Den väldiga grisslybjörnen — en dråpare eller ett offer?

Förtjänar grisslybjörnen sitt rykte som vildsint dråpare? Följande intervju med David Hamer, forskningsassistent vid Calgaryuniversitetet i Alberta i Canada och för närvarande stationerad i Waterton Lakes National Park, kastar ljus över denna fråga.

Hur länge har du hållit på an forska om grisslybjörnar?

Jag började år 1971, och med undantag av åren 1974 och 1975 har jag hållit på med detta ända tills nu.

Hur bedriver du denna forskning?

Här i Waterton fångade uppsyningsmännen en grisslybjörnshona med ungar. De satte ett halsband med radiosändare på henne och kallade henne Bertha Bear (björnen Bertha). Detta hände i juni 1981. Nästa år fångade uppsyningsmännen en annan hona utan ungar och satte på henne ett halsband — hon kallas Ruby Bear. Nu håller vi kontroll på deras förflyttningar genom att ta emot radiosignalerna.

Vad är syftet med projektet?

Vi undersöker grisslybjörnarnas matvanor, vilka lokaler de utnyttjar och hur grisslybjörnarna beter sig vid kontakten med människor.

Och hur beter de sig vid kontakt med människor?

Våra två björnar med radioförsedda halsband undviker eller bryr sig i viss utsträckning inte om människor. Ruby håller sig vanligtvis borta från vandringslederna och från lägerplatserna. Bertha använder vandringslederna, och vid sällsynta tillfällen går hon genom lägerplatserna men utan att oroa människor eller ge sig på deras mat eller packningar. Detta är till stor heder för henne, eftersom en björn är ett mycket, mycket nyfiket djur. Om hon skulle träffa på och undersöka dessa packningar och känna lukten av mat i dem, skulle hon kunna förknippa människor med mat. När de en gång lärt sig att packningar innebär mat och att vandrare bär på packningar, tar en del av dem packningar från vandrare eller ger sig in på lägerplatser för att söka efter människornas proviant, och detta kan då resultera i skador.

Björnen letar alltså efter föda och anfaller inte enbart av argsinthet?

Ja, om det rör sig om det vi kallar en avskrädesbjörn. När bestämmelser uppmanar oss att inte mata vilda djur, är det inte för att fördärva besökares nöje. De är till för att skydda både besökare och djur. När vilda djur matas, förlorar de sin fruktan för människor, och det är då som skador ibland inträffar. När björnar lär sig att människor kan innebära föda, kan de undersöka människor och deras tillhörigheter för att se om detta kan ge föda — som till exempel de sällsynta fall där björnar tar sig in i tält eller drar ut människor ur deras sovsäckar och släpar in dem i skogen för att eventuellt använda dem till föda.

Människor som matar björnar kan alltså ge dem en dödsdom, för parkledningen blir kanske sedan tvungen att döda sådana björnar, därför att de är alltför farliga för att få leva.

I andra situationer kan en björn reagera på något som den uppfattar som ett hot. Kanske har man gett sig in på dess revir och gjort den irriterad. Eller också kan det röra sig om en hona med ungar, och den kan tro att man utgör en fara för hennes småttingar.

Om man befinner sig i ödemarken och ser en grisslybjörn som närmar sig och man känner sig hotad, vad bör man då göra?

Låt mig för det första säga att det bästa skyddet är att lyda den bestämmelse som förbjuder att man matar vilda djur, i synnerhet björnar. Man bör också göra sig av med sitt avfall på ett riktigt sätt. Du kanske tänker: ”Jag skall gräva ner mitt avfall.” Längre fram kommer någon annan och slår upp sitt tält på denna plats, och så kommer en björn förbi och känner lukten av nedgrävt avfall och sliter bort tältet för att komma åt avfallet. Människor kanske ligger och sover i detta tält! Detta har faktiskt hänt i en park i British Columbia i Canada.

Men för att återkomma till din fråga, som löd ...?

Vad bör man göra om man stöter ihop med en aggressiv björn?

Jaha, jaa ... en aggressiv björn. Vad skall man företa sig? Detta är så beroende av situationen. Varje björn och varje situation är ett fall för sig. Det finns kanske två huvudsakliga typer av problem. En typ är den aggressiva björnen som av någon anledning är ytterst irriterad på en. Den andra situationen rör sig om björnar som förlorat sin fruktan för människor och som betraktar dig eller din packning som något som kan ge föda.

Som till exempel: ”Om man ser en björn, skall man spela död”, punkt och slut. Detta fungerar inte alltid, men ibland går det. En björn kanske är rasande för att man inkräktar på dess ”område”, dess ”individuella avstånd”. I det fallet kan det bästa tillvägagångssättet vara att ”spela död”. Man eliminerar hotet genom att inte dra till sig uppmärksamhet, genom att vara orörlig.

