Kusiner med olika kynne

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Sydafrika

SÅ HÄRDAD storviltjägare han var fann Michael Mason det svårt att rikta sitt gevär mot en nubisk vildåsna. Varför det? ”För den som bara har sett tama åsnor”, skrev han, ”är synen av en vildåsna i rörelse över sin naturliga terräng något av en uppenbarelse. Det är poesi i rörelse! Den lätthet och grace och snabbhet med vilken de tog sig upp och ner för de fruktansvärt branta, kala klippor där vi såg dem ... skulle ha fått en fullblodshäst att se ut som en reumatisk gammal krake. På de öppna slätterna ... är de så snabba och outtröttliga att ingen beriden häst eller snabbspringande kamel någonsin kan hinna ifatt dem.”

Man fruktar att denna vackra djurart nu inte längre förekommer i vilt tillstånd, inte har kunnat stå emot människans moderna vapen. Det finns andra arter av vildåsnor, men också dessa är utrotningshotade. Den syriska vildåsnan, som är omtalad i bibeln, sågs för sista gången år 1929 i Schönbrunns zoologiska trädgård i Wien.

För tamåsnan är situationen mycket ljusare. Den har fortfarande stor betydelse som lastdjur, särskilt i länder där livsrytmen ännu inte blivit så hektisk. Uppskattningsvis fyrtio millioner åsnor och tio millioner mulora används fortfarande i olika delar av världen för jordbruks- och transportändamål.

Du kanske undrar: Vem har tämjt åsnan? Och hurdan är tamåsnan i jämförelse med sin kusin, vildåsnan?

Har människan tämjt åsnan?

Zoologer säger att människan har tämjt åsnan från vilda afrikanska stamraser. Vad finns det för bevis för detta påstående?

”Nästan allting i samband med åsnans härstamning är rena gissningar”, medger The International Wildlife Encyclopedia. De afrikanska vildåsnorna — den nubiska och den somaliska — är visserligen till utseendet mer lika tamdjuret än de asiatiska formerna, men det finns ändå markanta skillnader. ”Man tycks allmänt vara överens om att den somaliska vildåsnan haft föga eller ingen inverkan på tamåsnan”, hävdar en auktoritet på området, dr Colin Groves. Beträffande den nubiska vildåsnan, som betraktas som den viktigaste stamformen, säger han: ”Det finns många skillnader: bogkorset har inte ens hos den nubiska rasen tamåsnans långa, skarpt markerade strimma, och öronens baksida är vitaktig snarare än kanelbrun. Den är naturligtvis mycket större, och det finns också skillnader i fråga om skallens form. ... Jag är mycket tveksam om huruvida den nubiska vildåsnan verkligen kan vara tamåsnans stamfader.”

Finns det då någon tillförlitlig källa som kan förklara dessa karakteristiska skillnader? Hur är det med bibeln? Den förklarar med följande ord varför dessa kusiner har olika egenskaper: ”Gud gjorde de vilda djuren, efter deras arter, och boskapsdjuren, efter deras arter.” Ja, Jehova Gud, Skaparen, tillkommer äran av att ha skapat boskapsdjuren, däribland åsnan. Han gjorde kärleksfullt detta till människans nytta. — 1 Moseboken 1:25.

Vildåsnornas karaktärsdrag

Den mest markanta skillnaden mellan vildåsnor och tamåsnor ligger i karaktären. Barn tycker mycket om att klappa och rida på tamåsnor. Skulle de kunna göra detta med vildåsnor? I sin bok Animals of Africa (Afrikas djur) skriver dr Felix: ”Vildåsnor är ytterst vaksamma och skygga, och det är svårt att komma nära dem. Vid minsta tecken på fara rusar de i väg i alla riktningar och klättrar ledigt och lätt uppför och nerför de branta klippsluttningarna.”

De vildåsnor som människan fångat och tagit hand om har inte förlorat sin vilda natur. Så här beskriver chefen för Wiens zoologiska trädgård det nu utrotade djur vi tidigare nämnde: ”Eldig och alltid redo till anfall ... med tänder och hovar ... är den syriska vildåsnan en bild av den otyglade vildheten själv.”

Detta stämmer överens med Skaparens beskrivning av vildåsnan, som vi finner i bibeln: ”Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band? Se hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning. Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop. Vad hon spanar upp på bergen har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.” — Job 39:8—11.

