Portar i Themsen

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Storbritannien

I NATT kan en million londonbor sova lugnt. Ända tills helt nyligen har deras liv och hem varit i fara. Omkring 120 kvadratkilometer av Stor-London ligger under den högsta tidvattennivån. De lägsta områdena är de som är mörkast skuggade på kartan här ovan. En allvarlig översvämning skulle ha kunnat förorsaka skador för minst 3.500 millioner pund (omkring 40 milliarder kronor) och lamslå en stor del av staden. Dagens lösning är en avstängningsanordning bestående av tio stora portar tvärs över Themsen. Dessa togs i bruk i november 1982.

Themsen har inte alltid varit den väl avgränsade vattenled den i dag är. Det fanns en tid då området mellan London och havet bara var en enda stor sumpmark, som då och då översvämmades av springfloder. Men allteftersom staden växte, återvann man mer och mer land, och man byggde fördämningar för att hålla vattnet borta. Men trots detta kunde vattenmassorna ibland vid springflod bryta igenom eller slå över dessa människogjorda fördämningar. En anglosaxisk krönika berättar om en allvarlig översvämning år 1099. Längre fram skrev historikern John Stow att Themsen år 1236 svämmade över sina bräddar, varvid ”ett stort antal av invånarna drunknade, och i det stora palatset i Westminster rodde männen med båtar mitt i bankettsalen”.

Översvämningar inträffade så ofta — ungefär vart tionde år — att man tycks ha betraktat dem som oundvikliga. I århundraden överlät man åt de enskilda markägarna som byggde och underhöll flodbankarna att skydda sin egendom mot översvämningar. År 1879 gjordes genom ett parlamentsbeslut de kommunala myndigheterna ansvariga. Men fortfarande ökade översvämningshotet.

Varför? Tidskriften New Scientist förklarar: ”För det första håller London gradvis på att sjunka. Det är inte bara lerbädden som staden vilar på som långsamt trycks samman, utan under århundradenas lopp har hela Storbritannien börjat luta, så att ... den sydöstra delen långsamt sjunker i en takt av 30 centimeter per hundra år. För det andra blir tidvattnet i Nordsjön högre för varje år.” Man tror att detta beror på avsmältning av polarismassorna. Och för det tredje har Themsens tidvattenström — den mängd havsvatten som strömmar upp och ner för floden — ökat. Upprepad muddring och högre fördämningsvallar har gjort flodfåran djupare och bredare och gett rum för större vattenmassor. Alla dessa faktorer har samverkat till att höja högvattennivån i det centrala London med ungefär 75 centimeter de senaste hundra åren.

Tidvattenvågor — den verkliga faran

Det största hotet kommer emellertid från flodvågor som orsakas av stormar i Nordsjön. När ett lågtrycksområde rör sig över Atlanten och in över norra Skottland, gör detta att vattnet i centrum av lågtrycksområdet tornar upp sig till ett ”vattenberg”. När dessa ofantliga vattenmassor av stormarna pressas ner genom den trattformade Nordsjön och det därtill är högvatten, är London hotat. Ytterligare komplikationer uppstår om vattenståndet i själva floden råkar vara högt på grund av kraftiga regn.

Den senaste gången själva det centrala London översvämmades var år 1928. Fjorton personer drunknade, stora mängder gods förstördes, och enorma skador vållades på byggnader och anläggningar. Längre ner mot flodmynningen inträffade år 1953 en ännu mer förödande översvämning, i vilken 300 människor miste livet. Denna stormflod som svepte över Nordsjön krävde 2.000 dödsoffer i Nederländerna. Det centrala London klarade sig emellertid den gången, eftersom fördämningarna där höll. Den 8 april 1982 var staden återigen nära en tragedi. En vågfront började dra fram över Nordsjön, samtidigt som det var springflod. Med bara ett par timmars marginal vände emellertid vinden, och faran var över.

En rörlig skyddskonstruktion

Någonting måste göras som kunde skydda London mot översvämningar men ändå hålla floden öppen för sjöfart. Man hade två alternativ. Det ena var att höja skyddsvallarna och fördämningarna ytterligare två meter. Fördelarna med detta skulle vara att sådana vallar är lätta att underhålla och inte så lätt mankerar på grund av mänskliga misstag och tekniska fel. Men att göra dessa högre skulle skämma landskapet och hindra sikten. Därför övergavs denna idé.

