Är utsikterna till fred ljusare?

MÄNNISKANS längtan efter fred är lika gammal som kriget självt. Vår moderna tid är därför inget undantag. Likväl kände sig en journalist nyligen föranlåten att beskriva de nuvarande fredssträvandena som ”en tanke vars stund nu kanske har kommit”. Varför? Är utsikterna till världsfred verkligen ljusare nu än de var förr? Vad är det som gör våra dagars fredsrörelse så annorlunda?

Vad som lett fram till våra dagars fredsrörelse

Två atombomber, som fälldes över Japan i augusti 1945, gjorde med oväntad plötslighet slut på andra världskriget. Under efterkrigstiden hindrade fruktan för atomkrig det kalla kriget mellan supermakterna från att bryta ut i en flammande världsbrand. Allteftersom de politiska och ekonomiska relationerna mellan dem och deras bundsförvanter förbättrades, minskade spänningarna. Ord som ”avspänning” ingav hopp om varaktig fred. Det verkade som om ”terrorbalansen” nu led mot sitt slut.

Men så, nästan utan förvarning, skedde ett bakslag i avspänningen. Förenta staterna vägrade att ratificera SALT II-avtalet. Sovjetunionen tågade in i Afghanistan. Oroligheter i Polen gjorde förhållandena ännu mer komplicerade. En debatt uppstod kring framställandet av neutronbomben — den så kallade rena bomben — som konstruerats för att tillintetgöra människor men inte egendom. Förenta staterna satte i gång ett omfattande militärt upprustningsprogram. NATO tillkännagav sina planer på att placera 572 Pershing II- och kryssningsrobotar på europeisk mark. Man började öppet tala om möjligheten att utkämpa ett ”begränsat” kärnvapenkrig. Det otänkbara — att det var möjligt att vinna ett kärnvapenkrig — började accepteras bland vissa personer i ledande ställning.

I Västtyskland, som redan var översvämmat av fler kärnvapen per kvadratkilometer än något annat land i världen, blev många människor upprörda över att ännu mer var på väg. Skräckslagna vid tanken på att stå i skottlinjen i ett kärnvapenkrig mellan Öst och Väst började de och deras europeiska grannar vända sin rädsla i vrede. Och vreden tog sig uttryck i handling. En ny fredsrörelse hade uppstått.

Något annorlunda

Våra dagars fredssträvanden skiljer sig från tidigare på flera olika sätt. Under den amerikanska inblandningen i Vietnamkonflikten förekom det också fredsdemonstrationer, både i Europa och i Amerika. Somliga amerikanska män brände till och med upp sin inkallelseorder i protest. Men deras vrede var främst riktad mot det kriget i synnerhet, snarare än mot krig i allmänhet. Dagens fredsrörelse, å andra sidan, har sitt ursprung i en nästan hysterisk fruktan för kärnvapenkrig, en känsla av att redan själva förekomsten av kärnvapen är ond och omoralisk, eftersom dessa vapen hotar att utplåna den mänskliga familjen.

En annan skillnad är rörelsens omfattning. Hundratals organisationer har plötsligt växt upp i Europa och Amerika, organisationer som skiljer sig i fråga om uppbyggnad och målsättning, men som alla är överens om att kärnvapenarsenalen måste minskas. Som ett förberedande steg mot nedrustning har tanken på en frysning av kärnvapnen vunnit omfattande stöd. Detta skulle innebära ett bilateralt — somliga kan även tänka sig ett unilateralt — stopp för framställandet, provningarna och spridningen av alla kärnvapen från Förenta staternas och Sovjetunionens sida. Uppmuntrade av ledande politiker sägs många amerikaner stödja förslaget. Stora och små städer över hela landet — ja, även somliga delstater — har med förkrossande majoritet undertecknat resolutioner om en frysning av kärnvapnen.a

Detta världsomfattande rop efter fred nådde slutligen fram till de inre kamrarna i Förenta nationernas generalförsamling. Följden blev, rapporterar telegrambyrån Associated Press, att denna vördnadsvärda församling för någon tid sedan enhälligt antog ett antal resolutioner. I dessa proklamationer krävde man en frysning av all vidare utveckling och spridning av både kärnvapen och kemiska vapen.

Våra dagars fredsrörelse är också annorlunda i det att den har stöd i vida kretsar. Nu består demonstranterna inte längre enbart av jeansklädda ungdomar, utan människor i alla åldrar och samhällsställningar, med skilda politiska och religiösa åskådningar, är engagerade. I Bonn drog mer än 250.000 människor ut på gatorna, i Amsterdam närmare 300.000, och i New York demonstrerade omkring 700.000 i juni 1982, samtidigt som Förenta nationerna höll sin andra nedrustningskonferens där i staden. Och förutom alla ”människor på gatorna”, säger förre amerikanske statssekreteraren George Ball, ”sitter ett oerhört stort antal hemma och känner det på precis samma sätt”.