Ett fall som jag känner till handlade om två fiskare som hade inkräktat på en grisslybjörns individuella avstånd. Den ene mannen spelade död, medan den andre flydde. Björnen sprang med en hastighet på 45 kilometer i timmen rakt förbi den som låg blick stilla, och den jagade ifatt och skadade allvarligt den som flydde.

Och hur förhåller det sig med den andra situationen som du nämnde?

I det fall där en orädd björn söker föda och man kastar sig ner framför dess fötter och spelar död är det som att säga: ”Här är jag, ät mig!” Vad skall björnen göra utom att undersöka om du är ätbar eller inte? Jag tror att om man har att göra med en björn som söker föda, är det inte någon särskilt bra idé att spela död. Om man har en packning eller en väska, då är det bättre att ställa den på marken och dra sig tillbaka.

Det kan också finnas tillfällen när det bästa är att sätta sig till motvärn — inte för att man kan besegra björnen, men det motstånd man gör kan väcka dess slumrande fruktan för människan och få den att fly.

Jag har läst om problem med grisslybjörnar i Glacier Park i Montana i USA — människor som blivit illa tilltygade, kanske fått en arm avsliten. Det kan till och med ha varit så att någon blivit dödad. Är detta den park där man löper den största risken att bli skadad av grisslybjörnar?

Det har förekommit några problem där, men mycket få. Men sådana händelser väcker sensation och framkallar publicitet. Glacier Park har en ganska stor stam av grisslybjörnar, och dess vildmarksområden utnyttjas flitigt av fotvandrare. Trots detta är antalet olyckshändelser mycket, mycket lågt. Men det är lätt gjort att journalister låter de ganska bloddrypande och skräckinjagande detaljerna om hur en grisslybjörn illa tilltygar en människa skena i väg med deras fantasi.

Är det så grisslybjörnen kommit att betraktas som ”dråpare”?

Ja, genom sensationsskapande skribenter. Det rör sig naturligtvis om ett bloddrypande ämne, men det är likadant med bilolyckor. De ger upphov till fruktansvärda skador, men människor tycker inte om att läsa om detta — alla använder ju bilar. Men de slukar sensationsskapande berättelser om hur grisslybjörnar går till attack och börjar tro att det lurar en björn bakom varje buske, redo att hoppa fram och släpa i väg med dem.

En skogvaktare i Glacier gjorde bara för en kort tid sedan en undersökning av antalet dödsfall som inträffat i denna park sedan den kom till stånd. Jag tror att det rörde sig om cirka 150. Tre procent av dem var förorsakade av björnar. Fyrtionio procent hade förorsakats av drunkningsolyckor och genom fall från klippor. Dödsfall genom bilolyckor var också ganska talrika.

Femtio tusen människor dödas av motorfordon varje år i Förenta staterna, men människor slutar inte upp med att köra bil, eller hur?

Nej, det gör de inte, och många tar inte ens på sig säkerhetsbältet!

Och rökning?

Ja, rökning. Det säger oss något om den mänskliga naturen, eller hur? Människor i tiotusental tar död på sig själva genom sådant som de kan förhindra, men de ser inte det som något märkligt; men om en grisslybjörn dödar en människa, skapar det rubriker över hela landet.

I själva verket är det snarare så att människan är dråparen och grisslybjörnen offret. På grund av människans verksamhet är grisslybjörnen en hotad art. Grisslybjörnar behöver vildmarkslokaler för att överleva, men människan har drivit undan dem till små isolerade områden jämfört med deras tidigare utbredningsområde.

Hur stort utbredningsområde behöver de?

De måste ströva vida omkring för att finna föda. En grisslybjörnshanne kan ha ett revir på drygt ett tusen kvadratkilometer, och honan kanske två eller tre hundra kvadratkilometer. Grisslybjörnen är en verkligt märklig varelse, men han måste beundras på avstånd. Han är oberäknelig. De är varelser med stor styrka och ter sig skräckinjagande, men trots detta kan de vara mycket godmodiga mot sina ungar. Men när människor envisas med att mata dem, medför detta att de förlorar sin naturliga fruktan för människor, och problemen börjar för både människan och björnen.

Berätta något om björnarnas livscykel: parning, hur ofta de får ungar, hur länge ungarna stannar hos modern och andra intressanta fakta.

Grisslybjörnshonan får sina ungar — vanligtvis två men ibland en eller tre — under vistelsen i vinteridet. Ungarna stannar normalt hos modern under den första och andra sommaren, och den tredje sommaren får de ge sig av på egen hand, och hon parar sig på nytt och har en ny kull ungar hos sig den fjärde sommaren.

