Vad det förgångna har att säga om framtiden
FRAMTIDEN har länge varit ett populärt ämne. Besök vilket bibliotek som helst — du kommer troligtvis att finna hyllor fulla med böcker om detta. En närmare granskning avslöjar att många av dessa böcker skrevs för 20 eller till och med 30 år sedan. Ett exempel är George Orwells satiriska roman 1984, utgiven år 1949, som tecknade bilden av ett avhumaniserat samhälle under totalitärt styre. Och år 1962 riktade Rachel Carsons bok Tyst vår hela världens uppmärksamhet på farorna av miljöförorening till följd av urskillningslöst bruk av kemikalier. Alltsedan dess har bestsellerlistan blivit överfylld med böcker i detta ämne.
Men vad har alla förutsägelser och varningar åstadkommit? Har de förmått väcka allmänheten och myndigheterna till att vidta åtgärder för att sätta stopp för problemen och säkerställa framtiden? Författaren till bestsellern The Population Bomb (Befolkningsexplosionen), Paul Ehrlich, som har ägnat sig åt att skriva om miljöfrågor och medverka i radio- och TV-program om sådant alltsedan år 1960, hade följande att säga: ”I vissa avseenden har vi kommit långt. Vi har National Environmental Policy Act (amerikansk miljölag), vi har redogörelser över skadeverkningar på miljön och så vidare. Men detta håller inte på något sätt jämna steg med den hastighet med vilken vi fördärvar saker och ting. ... Jag har talat för döva öron, antar jag.” Han sammanfattade sina förhoppningar beträffande framtiden på följande sätt: ”Om man sätter siffran 10 för fullständig optimism och siffran 1 för fullständig pessimism, skulle jag ange ett värde på 1,2.” Det är följaktligen så att alla böcker, rapporter, undersökningar och konferenser under de senaste decennierna i mycket liten grad har medverkat till att förändra de flesta människors tänkande och inställning, när det gäller framtiden.
Varför varningar inte beaktas
Varför har världsförhållandena fortsatt att försämras trots allt det som experterna framhåller för oss? Skulle det kunna vara så att de flesta människor i vår tid inte bryr sig om sin framtid? Detta kan tyckas egendomligt, men det är precis vad forskare har funnit — de flesta människors verkliga intresse rör nuet snarare än framtiden.
Som exempel på detta anger en artikel med rubriken ”Framtiden kan klara sig själv” i tidskriften Psychology Today resultaten av en undersökning som omfattade hela USA och rapporterar: ”I ohälsosam utsträckning var det kanske så att [människors] tankar dominerades av nuet. Ekonomiska frågor förträngde alla andra angelägenheter — till och med brottslighet, religion och fred i världen.” Av undersökningen framgick det till exempel att när människor tillfrågades om vad de mest av allt ville ha i livet, angav de oftare, i proportionen fem till ett, en bättre levnadsstandard för egen räkning än en bättre framtid för sina barn.
Något som inte bör förbises är resultatet av det omfattande bruket att manipulera och till och med förvränga information och att detta tillgrips av myndigheter, affärsföretag, industrier och så vidare. Det är inte ovanligt att man undertrycker upplysningar om exempelvis de skadliga verkningarna av produkter som till exempel asbest eller ett projekt som till exempel kärnkraftsanläggningar. Eller också kan det vara så att skickliga annonskampanjer och till och med skrämseltaktik kan användas till att förleda allmänheten att tro osanningar eller att ignorera välgrundade varningar. Även om sanningen till slut kommer fram, är nettoeffekten den att allmänheten blir skeptisk och cynisk i sin syn på experterna och att människor blir allt ovilligare att vidta några förändringar eller göra uppoffringar i framtidens namn.
På det hela taget förefaller därför människors håg och intressen vara fokuserade på vad som gäller här och nu och på dem själva. Människor tänker naturligtvis på framtiden, men de flesta menar att det finns mycket litet de kan göra i fråga om den. Vad som betyder något för dem är den dagliga levnadsrutinen och vad de kan få ut av den nu. Framtiden får klara sig själv, menar de.
Följderna av oföretagsamhet
Denna sinnesinställning spelade en betydande roll i utformandet av den händelseutveckling som lett till de kritiska världsförhållanden som vi ser i våra dagar. Många av de allvarliga hoten mot en bättre framtid — kärnvapenkrig, föroreningar, brottslighet och våld, för att bara nämna några få — är följderna av att man under decennier ignorerat varningar eller hemlighållit fakta. Låt oss helt kort betrakta några få exempel.
Hotet om kärnvapenkrig och farorna med den internationella kapprustningen har länge varit erkända. Protester och varningar har basunerats ut under många år. År 1964, för nästan 20 år sedan, påpekade två framstående amerikanska vetenskapsmän, som tjänade som rådgivare åt presidenten, dårskapen i kapprustningen på följande sätt: ”Båda sidorna i kapprustningen konfronteras följaktligen med dilemmat med ständigt ökande militärmakt och ständigt minskande nationell säkerhet. ... Den klart förutsägbara kursen, när det gäller kapprustningen, är en kontinuerlig spiral ned i intet.” Med andra ord, ju mera nationerna väpnar sig, desto otryggare kommer de att känna sig, och slutresultatet blir katastrof.
