Han försöker hitta mördarnas gömställen

WALLACE RHODES är vetenskaplig ingenjör. Han utforskar det okända, där dödliga sjukdomar lurar. I hans papper står det att han är filosofie doktor i både epidemiologi och ingenjörsvetenskap. Hans kombination av betyg är unik. Men det är också hans arbete, som du snart skall få se.

Jag följer efter honom hit och dit i en förvirrande labyrint av korridorer genom oräkneliga våningar i CDC — Centret för sjukdomskontroll nära Atlanta i Georgia i USA. Dörrarna i dessa vita betongkorridorer leder till laboratorier och inre helgedomar där forskare ägnar sitt liv åt att försöka spåra och utrota de svårfångade människodråparna. Ibland blir deras triumfer, ibland deras misslyckanden, föremål för rubriker världen över.

Nu är vi på taket till en enormt hög byggnad. Regnet börjar vräka ner, just som vi får skydd av en 4.000 kvadratmeter stor utbyggnad på taket. Het och obehaglig luft strömmar emot oss, och vi möts av ett öronbedövande tjut från fläktar och motorer. Vi försvinner nästan i vad som liknar en stor grotta med lufttrummor stora som korridorer.

”Man kan säga att ett sådant här fläktrum är en del av mitt laboratorium”, förklarar Rhodes. ”Medan andra forskare börjar skaka provrör, börjar ingenjören i mig leta efter epidemier i värme-, ventilations- och luftkonditioneringssystemen i olika byggnader. Ibland bryter det ut en epidemi på ett sjukhus. Läkarna kan tro att de har isolerat en sjukdom, men helt plötsligt drabbas människor överallt av den.”

Hur kan den ha spridit sig? I alla slags institutioner — från skolor till anläggningar för paketering av mat —, på hundratals platser, har Rhodes under de senaste tjugo åren spårat orsaker, som i allmänhet har haft med luftkonditioneringen att göra. Men han skulle inte kunna hitta det han letar efter, om han inte visste något om bakterier likaväl som om ingenjörskonst.

”Hur gör du när du börjar spåra en sjukdom?” frågade jag.

”Först sätter jag på mig den här masken.”

Den svarta gasmask han demonstrerar uppslukar hela hans ansikte och förvandlar honom till något ur en science fiction-film. ”Den här masken är effektiv till 99,97 procent.” Rösten låter dämpad. ”Den sållar bort partiklar som har en storlek av ner till tre tiondelar av en mikron. En mikron är en tusendels millimeter.” Jag försöker föreställa mig en bakterie som är tillräckligt liten för att kunna tränga sig igenom masken.

Jakten på Pontiacfebern

För flera år sedan räddade sådana masker Rhodes och två assistenter från att drabbas av Pontiacfebern. Alla andra forskare från CDC, som begav sig till Pontiac i delstaten Michigan före dem, drabbades av epidemin. Under detta minnesvärda veckoslut drabbades 95 människor av 100 som blev utsatta för smittan av den okända och våldsamma sjukdomen.

Allt man behövde göra för att få Pontiacfebern var att gå in i en viss byggnad. Det var som om själva byggnaden var smittad. Och det var en kommunal vårdcentral, av alla platser, med medicinska mottagningar, tandläkarmottagningar, en röntgenavdelning och liknande avdelningar. Förutom de patienter som kom för att bli behandlade drabbades läkarna, sköterskorna och teknikerna själva av kraftig frossa, feber, huvudvärk, akut muskelvärk och andra lunginflammationsliknande symptom. Men man hade inga problem med någon av de andra byggnaderna.

”Jag var på semester i Florida, när de kallade mig till Pontiac”, påminner sig Rhodes. ”Epidemin hade redan pågått i flera dagar. När jag kontrollerade uppgifterna, föreföll det som om de enda tillfällena då människor som gick in i byggnaden inte drabbades av sjukdomen var när luftkonditioneringen var avstängd. På måndagen, sedan den hade satts på igen, började människorna bli sjuka igen.” Men inte Rhodes och hans assistenter som hade sina masker och annan säkerhetsutrustning.

Men det var inte bara det att luftkonditioneringen blåste luft genom byggnaden, utan problemet var mer komplicerat än så. Rhodes misstänkte att det vatten som sprutades över kondensorrören var förorenat. Genom en läcka i rörsystemet kom vattenångan från det här vattnet in i luften i systemet. Man tog prover, men det dröjde flera dagar innan hans misstankar hade bekräftats: marsvin som kom i kontakt med detta vatten fick Pontiacfebern. Men vem var boven i dramat? Det återstod fortfarande att isolera smittämnet ur vattnet.

”I tre år”, fortsatte Rhodes, ”gjorde mikrobiologer prover på marsvinen, men de kom inte närmare upptäckten av orsaken till sjukdomen än de var när de började. Man fortsatte att göra en del prover under årens lopp. Slutligen placerade man provrören med blodserum från människor som drabbats av Pontiacfebern i förvar i frysrum och lade bokstavligen talat den delen av fallet på is.”

