”Man upphör aldrig att vara förälder”
FÖRFATTAREN John Updike skrev en gång: ”Även om barnet är en prydlig senator på sjuttio år och föräldern ett förvridet bylte i en rullstol, måste detta människovrak likväl hytta med föräldraskapets mäktiga spira.” En trebarnsfar instämde: ”Man upphör aldrig att vara förälder. Vi är fortfarande nervösa och oroliga för barnen.”
Föräldrar skall inte skjutas åt sidan bara för att barnen är vuxna. ”Hör din fader, som har fött dig, och förakta inte din moder, när hon blir gammal.” (Ordspråksboken 23:22) Detta råd riktas inte bara till barn, eftersom en person vars mor blivit ”gammal” troligen är vuxen. Föräldrar har uppenbarligen många års erfarenhet och vishet och har därför mycket att ge sina barn i form av råd och förslag. — Ordspråksboken 16:31.
”Men hur skall man ’mamma’ en vuxen?” frågar du. ”Med stor försiktighet” svarar många föräldrar. Ditt barn kan nämligen vara osäkert i sin vuxenroll till en början. Fastän den unge vill vara oberoende, kanske han fortfarande behöver en del fostran och stöd. Denna motsättning kan göra honom ytterligt känslig för råd av alla slag. Som en mor förklarar kan detta försätta föräldrarna i ett verkligt dilemma: ”Jag vill att de skall känna att de är vuxna, men samtidigt vill jag att de också skall känna att jag bryr mig om dem.”
Var skall man dra gränsen mellan att bry sig om och att lägga sig i? Och genom vilket känslomässigt konstgrepp kan man förvandla den naturliga önskan att vårda och fostra till måttfull, behärskad omtanke?
Försök först och främst att acceptera din nya roll. Du överger din roll som barnsköterska när din lilla baby kommer upp i koltåldern. På liknande sätt måste du nu byta ut din omhuldade roll som vårdare mot en som rådgivare. Att fatta beslut för ditt barn i detta skede av dess liv skulle vara lika olämpligt som att amma det eller få det att rapa.
I din roll som rådgivare är du klart begränsad. Du kan inte längre med framgång vädja till din myndighet som förälder. (”Du skall göra det därför att jag säger det.”) Man måste visa respekt för barnets ställning som vuxen. Detta är emellertid inte lätt. En förälder sade: ”Jag måste vara så försiktig med vad jag säger till mina barn. Jag får gå som på ägg för att vara säker på att jag inte sårar deras känslor eller lägger mig i deras liv.” Men måste man se sina vuxna barn kasta sig huvudstupa i fördärvet utan att säga ett ord?
En förälder förklarar: ”Jag lägger mig aldrig i deras personliga angelägenheter. Även om de slösar bort pengar, så vad gör det? Det är ändå bara pengar. Men om ett av mina barn stod i begrepp att begå ett andligt eller moraliskt misstag, skulle jag inte tveka att ge dem råd — jag är ju deras far.” Är inte det ett ansvar som alla kristna har — att ”föra ... till rätta” den som är nära att begå ett ”felsteg”? — Galaterna 6:1.
”Jag ville bara hjälpa!”
En del föräldrar lägger sig likväl i barnens angelägenheter mer än de hjälper dem. (1 Timoteus 5:13) På grund av motstridiga känslor — kärlek, fruktan, ensamhet och befogad omtanke — använder sig somliga av en nedbrytande taktik. Ekonomisk hjälp kan till exempel förvandlas till regelrätta mutor eller bli ett knep man använder för att bestämma över barnen. (”Varför skulle ni flytta till andra sidan stan? Vi kan låna er tillräckligt med pengar, så att ni kan skaffa er en trevlig lägenhet alldeles i närheten av oss.”) Ibland sker saboterandet på ett mer utstuderat sätt. (”Kära du, låt mig laga till middagen åt er två i kväll. Min son är i alla fall mer van vid min matlagning.”) Eller också blandar man sig öppet i det unga parets angelägenheter. (”Tänker ni inte skaffa barn än? Vill du att mamma och jag skall dö innan vi får se våra barnbarn?”)
Ta er till vara för sådana manipulationer! Boken Getting Along With Your Grown-Up Children (Hur man kommer överens med sina vuxna barn) förklarar: ”Föräldrar som ger pengar åt sina vuxna ungdomar, och sedan noga dikterar villkoren för hur dessa skall brukas, använder i själva verket undermedvetet pengarna som ett påtryckningsmedel till att utöva kontroll över ’barnet’.”
Motstå frestelsen att komma med ändlösa, oombedda råd och förslag, vilka kan förvandla en svärson eller sonhustru till en fiende. En skribent föreslår till och med att man bör besluta sig för att ”aldrig tala om för sin sonhustru vad ens son tycker om, hur hon skall laga hans mat, hur de skall möblera sitt hem osv., om man inte klart och tydligt blir tillfrågad”. Håll inne med dina råd tills ungdomarna har funnit sig bättre till rätta i äktenskapet och därför inte längre är så känsliga.
”Jag tror att många föräldrar gör raka motsatsen till vad de borde göra”, säger Tom, som är tvåbarnspappa. ”När de borde ha ingripit i sina barns liv gjorde de det inte, men nu när de vuxit upp vill de lägga sig i.” Detta väcker en ny fråga: Hur kan du förbereda ditt barn för uppbrottet hemifrån?
[Infälld text på sidan 8]
”Jag vill att de skall känna att de är vuxna, men samtidigt vill jag att de också skall känna att jag bryr mig om dem”
[Bild på sidan 7]
Du måste byta ut din roll som vårdare mot en som rådgivare
[Bild på sidan 8]
Undvik att vara överdrivet kritisk mot din svärson eller sonhustru