Men har sådana råd tagits på allvar? I ett tal som för någon tid sedan hölls inför brittiska parlamentet framhöll Förenta staternas president, Ronald Reagan, med eftertryck: ”Vår militära styrka är en förutsättning för fred.” Detta är uppenbarligen också den ståndpunkt som många regeringar i vår tid intar, för i den nationella säkerhetens namn rustar nationerna sig med allt dödligare krigsvapen — kärnvapen och kemiska och biologiska och andra vapen. Ett antal utvecklingsländer går i supermakternas spår och har inte långt kvar till att bli medlemmar i kärnvapenklubben. Resultatet blir att ingen nation längre känner sig säker, och allt detta håller på att föra människan och hennes hem, den jord som vi känner, till randen av total tillintetgörelse.
I åratal har miljövårdare fördömt de förödande effekterna av den teknologiska utvecklingen på luft, vatten och jord och på växt- och djurliv. Men lockelsen från profit och högre levnadsstandard har visat sig vara långt mera tilltalande. Människors resonemang går ut på att om ett projekt skapar arbeten och inkomster, då kan man överse med allt slags miljöfördärv och alla slags hälsorisker som ett sådant projekt kan ge upphov till. Ett tydligt exempel på detta är det som hände i Minamata i Japan. Redan tidigt på 1950-talet upptäckte man att den höga nivån av metylkvicksilver i den fisk som åts av människorna i fiskebyarna i närheten av denna stad ledde till allvarliga skador på hörsel, syn och tal och vidare att den åstadkom deformerade kroppar och lemmar hos barn och äldre människor. Kvicksilvret kom från industriella utsläpp från fabriker i området. Inga åtgärder vidtogs förrän liknande skador i Niigata i Japan förmådde myndigheterna att inrätta en institution för kontroll av föroreningar.
Mängder av sådana händelser kan räknas upp från hela världen. Och många av dem inbegriper långt allvarligare problem, till exempel regn med hög surhetsgrad, förstöringen av ozonlagret, ökningen av koldioxid i atmosfären och dumpningen av giftigt avfall. Slutresultatet blir inte enbart fysisk skada för människorna i japanska fiskebyar, utan ett eventuellt sammanbrott av hela det livsuppehållande systemet på jorden. Men ”det finns överallt i världen i våra dagar fortfarande en självbelåtenhet, när det gäller vår miljös tillstånd”, säger James A. Lee, chef för Världsbankens miljövårdsfrågor. ”Trots den ökade medvetenheten under det senaste decenniet”, tillägger han, ”betraktas miljövårdsangelägenheter på något sätt som om de inte är tillräckligt allvarliga eller som om följderna tycks vara alltför avlägsna i tiden.” Människor och nationer är alltför insnärjda i de nuvarande ekonomiska och politiska frågorna för att bry sig om framtiden.
Andra exempel kan anges, däribland den sjuka världsekonomin och den snabba ökningen av brottslighet och våld, som i hög grad påverkar livskvaliteten. Man kan helt enkelt fastslå att mycket av detta är resultatet av människors omättliga strävan efter nöjen och rikedom — nu. I och med att de önskar ”göra vad som passar dem själva” överger de alla normer och hämningar, vilket leder till fullständig ringaktning för andra människors egendom och liv. Och eftersom människor — och myndigheter — vill ha allting nu, störtar de sig in i omfattande kreditköp, som leder till galopperande inflation, vilket kan göra att allt de äger blir värdelöst. Så länge som mentaliteten ”jag först” och ”nu” råder, är det inte troligt att framtiden kommer att bli bättre.
Lärdomar som kan inhämtas
Vad kan vi lära oss av allt detta? Vad har det förgångna att säga oss om framtiden?
Först av allt är det så att trots att det i våra dagar finns en mycket större mängd lättillgängliga upplysningar om tendenser och faror, är det högst osannolikt att människor på något sätt kommer att handla annorlunda i jämförelse med hur de handlade i det förgångna. Man kommer att fortsätta att ignorera många upplysningar, precis som man tidigare gjort. Om en bättre framtid beror på människors villighet att göra uppoffringar och förändra sitt levnadssätt (vilket många experter anser vara nödvändigt), då har vi mycket liten anledning att vara optimistiska. Förbehållet ”såvida inte någonting görs” i framtidsforskarnas prognoser vilar på mycket ostadig grund.
Något som emellertid är allvarligare än detta är det förhållandet att många av de svårigheter som vi står inför i våra dagar är en direkt följd av den uppenbara kortsynthet som finns hos myndigheter, institutioner och enskilda individer. Många av undersökningarna, konferenserna och de speciella kommissionerna motverkar ofta varandra i sin kamp om att få ekonomiska anslag och erkännande. Och när det är som bäst, plottrar de enbart med symptomen. Det finns ingen regering, institution eller individ på jorden som är tillräckligt vis, mäktig och inflytelserik för att kunna utstaka kursen och åstadkomma de förändringar som är nödvändiga för en bättre framtid.
Vad innebär allt detta för oss? Vilket hopp finns det om en bättre framtid?
[Infälld text på sidan 7]
Profit och högre levnadsstandard visar sig mera tilltalande
[Bild på sidan 5]
När storfinansen och samhällets institutioner dröjde med att lösa problemen med föroreningar i Japan, fick människor betala priset
[Bild på sidan 8]
En japansk flicka kämpar med att klä på sig; hon blev förgiftad medan hon befann sig i sin mors livmoder