Första världskriget — var det början till människans sista epok? (Del 1)

Detta är den första av tre artiklar i på varandra följande nummer.

”RAKA spåret till Paris”, löd det skrytsamma slagordet som hade klottrats på sidan av järnvägsvagnen. Tåget, som knakade och knirrade under sin börda av upprymda tyska soldater, rusade framåt mot krigsfronten. En snabb seger — för kejsaren och fosterlandet — tycktes vara något oundvikligt! Det var augusti 1914.

Hela Tyskland greps av en stormande exalterad upprymdhet när kejsar Wilhelm II från balkongen på sitt slott förklarade: ”Det finns inte längre några partier eller några trosuppfattningar; jag ser bara tyskar; i dag är vi alla bröder och ingenting annat. Om vår granne inte vill ha det på annat sätt, om han missunnar oss fred, då hoppas jag vid Gud att vårt tillförlitliga tyska svärd skall gå segrande ur denna svåra kamp.” Inom några dagar hade 1.200.000 tyska män gett gensvar på denna kallelse till krigstjänst. ”Freden var så tråkig, så fruktansvärt tråkig!” skrev en frivillig.

Få förutsåg emellertid den moderna krigföringens fasor. Ännu färre förutsåg att kriget inte skulle vara en snabb tävlan i militär skicklighet, utan i stället en utdragen mardröm av utnötning, utmattning och svält. Innan krigets svärd stacks tillbaka i skidan, skulle slagfälten komma att bli genomdränkta med blodet från milliontals människor. Nationella gränser skulle komma att förändras till oigenkännlighet. Och stolta nationer skulle komma att kvävas av nederlagets förnedrande bägare.

Statsmän och historiker skulle komma att vara frikostiga med sina välformulerade fraser om kriget och kalla det ”en vändpunkt i historien”, ”kriget som skulle göra slut på alla krig”. Böcker skulle komma att skrivas om det. Diskussioner, nästan lika hårda som striderna i skyttegravarna, skulle komma att rasa över vem eller vilka som bar skulden för det. Och uppskrämda människor som skulle treva efter ny tillförsikt skulle hungrigt komma att anamma förutsägelser om fred. Dessa förutsägelser skulle dock komma att slå fel, då ytterligare ett världskrig kom att bryta ut, ett krig som lämnade utsikterna till förintelse genom kärnvapen som arv efter sig.

Även om nästan 70 år har gått efter första världskrigets våldsamma utbrott, kan vi inte glömma det. Rivalitet och spänningar mellan nationer hotar nu mänsklighetens själva överlevnad. Kan det vara så att detta det första av världskrigen endast var en repetition inför en termonukleär katastrof — en början till människans sista epok? Eller har människan lärt sig av sina misstag? Vi kanske kan få några tillfredsställande svar genom att undersöka hur detta krig kunde få inträffa.

Bakgrunden till ett världsomfattande krig

Första världskrigets frön såddes på 1800-talet. Vid slutet av det seklet hade de imperialistiska nationerna styckat upp världen så grundligt att det inte fanns mycket kvar att erövra. ”Utvidgning är nödvändig för vår överlevnad och vårt välstånd”, påstod erövrarna. Men imperialismen gav också upphov åt spänningar. Och när Tyskland år 1871 konsoliderade sin politiska och militära makt genom att bilda det andra Tyska riket, ökade spänningarna i Europa flera gånger om. När Tysklands fiender ställdes inför en enad front, kände de sig tvungna att själva väpna sig för att bibehålla maktbalansen. Den bittra kapprustning som följde hade emellertid den industriella revolutionens kraft bakom sig. Ny teknologi spottade fram nya skräckredskap som för alltid skulle komma att förändra krigets natur.

Omkring sekelskiftet uppstod också nationella rörelser för självstyre. Etniska grupper, sådana som fransmännen i det av Tyskland kontrollerade Elsass-Lothringen och sydslaverna som var spridda över Österrike-Ungern och Serbien, kände sig fångade i fällor av nationsgränser som inte tog någon hänsyn till språk eller kultur. Deras rastlösa begär efter enhet och politisk frihet var en konstant källa till motsättningar mellan dem och deras regeringar.

Ytterligare en annan faktor var den allt populärare evolutionsteorin. En del såg begreppet om det naturliga urvalet (de bäst anpassades överlevnad) som ett sätt att förklara politiska konflikter. Den tyske historikern Imanuel Geiss visar i boken Juli 1914 resultatet av ett sådant tänkesätt: ”Tanken att ... Tyskland stod inför valet att antingen stagnera och därigenom förlora sin ställning som en viktig europeisk stat eller att självt bli en jämbördig världsmakt, en tanke som närdes av ledande tyska historiker, hade blivit fast förankrad i tyska sinnen. Bakgrunden [till detta synsätt] fanns i en biologisk socialistisk darwinism som var särskilt stark i Tyskland, som förkastade en rationell och fredlig världsordning som omöjlig och utopisk och som ersatte den med en allas kamp mot alla.” (Kursiverat av oss) Denna snedvridna ideologi främjade inställningen att krig var oundvikligt.

Grupperingarna före kriget

Före första världskriget tog nationerna omedvetet ytterligare ett steg mot krig — man kappades om att upprätta militära allianser. Tyska riket ingick år 1879 en allians med Österrike och Ungern, vilken år 1882 utsträcktes till att även omfatta Italien. Den kallades trippelalliansen. Tyska diplomater misslyckades emellertid med att nå någon sådan överenskommelse med England, Ryssland eller Frankrike. När dessa nationer ställdes inför ett uppåtsträvande Tyskland, tvingades de att åsidosätta sina skiljaktigheter och sträva hänemot ett gemensamt mål: att bibehålla sina egna maktpositioner.

