Är det tillräckligt att vara stjärna?
KVÄLLEN den 17 augusti 1968 blev min dröm verklighet. Jag tolkade den svåra dramatiska rollen som Hippolytus i ”Phaedra” av den spanske 1900-talsförfattaren Miguel de Unamuno. De andra professionella skådespelarna som spelade rollerna som min far och min styvmor var framstående aktörer med det allra bästa rykte. Scenerna, som utvecklades kraftfullt och realistiskt, grep publiken. Vi blev vid fem tillfällen avbrutna av applåder. Två gånger skedde det i scener då jag hade de viktigaste replikerna.
Detta festspel i San Lorenzo del Escorial i närheten av den spanska huvudstaden Madrid den kvällen var en särskild triumf för mig. Efter många års bitter kamp fick jag nu njuta sötman av en fullständig succé! Kort därefter började jag få fler och bättre erbjudanden om att medverka i filmer och TV-program.
Men vad var det som fick mig att slå in på denna bana? För att du bättre skall förstå mina motiv, måste jag berätta för dig om min barndom på 1940-talet i Sevilla i Andalusien under den fruktansvärda perioden efter spanska inbördeskriget 1936—1939.
Besvärlig barndom
Jag var äldst av fem syskon och växte upp i den fattigdom, hunger och misär som var typisk för efterkrigstiden. Vi var så fattiga att jag brukade stå och vänta utanför handelsboden tills de andra kunderna hade gått, så att jag kunde köpa bröd på kredit utan att någon visste om det. Jag tror faktiskt att mina skådespelartalanger började utvecklas där, när jag försökte lura grannarna.
Vårt familjeliv var inte precis någon dans på rosor. Mina föräldrar grälade och slogs ständigt. Min far var svuren fiende till allt som hade det minsta med religion att göra, medan min mor och mormor trodde på jungfru Maria och alla ”helgonen” i den katolska kyrkan. När jag var barn dominerades mitt liv av fruktan och otrygghet — fruktan för våld, fruktan på grund av religiös vidskepelse, fruktan för la mala suerte, olyckan, som tycktes lura överallt.
Trots allt detta kunde jag ibland i min barnsliga fantasi sticka hål på denna mardröm och börja drömma ... , drömma om en bättre värld, där människor skulle lita på och älska varandra. Dessa barnsliga dagdrömmar var en säkerhetsventil för mig.
Teaterbiten!
När jag var 16 år gammal fick jag för första gången en blygsam kontakt med teatervärlden. Jag besökte en amatörföreställning som gavs i en katolsk skola i Sevilla. Jag satt där i intensiv förväntan och undertryckt spänning. Ridån gick upp, och till min förvåning öppnades för mina ögon en underbar värld av musik, färg och fantasi. Från den stunden var jag förälskad i teatern. Här fanns en värld av lycka, till synes utan fruktan, tårar eller hunger, där jag kunde ge min fantasi fria tyglar. Det var en språngbräda från vilken jag kunde vidarebefordra mina drömmar och förhoppningar till andra. Jag bestämde mig för att bli skådespelare.
Jag tog genast kontakt med en grupp amatörskådespelare och frågade om jag kunde få vara med i deras nästa pjäs. Den skulle heta ”Vår Herre Jesu Kristi lidande och död”. De behövde folk, så de tog emot mig. Jag fick en mindre roll som Andreas, en av de tolv apostlarna. Fastän min medverkan var mycket begränsad, var detta nog för att jag skulle vara säker på att jag äntligen hade funnit min rätta plats. Denna första pjäs var viktig också av en annan anledning — genom den fick jag stifta bekantskap med den Jesus som bibeln beskriver. Hans personlighet fyllde mig med djup beundran och respekt.
Jag var fast besluten att utvecklas som skådespelare och skrev därför in mig vid konservatoriet i Sevilla för att studera dramatik. När jag var 18 år fick jag min första chans att uppträda med ett professionellt teatersällskap som skulle resa på turné i landsorten. Jag spelade rollen som student. Efter en kort repetition gjorde jag min blygsamma debut i en riktig teater. Äntligen hade jag tagit det första steget på vägen till framgång. Och hur skilde sig inte dessa professionella skådespelare från de där amatörerna! Här fanns en atmosfär av relativ rikedom, betydelse och självständighet.
I flera veckor tjänstgjorde jag som hjälpreda åt teaterchefen, som också var den manlige huvudrollsinnehavaren. Jag kunde knappt fatta att jag haft sådan tur. Jag var nu en del av denna underbara fantasivärld.
Vägen till framgång
Sorgligt nog blev mina ungdomliga illusioner snart krossade. Jag började märka att jag var omgiven av omoraliskhet. Den manlige och den kvinnliga huvudrollsinnehavaren levde tillsammans, trots att hon var gift med en annan. Hon ogillade dessutom att hennes älskare visade mig någon som helst vänlighet, och inom kort hade jag förlorat mitt arbete. Jag återvände därför till Sevilla för att fullborda mina dramatikstudier.
