fem år”, säger fjortonårige David, som tjänar pengar genom att arbeta på en bensinstation. ”Jag är helt fast i de här TV-spelen. Jag inser att det är bortkastade pengar. Men jag tycker att det är roligt, och det är mina pengar — jag har själv tjänat dem”
[Infälld text på sidan 15]
”Hela världen upphör att existera när man spelar”, säger Mickey, som spelade dessa spel under uppväxtåren och nu driver spelhallar. ”Man kan glömma allt annat och leva som Buck Rogers och betvinga teknologin”
[Infälld text på sidan 16]
”Jag lever ut alla mina besvikelser på den här apparaten”, säger tolvårige John, som lägger ner sina veckopengar på att fullkomna, sitt spel. ”När jag spelar riktigt dåligt, slår jag apparaten. Jag skyller på apparaten, inte på mig själv. Jag vill tillhöra toppspelarna. Det är mitt mål”
[Ruta på sidan 17]
”De tar över en del ungdomars liv”
En dr Edna Mitchell ledde nyligen en undersökning rörande verkningarna av TV-spel för hemmabruk, en undersökning som finansierades av en av de ledande tillverkarna av dessa spel. Det rapporterades att ”när en familj får ett TV-spel i sitt hem, börjar flickorna uppvisa en drastisk förbättring i tester som rör rumsförhållanden, logiskt resonemang och förståelse av abstrakta begrepp och former — tester där flickor traditionellt lyckats mindre bra”. Man hävdar att detta helt enkelt beror på att flickor ”aldrig tidigare har uppmuntrats att träna denna form av koordination”.
Icke desto mindre förefaller det som om de skadliga verkningarna av sådana spel väger tyngre än dessa påstådda fördelar. Doktor Robert E. Gould, en psykoanalytiker i New York, gör till exempel gällande att TV-spel ”kan användas för att undvika kamratrelationer, ungefär som narkotika. Spelen tar över en del ungdomars liv.”