England, som skröt över sin överhöghet på haven, kände sig speciellt hotat av Tysklands snabba marina expansion. År 1904 nådde därför Storbritannien en överenskommelse med Frankrike, som formulerades i entente cordiale (det hjärtliga samförståndets allians). Tre år senare utsträcktes den till att under benämningen trippelententen även omfatta Ryssland, som redan år 1894 hade allierat sig med Frankrike.

Utan att ett enda skott hade avlossats hade således de krigförande makterna oåterkalleligen grupperat sig mot varandra. Om dessa allianser inte hade ingåtts, skulle kriget åtminstone ha kunnat uppskjutas av långdragna förhandlingar. Men eftersom det nu inte rådde någon större tvekan om vem som stödde vem, skulle sådana förhandlingar visa sig vara hopplöst meningslösa. Europas lappverk av allianser som antogs ha upprättats i syfte att utsläcka krigshotet gjorde i stället kontinenten till en krutdurk. Och Tysklands ”idiotsäkra” krigsplan låg på lur i det fördolda, redo att påskynda rusningen mot kriget. Med den planen tycktes segern vara viss — om tyskarna slog till först.

Den oväntade utlösande faktorn till kriget

Den 28 juni 1914 blev kronprins Frans Ferdinand av Österrike-Ungern och hans gemål, Sophie, mördade medan de var på statsbesök i Sarajevo. Ferdinand, som under sin livstid endast spelade en mindre roll i historien, blev genom sin död den utlösande faktorn till en världsomfattande katastrof. Vem var hans mördare? En man av serbiskt blod. Österrike-Ungern sköt ilsket skulden på Serbien.

Men varför denna fientlighet mot detta lilla land? För det första hade Serbien uppmuntrats av framgången vid nyligen inträffade militära och ekonomiska segrar. Österrike-Ungerns ledare fruktade att detta skulle kunna inspirera de sydslaver som fortfarande befann sig under Österrike-Ungerns styre att kämpa för en förening med sina landsmän i Serbien. Möjligheten att Serbiens mäktige allierade, Ryssland, skulle lägga sig i var också mycket hotande för Österrike-Ungern.

Att en serbier mördade Ferdinand gav således Österrike-Ungern en chans att förödmjuka Serbien under en moraliskt berättigad vredes täckmantel. Naturligtvis insåg även de som ivrigast förespråkade kriget behovet av tyskt stöd om ett sådant krig skulle vinnas. Den 5 juli 1914 lovade kejsar Wilhelm II raskt att ”Tyskland i sitt sedvanliga band av lojalitet” skulle stödja Österrike-Ungern om Ryssland ingrep. Detta beslut visade sig få långtgående konsekvenser.

Även om det först verkade möjligt att ett sådant krig skulle kunna begränsas, blev det snart bara alltför uppenbart att striderna skulle trappas upp åtminstone till ett kontinentalt krig. Den tyske rikskanslern von Bethmann-Hollweg insåg så tidigt som den 7 juli att ”en aktion mot Serbien kan leda till världskrig”. (Kursiverat av oss) Tyskland var emellertid villigt att ta den risken.

Med löfte om villkorslöst tyskt stöd gav Österrike-Ungern Serbien den 23 juli ett förkrossande ultimatum med en nästan omöjlig frist på 48 timmar. Österrike-Ungern beredde sig för krig. Men till dess förvåning avlägsnade Serbien varje verkligt skäl till krig genom att godta praktiskt taget alla de hårda kraven! Nationernas ledare hade dock förlorat kontrollen över händelserna. Krigsmaskineriet hade satts i rörelse. Österrike-Ungern var bundet av sina krigsplaner och förklarade Serbien krig i alla fall. Ryssland svarade med att mobilisera sina trupper. Tyska militära rådgivare utövade påtryckningar på de ledande männen i regeringen att handla snabbt — deras krigsplan krävde det! Odugliga och obeslutsamma ledare på båda sidor reagerade genom att begå den ena otroliga blundern efter den andra.

Krigets frammarsch blev således omöjlig att stoppa, på samma sätt som det tåg som rusade fram mot fronten med tyska trupper.

I del 2 i vårt nästa nummer kommer vi att behandla krigets utgång.

[Infälld text på sidan 12]

Kejsar Wilhelm hade inga större svårigheter att uppegga ett stöd för ett krig som skulle komma att bli det första i sitt slag — ett världskrig

[Infälld text på sidan 13]

Första världskriget var ”ett krig som ingen önskade sig och en katastrof som ingen hade kunnat föreställa sig”. — Henry Kissinger: Years of Upheaval

[Ruta på sidan 12]

Orsakerna till första världskriget

● Politiska allianser

● Imperialism

● Industrialisering

● Nationella rörelser för självstyre

● Socialistisk darwinism

[Karta på sidan 13]

(För formaterad text, se publikationen)

De centraleuropeiska makterna år 1914

TYSKA RIKET

ÖSTERRIKE-UNGERN

STORBRITANNIEN

NORDSJÖN

ÖSTERSJÖN

RYSSLAND

POLEN

RUMÄNIEN

SVARTA HAVET

SERBIEN

ADRIATISKA HAVET

ITALIEN

SCHWEIZ

FRANKRIKE

MEDELHAVET

LUX.

BELG.

NEDERLÄNDERNA