Något som också karakteriserar den här rörelsen är dess spontanitet och snabba tillväxt. Den tyska tidskriften Der Spiegel kallade dess popularitet i Förenta staterna ”den stora överraskningen, kanske rentav sensationen, under våren 1982”. Den talade om hur amerikaner ”marscherade för freden i en omfattning som nästan överträffade fredskämparna i Europa”.

En annan sak som bidragit till detta massiva stöd är böcker och broschyrer, till exempel Jonathan Schells bestseller The Fate of the Earth (Jordens öde), som har varnat människor för kärnvapenkrigets fasor. I Storbritannien visades det på TV i BBC-produktionen A Guide to Armageddon vilken förödelse en enda megatonbomb släppt över Saint Paulskatedralen skulle vålla London. Roger Molander, initiativtagare till Ground Zero-projektet i Förenta staterna, sade om kärnvapenhotet: ”Jag vill att folk skall veta exakt hur stor faran är, för då kommer de att bli chockade över att ingen gör något åt saken, och detta kommer att driva dem till handling.”

Och handlar gör de — med påtagliga resultat. Deras effektivitet uppmärksammades av en kanadensisk parlamentsledamot, som sade: ”Experterna har förlorat kontrollen över detta utlopp för folkviljan.” Londontidningen Times instämmer och säger att det är ”tämligen uppenbart att fredsrörelserna har haft ett stort, om ock något försenat, inflytande på regeringarna i Väst”.

Religiöst engagemang

Alla tänkbara motiv — politiska, sociala och religiösa — anges av dem som är engagerade i fredsrörelsen. Påven Johannes Paulus II sade under sitt besök i Storbritannien år 1982: ”Det moderna krigets omfattning och fasor, vare sig det nu rör sig om kärnvapenkrig eller inte, gör det fullkomligt oacceptabelt som ett medel att avgöra tvister mellan nationer.” Visserligen har inte alla kyrkosamfund gjort så bestämda uttalanden, men ”protestaktioner anordnade av kyrkosamfund har spelat en betydande roll när det gällt att väcka folkopinionen”, skriver tidskriften Time.

I maj 1982 hölls den av Sovjet anordnade ”Religiösa arbetarnas världskonferens för frälsning av livets helgade gåva undan en kärnvapenkatastrof” i Moskva. Nära 600 delegater från 90 länder var närvarande som representanter för buddister, parser, hinduer, judar, muslimer, sikher, shintoister och kristna. En framträdande delegat var den amerikanske evangelisten Billy Graham, som av en tysk tidning kallades ”ett slags sändebud för den nya amerikanska fredsrörelsen”.

Med tanke på fredsrörelsens obestridda och växande popularitet och de påtryckningar den kan utöva på världens ledande män, verkar det då inte som om utsikterna för fred verkligen har blivit ljusare?

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 4]

Dagens fredsrörelse har sitt ursprung i en nästan hysterisk fruktan för kärnvapenkrig

[Ruta på sidan 5]

INTERNATIONELLT STÖD FRÅN RELIGIÖST HÅLL

● I Förenta staterna sägs det att ”religiösa grupper ur de flesta trossamfund har bidragit till att skänka moralisk och politisk tyngd [åt frysningen av kärnvapnen]”. — Maclean’s

● ”[Det amerikanska biskops-]brevet uppmanade romerska katoliker och ’alla män och kvinnor av en god vilja’ att göra fredsarbetet till sitt viktigaste andliga och världsliga mål.” — New York Times

● ”De katolska biskoparna i Förbundsrepubliken Tyskland och i Frankrike har utfärdat en kraftig maning till de militära blocken att påbörja nedrustningsförhandlingar.” — Süddeutsche Zeitung

● Från Tyskland rapporteras det att ”den evangelisk-lutherska kyrkan har lagt sin tungt vägande röst bakom antirobotprotesten. ... Protester som organiserats av kyrkosamfunden har spelat en mycket stor roll i fråga om att väcka den allmänna opinionen.” — Time

● I DDR (Östtyskland) berättar man att ”tusen och åter tusen, huvudsakligen unga kristna, öppet tar ståndpunkt för freden ... och bär som ett uttryck för sin kristna tro på freden parollen ’Svärd till plogbillar’”. — Bonner General-Anzeiger

● ”Det mellankyrkliga fredsrådet ... är en officiell sammanslutning av de viktigaste holländska kyrkosamfunden. Dess slogan är: ’Befria världen från kärnvapen, börja med Holland’.” — The Economist