Stämmer detta in på vildåsnans hemvist i våra dagar? Boken Wild, Wild World of Animals (Djurens vilda, vilda värld) säger: ”Afrikanska vildåsnor lever i ödsliga, steniga trakter, där temperaturen kan stiga till 50 grader Celsius.” Den stora saltslätten i Danakilöknens depression i norra Etiopien är en ogästvänlig öken där det finns mycket få människor. Här trivs den ståtliga somaliska vildåsnan, då salt är ett välkommet tillskott till dess diet. Den största av vildåsnorna, kiangen, lever i Tibets bergstrakter på en höjd av 4.500 meter. Trots de bitande kalla vintrarna och den djupa snön kan den överleva i dessa berg, där den ”letar efter allt som är grönt”. Beträffande detta gör boken Horses, Asses and Zebras in the Wild (Hästar, åsnor och sebror i vilt tillstånd) följande kommentar: ”Kiangen livnär sig på gräs och lågväxande örter, i synnerhet det hårda, vassa myrgräset, rikt på kiselsyra, som skulle såra och sarga andra Equusarters känsligare munnar.”

Kan människan locka bort vildåsnan från dessa områden? ”De håller sig långt borta från mänsklig bebyggelse, även när de lider av törst”, framhåller The International Wildlife Encyclopedia. Allt detta är raka motsatsen till tamåsnans egenskaper.

Herr Långöra — människans villige tjänare

Sävlig av naturen bär han villigt tunga bördor åt människan. Efter en hård dags arbete är han nöjd med lite torrt gräs och friskt vatten. På grund av hans tålmodiga uthållighet föraktas han av somliga — därav det nedsättande uttrycket ”din dumma åsna”. Men är åsnan dum? ”Nej”, hävdar sakkunskapen. ”Åsnans ibland halsstarriga vägran att utföra ett arbete som är alltför tungt för den har blivit legendarisk, men dess lika legendariska dumhet har troligen blivit ett talesätt på grund av dess sätt att reagera på brutal behandling och vanvård. Den är av naturen tålmodig och uthållig och ger gensvar på vänlig behandling med hängivenhet och tillgivenhet för sin husbonde.” — Encyclopædia Britannica.

Faktum är att åsnan anses vara intelligentare än hästen. Den är i viss mån en återspegling av sin husbonde, då den ger gensvar på vänlig dressyr. (Ordspråksboken 12:10) En erfaren uppfödare, Averil Swinfen, skrev: ”Det åsnan presterar är till största delen sådant som dess husbonde väljer att lära den ... Dess uppfattningsförmåga är högt utvecklad, och tillvänjning till människan är lätt att åstadkomma. Djurets beteendemönster kommer därför i hög grad att vara en återspegling av dess mänsklige ägare eller tränare.”

Åsnans utmärkta minne är ett bevis på dess intelligens. När den färdats en väg en gång, glömmer den inte denna väg. En del ägare släpper tyglarna och tar sig en tupplur i kärran när deras åsna drar dem hem. En man minns hur hans åsna brukade dra honom till skolan, medan han satt i kärran och gjorde sina läxor.

Åsnans styrka varierar efter rasen. En del källor säger att åsnor i genomsnitt kan bära 75 kilo last och dra ända upp till två och ett halvt ton. Till skillnad mot hästen har den en elliptisk form, som är idealisk för att bära bördor.

Åsnans förmåga att bära tunga bördor, jämte dess säkerhet på foten, gör den ovärderlig i bergig terräng. Åsnan är en högt skattad ägodel i det bergiga landet Lesotho i södra Afrika. Då det finns mycket få vägar, är människorna i dessa bergstrakter beroende av sina åsnor för att bära tunga bördor från åkrar och handelsbodar. Detta påminner oss om den rike mannen Job, som tydligtvis levde nära det bergiga Edom. Han uppskattade säkert de tjänster hans tusen åsninnor gjorde honom. — Job 42:12.

Teknologins frammarsch har gjort att åsnan inte längre används i många delar av världen. Vilken framtid har då herr Långöra, människans villige tjänare?

Vi kan vara säkra på att människans kärleksfulle Skapare kommer att vidta lämpliga mått och steg för att rädda inte bara åsnan, utan hela hans jordiska skapelse från utrotning. Han har lovat att denna jord skall förvandlas till ett världsomfattande paradis. Som ett bidrag till jordens skönhet kommer vilda djur och husdjur att kunna fullgöra sina uppgifter i enlighet med sina gudagivna egenskaper. Vilken glädje kommer inte detta att skänka den lydiga mänskligheten! — 1 Moseboken 1:28; Hosea 2:18; Uppenbarelseboken 11:17, 18; 21:3—5.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 21]

(För formaterad text, se publikationen)

Hästen är vackert byggd, men åsnan är bättre utformad för att bära tunga bördor

ÅSNA

BRÖSTHÅLA

RYGGRADSUTSKOTT

RYGGMUSKEL

RYGGKOTA

REVBEN

BRÖSTHÅLA

HÄST

[Bild]

ÅSNA

HÄST

[Bild på sidan 22]

På grund av sin säkerhet på foten och sin förmåga att bära tunga bördor är åsnan en högt skattad ägodel i Lesothos bergsbygder