Det andra alternativet var att uppföra någon sorts avstängningsanordning tvärs över floden och att förstärka översvämningsskyddet nedströms. Det första förslaget var att bygga en damm med slussar som kunde släppa igenom fartygen. I omkring hundra år motarbetades detta projekt mycket kraftigt av ägarna till hamnanläggningarna, som fruktade att de besvärliga slussarna skulle göra att sjöfarten tog andra vägar. Längre fram reste också den nybildade hamnstyrelsen invändningar, eftersom en dammanläggning i hög grad skulle öka igenslamningen i floden, och detta skulle betyda oerhört stora muddringskostnader. Efter många diskussioner, beräkningar och experiment beslöt man att bygga en rörlig avstängningsanordning, som vid behov kunde förvandlas till en damm. I augusti 1972 gjorde ett parlamentsbeslut det möjligt att sätta i gång arbetet. Den plats man valde var Silvertown vid Woolwich Reach, ungefär 13 kilometer nedströms från Tower Bridge.

Hur den fungerar

Enkelt uttryckt består konstruktionen i stort sett av tre delar: portar, bottentrösklar och plattformar. De tio portarna är placerade sida vid sida mellan plattformarna tvärs över floden, som här är 520 meter bred. Sex av dem är ”vridbara”, som bilderna visar. Dessa är konstruerade så att de ligger horisontellt i trösklar ingjutna i flodbädden när de inte är i bruk. På detta sätt hindrar de inte flodtrafiken, tidvattnet eller vattenflödet i själva floden. Men i uppfällt läge skyddar de mot tidvattenvågor som är 1,7 meter högre än vid den förödande översvämningen år 1953. Fyra av dessa portar är över 60 meter breda, vilket gör att det är gott om utrymme för fartyg att kunna passera. De är faktiskt vardera lika breda som öppningen på Tower Bridge. Dessutom är dessa stålportar 16 meter höga, vilket betyder att de i uppfällt läge reser sig högre än ett femvåningshus över flodbädden.

Ett intressant drag i fråga om trösklarna, som tillsammans med barlasten väger 23.000 ton, är att de inte bara vilar på den mjuka flodbädden. I likhet med själva portarna bärs deras tyngd upp av plattformarna. De passar också så exakt in mellan plattformarna att bara försumbara vattenmängder kan passera däremellan.

De nio plattformarna, varpå den enorma tyngden av både portar och trösklar vilar, fick lov att fixeras ordentligt nere i kritberget, som är lika hårt som betong, femton meter under flodbottnen. De tunga maskinanläggningar som styr portarna är placerade uppe på plattformarna. De skyddas mot vatten av stora huvar av rostfritt stål som liknar stäven på ett fartyg, och därigenom bibehålls det maritima utseendet på själva plattformarna.

Hur man klarar nödsituationer

Alla viktiga delar i anläggningens maskineri har dubblerats, för att risken för driftsavbrott i en nödsituation skall nedbringas till ett minimum. Elkraft är tillgänglig från tre olika källor: anläggningens egen generatorstation och det statliga elnätet på norra respektive södra sidan om floden. Ingenting har lämnats åt slumpen. På endast 30 minuter kan alla portar stängas — i nödfall på 15 minuter. Två gånger i månaden stängs alla portar i tur och ordning för att garantera att de är i gott skick.

Fartyg och mindre båtar på Themsen följs ständigt på en radarskärm, precis som flygplan ovanför en flygplats. Om en nödsituation skulle uppstå, varnas de två timmar i förväg. Sedan hissar de jättelika lyftarmarna upp portarna; när de kommit i läge låses de, och London är i säkerhet — skyddat från havet. Detta bevisades för första gången natten till den 2 februari 1983, när en kombination av högt tidvatten och stormar över Nordsjön hotade London. Myndigheterna rapporterade att ”systemet fungerade perfekt”.

Anläggningen har kostat över 500 millioner pund, och somliga har därför frågat sig: Är det värt det — i synnerhet som man väntar sig att anläggningen bara kommer att behöva tas i bruk två eller tre gånger om året under resten av detta århundrade? Men om tidvattennivån fortsätter att stiga i samma takt som under de 200 senaste åren och London fortsätter att sjunka, kommer anläggningen att användas allt oftare. Den är konstruerad för att hålla i hundra år. Driftskostnaderna är förhållandevis låga, och man kan därför betrakta anläggningskostnaden som en försäkringspremie som i förväg betalats för att skydda huvudstaden. Londons befolkning och det enorma kapital som dess fastigheter, industrier, handel och samhällsservice representerar är nu skyddade mot havet.

Portarna i Themsen är i sanning ett utmärkt exempel på de goda ting människan kan åstadkomma, när hon brukar sina enastående tekniska förmågor för fredliga ändamål.

[Bild på sidan 24]

(För formaterad text, se publikationen)

Westminster

Lambeth

City

Southwark

Tower Hamlets

Lewisham

Newham

Anläggningens läge

Greenwich

Bexley

Barking

[Bild på sidan 25]

A. Porten i viloläge, i nedfälld i flodbädden

B. Porten i uppfällt läge till skydd mot översvämningar. Vattnet från havet hindras från att passera

A Öppet läge

B Stängt läge