Ovälkomna invandrare — vad är lösningen?
KLOCKAN var tio på kvällen. En mexikansk yngling kröp tillsammans med elva andra igenom ett hål i det stängsel som skiljer den mexikanska staden Tijuana från Förenta staterna. Tjugofem kilometer från gränsen möttes de av en bil, som deras betalde guide, eller ”coyote”, ordnat. På grund av att bilen inte startade blev de fördröjda så länge att gränspolisen fick syn på dem, och de skickades tillbaka till Mexico.
Följande kväll gjorde den unge mannen ett nytt försök tillsammans med 15 andra, men den här gången blev de upptäckta av en polishelikopter, då vinddraget från rotorn blåste undan det plastskynke de gömde sig under och de röjdes av planets strålkastare.
Vid sitt tredje försök samma vecka blev han återigen gripen och utvisad. Denna gång upptäcktes gruppen med hjälp av avlyssningsapparatur, då de gick utmed ett järnvägsspår. Det fjärde försöket lyckades.
Han är bara en av de uppskattningsvis fem millioner illegala invandrare från många olika länder som lyckats ta sig in i Förenta staterna, trots gränspolisens ihärdiga ansträngningar att stoppa dem. Omkring en halv million om året fortsätter att strömma in. Fastän många grips och utvisas, kommer de flesta snart tillbaka. Varför är dessa människor så fast beslutna att ta sig in i ett land där de inte är välkomna? Huvudsakligen är det av ekonomiska skäl.
Invandrare i såväl Förenta staterna som en del europeiska länder vill ha arbete och pengar som de kan skicka hem till behövande släktingar. Man beräknar att dessa i Europa sänder hem till Turkiet, Portugal och Jugoslavien omkring nittio milliarder kronor om året, en betydande faktor i dessa länders ekonomi. Men deras närvaro skapar problem.
Konkurrens om arbetstillfällen
Långsam ekonomisk utveckling och ökande arbetslöshet har gjort att konkurrensen om arbetstillfällena hårdnat. Från mitten av 1950-talet till mitten av 1970-talet tillät olika europeiska länder en invandring på omkring 30 millioner utländska medborgare för att täcka bristen på arbetskraft, med tanken att dessa skulle återvända hem, när de inte längre behövdes. Men många bestämde sig för att stanna och skickade efter sina familjer. Det bor fortfarande omkring 15 millioner invandrare i dessa länder. Nu, då det råder lågkonjunktur, är det för många invandrare som konkurrerar med invånarna om arbetsmöjligheterna.
Våldsamma sammandrabbningar har ägt rum i Storbritannien mellan den inhemska befolkningen och invandrare från Asien och Västindien. Västtyskland har fått uppleva ett ökande antal demonstrationer och invandrarfientliga intermezzon. I Stuttgart har turkfientliga hatgrupper hotat de företag med repressalier som har turkar bland sina anställda.
Sommaren 1982 hällde en turkisk invandrarkvinna, Semra Ertan, en dunk bensin över kroppen och brände sig själv till döds i sin förtvivlan över det sätt varpå tyskarna hade behandlat turkarna. Före sin död ringde hon upp en radiostation och sade: ”Tyskarna skall inte behandla oss som hundar! Jag vill bli behandlad som en människa!”
I Frankrike växer fientligheten mot algeriska invandrare och deras familjer. Här i Sverige har kontrollen skärpts när det gäller inresetillstånd för utländska medborgare. I Schweiz har man intensifierat ansträngningarna att stoppa den illegala invandringen. I Italien kan arbetsgivare som anställer illegal utländsk arbetskraft räkna med stränga straff. Följaktligen är de invandrare som var välkomna när ekonomin i dessa länder blomstrade nu ett ovälkommet folk.
I Förenta staterna är tongångarna desamma — man klagar över att invandrarna konkurrerar om arbeten som invånarna behöver. En stor del av den ökande fientligheten är riktad mot indokinesiska och latinamerikanska invandrare. En undersökning utförd av en ekonom vid City University of New York avslöjade att hälften av alla nya arbetstillfällen i landet i slutet av 1970-talet upptogs av legala och illegala invandrare. En annan undersökning som omfattade 2.000 byggnadsarbetare i Houston i Texas avslöjade att 40 procent av dem inte var amerikanska medborgare.
Statliga och kommunala myndigheter klagar över att deras budget inte tillåter att de fortsätter att ge ut milliontals dollar till hjälp åt invandrare i form av utbildning, sjukvård och socialhjälp. Men enligt ett beslut av Förenta staternas högsta domstol i juni 1982 har en stat inte rätt att neka barn till illegala invandrare fri utbildning.
När immigrationsmyndigheterna gjorde razzior vid ett antal företag runt om i Förenta staterna i maj 1982 och deporterade alla illegala utländska arbetare, var det stora skaror av arbetslösa amerikaner som sökte deras arbeten. Vid en fabrik där det efter razzian fanns 50 lediga platser var det 1.000 sökande. En livsmedelsfabrik i Chicago med 60 lediga platser fick 600 ansökningar. Men ofta trivs inte amerikanerna med dessa arbeten, utan slutar sin anställning.
Vid ett hönseri norr om San Francisco greps 18 kycklingplockare och utvisades. Till dessa arbeten fick man hundratals sökande. Inom en vecka hade 14 av de 18 nyanställda arbetarna slutat. Vid en fiskerianläggning i Santa Rosa i Kalifornien vägrade de som sökte de arresterade invandrarnas arbeten att rensa fisk, som invandrarna gjort.