Jag visste att jag behövde skaffa mig erfarenhet och vidga min repertoar, och jag accepterade därför ett kontrakt med ett resande teatersällskap. Efter två års turnerande genom Andalusien, där vi uppträdde i städer som Córdoba, Málaga och Sevilla, beslöt jag att det var dags för mig att åka till Madrid, där de flesta av de större teatrarna är belägna. Mitt första kontrakt fick jag år 1962 i den dramatiska komedin ”Hombre Nuevo” (Den nye mannen) av José María Pemán på Eslavateatern. I min roll ingick att dansa twist, som då var modedansen i Spanien. Nu började jag bli känd.
Mitt nästa viktiga steg på berömmelsens väg togs år 1967, då jag uppträdde i ”På botten” (också kallad ”Natthärbärget”) av den ryske dramatikern Maxim Gorkij på María Guerrero-teatern i Madrid. Också denna gång arbetade jag tillsammans med skickliga skådespelare, vilket var både lärorikt och stimulerande för mig.
År 1968 kom till sist min stora chans i televisionen. Jag hade redan spelat mindre roller i detta medium, men nu blev jag erbjuden en stor roll i en pjäs som heter ”La herida luminosa” (Det lysande såret) av José María de Sagarra, en katalansk 1900-talspoet och dramatiker. Vid det tillfället hade jag till och med vädret på min sida. Det regnade så kraftigt den kvällen att många stannade hemma och såg på TV. Under mitt artistnamn Manuel Toscano blev jag över en natt berömd i Spanien. En filmproducent erbjöd mig en framträdande roll i hans nästföljande film.
Verkligheten är annorlunda
Det verkade som om allt gick mig väl i händer. Och ändå var jag inte nöjd. Teatern hade inte visat sig vara den fantastiskt lyckliga fantasivärld som jag hade föreställt mig i min ungdom. I stället var den med få undantag full av fåfänga, avundsjuka, vidskeplighet och omoraliskhet. För att illustrera mina brustna illusioner vill jag berätta om en av mina erfarenheter.
En dag fick jag ett telefonsamtal från en främling som ville att jag skulle träffa honom på en välkänd restaurang i Madrid, som frekventerades av kända skådespelare och skådespelerskor. På utsatt tid kom en välklädd herre fram till mig och presenterade sig som en regissör som sökte efter en huvudrollsinnehavare för en pjäs som han tänkte sätta upp. Han ansåg att jag var idealisk för rollen och bjöd mig hem till sin våning för att diskutera detaljerna i kontraktet. När vi kom in, slängde han sig om halsen på mig och försökte kyssa mig!
Ja, han var en av många homosexuella i teatervärlden. Han insisterade på att jag måste vara mer samarbetsvillig om jag ville ha rollen. Jag sköt honom ifrån mig och rusade ut och sade att jag inte var villig att arbeta till det priset.
Det är sorgligt men sant att nöjesvärlden är full av perversitet och moraliskt förfall. För många innebär den också en ständig känsla av otrygghet. De stora stjärnorna är rädda för att deras ljus kan komma att slockna redan under nästa premiär. Deras framgång varar bara så länge som deras senaste pjäs spelas. Följden är att narkotika och sexuell omoraliskhet har blivit ett vanligt sätt att söka fly bort från verkligheten.
En förändring inträffar
År 1965 träffade jag under ett besök vid det dramatiska konservatoriet i Madrid en kvinnlig teaterelev som jag blev intresserad av. Senare förlovade vi oss, och i september 1967 gifte vi oss. Sedan dess har vi fått fyra barn, som har fyllt vårt liv med glädje och mening.
En annan händelse som skulle förändra vårt liv inträffade år 1969. Medan jag befann mig i filmstudion ”Roma” i Madrid, där jag var med vid inspelningarna av filmen ”Slaget om Cordobas kanoner”, träffade jag en ung skådespelerska som började tala med mig om bibeln. Hon förklarade för mig Guds uppsåt för mänskligheten och jorden och hur fred och säkerhet snart skulle införas genom Guds rike. Jag blev mycket intresserad och ville veta mera. Hon inbjöd mig till en sammankomst som Jehovas vittnen skulle hålla följande dag. Vid den tiden var Jehovas vittnens arbete ännu förbjudet i Spanien. Sammankomsten skulle hållas i ett garage, men det avskräckte mig inte.
När jag kom dit, blev jag genast imponerad av den uppriktigt vänliga atmosfär som rådde där. En av äldstebröderna, Ricardo Reyes, gjorde upp om att studera bibeln med mig. Hans lugna och milda sätt och klara tankeförmågor var precis vad jag, med min utåtriktade skådespelarpersonlighet, behövde.