Under vintervistelsen i idet äter eller dricker hon ingenting men är ändå i stånd att ge di åt sina ungar i omkring tre månader. Detta är i sig självt verkligen en fysiologisk prestation, men det är ingenting i jämförelse med den långt mera häpnadsväckande prestationen att hon inte har någon avföring eller urinerar under hela denna övervintringsperiod!

Mayokliniken har studerat blodets kemi och andra fysiologiska processer hos svartbjörnar som går i ide. Om björnen kan klara sig i omkring fem månader utan att urinera och utan att det ansamlas kvävehaltiga giftiga föreningar i dess blod, hur skulle då klinikens njurpatienter kunna göra samma sak?a

Det finns ännu en anmärkningsvärd sak när det gäller grisslybjörnshonan. Parningstiden infaller i maj, juni eller alldeles i början av juli, och ungarna föds i januari eller februari. Men dräktighetsperioden är inte alls så lång, för en grisslybjörn på 175 kilo föder en unge som väger kanske bara ett halvt kilo — till all lycka för honan. Hur skulle en björnhona som inte äter kunna ge di åt en unge på 15 kilo eller åt två eller tre ungar? Hon får därför en avkomma som är mycket späd och som väger bara ett halvt kilo, eller, om det är tvillingar eller trillingar, tillsammans ett till ett och ett halvt kilo. Förra våren hände det sig att Ruby kom ut ur idet med bara en unge.

Den fysiologiska mekanism som honan utnyttjar för att få så späd avkomma, trots denna till synes långa dräktighetsperiod från till exempel juni till februari, är fördröjd inplantation. Embryot inplanteras inte i livmoderväggen förrän i slutet av november eller i december. Sedan är den verkliga dräktighetsperioden bara omkring två månader. Därav den späda avkomman.

Detta är verkligen häpnadsväckande! Ännu en sak: Jag har hört att grisslybjörnens diet till omkring 95 procent är vegetarisk. Vilka växter rör det sig om?

Björnarna kommer fram på våren, innan någonting är grönt, och gräver efter rötter, blomlökar och rotknölar. De brukar också äta bär från förra året — i synnerhet mjölon. Dessas sockerinnehåll fördubblas under vintern på grund av nedfrysningen och upptinandet, och de innehåller dubbelt så mycket socker på våren som de gör på hösten. Och när den gröna växtligheten spirar, kan man se björnar beta precis som hjortar eller älgar — de bara betar, betar och betar.

Betar de gräs?

Ja, gräs och starrväxter. I huvudsak följer de snön allteftersom den smälter, och de äter av den första växtligheten allteftersom den spirar upp. De är tvungna att äta bara mycket späda växter. De har inte idisslarnas fyra magar eller bakterier och protozoer som behövs för att kunna smälta cellulosan — den fiberartade växtvävnaden.

I nationalparken Waterton Lakes äter björnarna också björnloka och andra flockblommiga växter, och på sensommaren kan de återgå till att gräva efter blomlökar. På hösten är det främsta födoämnet bär.

Myror eller larver under stenar eller i förmultnande träd, är detta något som i högre grad lämpar sig till föda?

Jag misstänker att deras betydelse har att göra med vitaminer och essentiella aminosyror och liknande saker, för de är inte något stort födoämne volymmässigt sett. Grisslybjörnar är också kända för att gräva upp jordekorrar och murmeldjur och andra gnagare som gräver gångar i marken.

Det är väl bekant att björnar äter bär. På hösten brukar de ofta hålla på med att äta bär dygnet runt. Björnarna frossar på dessa sockermättade begivenheter och lägger verkligen på hullet — ett halvt kilo eller mer varje dag. Detta är deras stora möjlighet att fylla på fettdepåerna för att klara sig igenom vintern. De skaffar sig ett extra fettlager på upp till 20 centimeters tjocklek.

Hur mycket väger de största grisslyhannarna?

De är i genomsnitt dubbelt så tunga som honorna. Många uppnår omkring 300 kilo. Här i den kanadensiska delen av Klippiga bergen kan en ovanligt stor hanne i sin bästa ålder praktiskt taget uppnå 450 kilo i slutet av oktober!

Så om han levde upp till sitt ryste som slagbjörn ... ?

Han skulle då kunna åstadkomma oerhört stor skada! Lyckligtvis lever denne väldige vegetarian inte upp till sitt sensationsomsusade rykte som en blodtörstig dråpare. Tyvärr är det människan som i sin behandling av djuren bättre förtjänar detta rykte.

[Fotnot]

[Bild på sidan 17]

På våren och i början av sommaren, när gräset är spätt, brukar grisslybjörnar beta som boskap