Vid en möbelfabrik i Santa Ana i Kalifornien blev omkring 100 monteringsarbeten lediga på grund av razzian. En talesman för företaget sade att de arbetare som de fick genom arbetsförmedlingen sällan stannade en hel dag. Arbetet är hårt och enformigt, och den inhemska befolkningen vill inte ha det.
På samma sätt var det vid en jordgubbsodling i Kalifornien. De flesta av dem som kom för att ersätta de utvisade invandrarna slutade första dagen, därför att arbetet var så hårt. Hela dagen fick de arbeta på sina knän.
Utnyttjade invandrare
Det är inte ovanligt att arbetsgivare som anställer illegal arbetskraft utnyttjar invandrarnas fruktan för utvisning. Den unge mexikanske man som nämndes i början av denna artikel arbetade en tid för en arbetsgivare som betalade honom omkring en tredjedel av minimilönen i Förenta staterna och inte gav honom något extra för övertid.
I Chinatown i New York fann man 60 illegala invandrare från Hongkong som arbetade med konfektionssömnad i urusla lokaler för mindre än en tredjedel av minimilönen. I liknande fabrikslokaler på Manhattan fann man kineser, koreaner och kubaner som arbetade för ännu mindre.
Frukt- och grönsaksodlare som anställer illegala invandrare hävdar att de betalar ut minimilöner, men pengarna betalas vanligtvis till entreprenörer som anställer arbetarna. Ofta tar dessa entreprenörer, som själva är invandrare, stora delar av lönen och låter arbetarna få mycket litet för sitt hårda arbete.
Genom att invandrarna är villiga att arbeta för mycket mindre än den inhemska befolkningen kan de ge nytt liv åt vacklande industrier. Eftersom dessa industrier troligen skulle läggas ner om inte invandrarna fanns, konkurrerar dessa inte med traktens invånare, som kräver högre löner, utan skapar i själva verket fler arbetstillfällen inom andra verksamhetsområden som drar nytta av dessa industrier.
Hur man försöker lösa problemen
De europeiska länderna skulle önska att de ovälkomna invandrarna återvände hem, och de söker förmå dem att göra detta. I Frankrike har man till och med infört ett avresebidrag på mer än 30.000 kronor plus flygbiljetter för en fyrapersonersfamilj. Men det är inte tillräckligt många som låter sig påverkas av påtryckningarna, och därför håller situationen på att bli mycket explosiv.
I Förenta staterna håller regeringen på att se över lagstiftningen som rör invandrarfrågor. Den ger amnesti åt millioner illegala invandrare och låter dem få legal status om de uppfyller kraven för medborgarskap. Å andra sidan vidtar den åtgärder för att ge immigrationsmyndigheterna större personella och ekonomiska resurser i hopp om att det skall bli svårare för utländska medborgare att ta sig in i landet. Dessutom gör man det svårare för illegala invandrare att få arbete och utkräver till och med böter och fängelsestraff för arbetsgivare som medvetet anställer sådan arbetskraft. Med hjälp av denna lagstiftning hoppas regeringen kunna hejda tillströmningen av illegala invandrare.
Beslutet att ge legal status åt dem som fyller kraven för medborgarskap hade utan tvivel sin grund i det faktum att det omöjligen går att finna och utvisa de millioner illegala invandrare som redan finns i landet. Men att legalisera denna invandring skapar ytterligare ett problem. Immigrationsmyndigheterna, som redan är överhopade med mer pappersarbete än de kan klara av, står nu inför den ofantliga uppgiften att utfärda uppehållstillstånd för alla dessa människor. De ligger redan efter flera år med behandlingen av ansökningar om permanent uppehållstillstånd. Immigrationsdirektören i San Francisco sade: ”Vi har fruktansvärda eftersläpningar, enorma förseningar. Vi kommer mer och mer på efterkälken.”
Förenta staterna och de europeiska länderna kan inte sätta upp en Berlinmur för att utestänga ovälkomna invandrare. Även med förstärkt gränsbevakning är det föga troligt att Förenta staterna kan stoppa strömmen av illegala invandrare, som blir allt större på grund av de försämrade ekonomiska förhållandena och de politiska oroligheterna i Latinamerika.
Den enda lösningen på problemet är en fullständig förändring av världens ekonomiska och politiska system, som skapar strömmen av desperata flyktingar. Alla ansträngningar som människor gjort för att förändra situationen har ömkligen misslyckats. I stället för att skapa en alltmer enad, fredlig och trygg värld har de åstadkommit en värld av allt större politisk splittring och ekonomisk otrygghet.
Nej, människan kan inte lösa problemet med ovälkomna invandrare, men Gud kan det. Hans sedan länge utlovade världsregering kan åstadkomma de nödvändiga förändringarna. Under dess styre kommer mänskligheten inte längre att vara splittrad under oräkneliga tvistande regeringar av mänskligt ursprung, utan kommer att vara förenad under en enda fullkomlig och rättvis regering av gudomligt ursprung. Vilken trygghet detta kommer att medföra visas av bibelns profetia i Mika 4:3, 4, där det sägs: ”Folken skall ej mer lyfta svärd mot varandra och inte mer lära sig att strida. Och var och en skall sitta under sitt vinträd och sitt fikonträd, och ingen skall förskräcka honom.”