Allteftersom studiet fortsatte, började tvivel dyka upp i mitt sinne. Var detta verkligen sanningen, eller var det bara hyckleri, precis som alla andra religioner? Låg det något knep eller något bedrägligt bakom? Efter så många år i en falsk värld av fantasier ville jag ha tag i sanningen, det enda rätta.
Detta blev så viktigt för mig att jag försummade mitt arbete i min iver att undersöka bibeln. Det var så många frågor i mitt sinne som krävde ett svar. Vad finns det för mening med livet? Finns det en Gud? Vad händer när man dör? Med hjälp av bibeln och boken Sanningen som leder till evigt liv skingrades mina tvivel. Efter nio månaders bibelstudium blev min hustru och jag övertygade om att detta var sanningen, och vi blev döpta i september 1970.
En ny uppfordran
Den förändring i synsätt och personlighet som bibeln åstadkom i mitt liv utgjorde en verklig uppfordran. Skulle jag kunna förena mitt nya kristna levnadssätt med de roller jag spelade på teatern och på TV? En vändpunkt tror jag kom den dag då jag höll på att repetera tillsammans med några andra skådespelare, en regissör och en teaterchef. De började diskutera hur de skulle kunna öka publikens intresse för de stycken vi höll på med. De klagade allmänt över att censuren var för hård; om den bara ville tillåta fler sexscener, så skulle publiken strömma till biljettkassorna. När jag såg denna grupp av skickliga yrkesmän, människor med gott anseende inom teatern, vara så eniga utan att någon hade mod att försvara den sanna konsten, goda seder och god kultur, insåg jag att vi alla var fångade i samma fälla — sex i kommersiellt syfte som ett medel till lättvindig succé. Jag beslöt mig för att sluta.
Mina vänner sade att jag snart skulle återgå till skådespelarkonsten, eftersom jag hade den i blodet. Det får mig att minnas något som José María Rodero, en berömd spansk skådespelare, en gång sade: ”Om teatern försvann, skulle ingenting hända. Men om vi inte hade vatten, skulle det verkligen bli dramatiskt. ... Skådespelaren är en lyxvara, i likhet med teatern och annan kultur, en viktig lyx, naturligtvis, men inte oumbärlig.”
Nu, mer än tio år senare, kan jag ärligt säga att jag inte längtar tillbaka till scenen. Jag kan fortfarande utöva min konst varje år, som regissör och skådespelare, i de bibliska dramer som Jehovas vittnen uppför vid sina områdessammankomster. Som medverkande i sådana dramer har min hustru och jag uppträtt för åskådarskaror bestående av tusentals människor i olika samlingslokaler och idrottsanläggningar. Skillnaden är att vi nu uppträder med ett bättre motiv. På teatern ville jag bli en stor stjärna, få höra smickrande ord. I dessa bibliska dramer är det innehållet som är det viktiga, inte skådespelarna. Därför förekommer ingen tävlingsanda, inga försök att överträffa medspelarna. Dessa bibliska roller har skänkt mig mycket större tillfredsställelse av den enkla anledningen att vi har skildrat verkliga händelser med uppbyggande moral från kända bibliska gestalters liv.
Arbetslös skådespelare
Olika skådespelares omständigheter skiljer sig naturligtvis från varandra, och jag försöker inte säga att en kristen inte skulle kunna arbeta inom teatern. Det är något den enskildes eget samvete måste avgöra. Jag för min del var tvungen att skaffa mig ett annat arbete, när jag lämnade teatern. Jag hade inga andra kvalifikationer än min scenvana. Efter många svårigheter lyckades jag till slut få tag i ett arbete, och därmed var våra ekonomiska problem över.
Vi är levande bevis för att Jehova står vid sitt ord och uppehåller dem som först söker hans rike. Som bibeln uttrycker det: ”Jag har varit ung och är nu gammal, men jag har inte sett den rättfärdige övergiven eller hans barn gå efter bröd.” — Psalm 37:25.
Shakespeare skrev: ”All världen är en scen, där alla män och kvinnor spelar med.” Men jag har upptäckt att livet kan ha långt större mening än så, förutsatt att man lär känna Jehova och hans kärleksfulla uppsåt för mänskligheten. Som familj har vi nu det gemensamma hoppet att få se vår jord förvandlas till vad den borde vara, med tanke på dess möjligheter — en paradisisk park för lydiga människor. Detta är inte en saga eller något vi inbillar oss. Det är grundat på den högste Gudens högtidliga löften, och vi är säkra på att han omöjligen kan ljuga. (Hebréerna 6:18; Titus 1:2) — Berättat av Manuel García Fernández.
[Bild på sidan 23]
Manuel García Fernández och hans hustru i ett bibliskt drama