Uppspårandet av legionärsjukan

Åtta år gick. Under ett konvent anordnat av American Legion (en organisation för krigsveteraner) i Bellevue-Stratford Hotel i Philadelphia drabbades 221 människor av något lika plötsligt och mystiskt som Pontiacfebern. Men den här gången dog 34 personer.

Vad det än var, så kom det inifrån hotellet. Läkarna kallade det först ett ”explosivt utbrott av lunginflammation utan synbar orsak”. Tjugotre epidemiologiska observatörer från CDC, däribland Rhodes, arbetade tillsammans med mängder av representanter från de statliga och kommunala hälsovårdsmyndigheterna i Philadelphia. ”Det enda jag kunde komma fram till”, sade Rhodes, ”var att källan till smittan den här gången fanns i kyltornen.”

Det krävdes sex månaders intensiva laboratorieundersökningar, under vilka man använde metoder som hade förbättrats i jämförelse med dem som användes vid undersökningarna av Pontiacfebern, innan man slutligen hittade mördarbakterien. Den cigarrformade mikroben fick namnet Legionella pneumophila.

Det dröjde nästan ett år innan forskarna fick idén att tina upp några av proverna från Pontiacfebern, som nu var nio år gamla, och jämföra dem med L. pneumophila. Man kom fram till att det som hade orsakat epidemin i Pontiac var samma sak som orsakade den i Philadelphia — endast med den skillnaden att 34 människor dog i det senare fallet.

”Varför”, frågar sig Rhodes, ”var det några som dog i Philadelphia, medan ingen dog i Pontiac?” Frågan förbryllar fortfarande forskarna.

Grogrunder för epidemier

Sedan legionellosis-bakterien upptäcktes, har forskarna dragit den slutsatsen att sjukdomen alltid har funnits i en eller annan form. ”Här i Förenta staterna”, sade dr Rhodes, ”inträffar 2,4 millioner fall av lunginflammation varje år. Bara omkring två tredjedelar av de här fallen kan förknippas med kända virus eller bakterier. Vad orsakar de övriga 800.000 fallen?”

”Legionärsjukan”, fortsätter han, ”konstateras endast i en bråkdel av de lunginflammationsliknande fallen. Forskare undrar om inte några av de okända orsakerna har att göra med legionärsjukan, men att det ännu återstår att upptäcka dem.”

”Menar du”, inföll jag, ”att legionärsjukan kan bryta ut runt omkring oss när som helst?”

Han nickar. ”Smittan kan nå oss genom schaktningar i jorden. Genom vattenförorening, bland annat av vårt dricksvatten. Genom luften. Vi lever, blir sjuka och dör i en förgiftad värld.”

”Du menar att det finns okända sjukdomar som lurar runt omkring oss, vart vi än vänder oss?”

”Det finns sådana som vi fortfarande letar efter. De kan angripa oss när som helst, och de gör det också. Kända typer av legionärsjukan har identifierats i mer än 40 delstater i USA, i Canada, i Australien och i nästan varje land i Europa. Men dessutom har okända typer av lunginflammation och andra sjukdomar visat sig, och det i allt fler fall.”

De möter jordens farligaste mördare

Han vänder sig om och pekar i en annan riktning, mot en avskild byggnad. ”Jag hjälpte till att konstruera och utprova den där byggnaden för CDC för några år sedan. Det är Laboratoriet för maximal begränsning. Där håller man just nu på att studera prover av de mest dödsbringande sjukdomarna på jorden. Lassafeber, ... gröna afrikanska apsjukan (Marburgs virus).” Han räknar upp några av de exotiska sjukdomarna. ”Människorna hade antagligen aldrig hört talas om dem när digerdöden och influensan var människornas fasor. Det är vår tids farliga smittosamma sjukdomar. Människorna där borta i det laboratoriet riskerar just nu livet i sina försök att komma dessa mördare in på livet.”

Jag hör mig själv säga: ”Kan vi ta en titt där inne?”

Han gör en grimas. ”Du kommer aldrig närmare den byggnaden än du är nu!”

CDC är ett slags vakttorn som är på vakt mot utbrott av farliga sjukdomsepidemier över hela jorden. Där känner man troligen till mer om vad som händer inom detta område än i något annat vetenskapligt center.

Doktor Rhodes har i 20 år hållit på med att söka efter hundratals mystiska smittämnen i människans miljö; han har konstruerat luftkonditioneringssystem som används i institutioner av alla slag; han håller för närvarande på med en undersökning av de eventuella skadeverkningarna av vulkanisk aska, och han konstaterar: ”Mysterierna är fortfarande fler än upptäckterna, och antalet ökar troligen i snabbare takt än antalet lösningar.” — Från en av våra läsare.