Vår son ser verkligen frisk ut nu

VÅR son Jonathan är tvillingbarn. När han och hans lilla syster Abigail föddes, var Abigail fullständigt frisk, men Jonathan hade allvarliga problem — medfödda omfattande hjärtfel.

Den doktor som vi brukar anlita sade att Jonathan skulle bli invalid inom två år, och till sist skulle han dö. En operation skulle kunna avlägsna problemen, men då fanns risken att Jonathan inte skulle överleva den. Och eftersom doktorn visste att vi tog bibelns bud att avhålla sig från blod på allvar och därför inte skulle acceptera blodtransfusioner, sade han oss att vi i alla händelser inte skulle kunna finna en kirurg som skulle vara villig att utföra operationen. — Apostlagärningarna 15:20.

Under uppväxttiden blev Jonathan ofta andfådd. Hans lilla hjärta klappade väldigt vid minsta ansträngning, och den blåröda färgen på hans kinder och under naglarna på fingrar och tår sade oss att han verkligen behövde opereras. Han skulle inte leva så mycket längre om det inte blev av snart. En tid senare fick vi kontakt med en av Englands mest kända kirurger och hans lag av specialister, som var villiga att företa den nödvändiga hjärtoperationen utan att använda blod.

Vi kom till London en torsdag, men vi måste vänta i mer än en vecka på Jonathans operation. Han hade just fyllt fyra år. På onsdagen före operationen hade vi ett samtal med en blodspecialist. Ungefär ett år tidigare hade han varit med om ett fall med ett Jehovas vittne som hade genomgått en öppen hjärtoperation utan blod. Vi frågade honom därför vad han ansåg om vår inställning till blodfrågan.

Till vår överraskning var han inte emot den. Varför? Han insåg hur allvarligt vi såg på den på grund av vår tro. Han nämnde också att det numera var svårare att få tag i blod. Folk är inte så villiga att bli blodgivare nu som förr, så det är dyrt. Dessutom sade han att blodtransfusioner ibland orsakar gulsot. En del kirurger lär sig därför nu att operera med mindre mängd blod till hands än tidigare.

När vi frågade om Jonathans möjligheter att klara sig igenom sin operation blev svaret: ”Ni är lyckliga nog att ha fått en av världens skickligaste kirurger. Dessutom har ni er Gud, och jag är säker på att han kommer att besvara era böner för er son.” Denne blodspecialist råkade just få besök av ett Jehovas vittne som var ute i predikoverksamheten. Doktorn berättade då för vittnet om vår son och sade: ”Jag skulle önska att ni gick hem och bad för lille Jonathan.”

Medan vi väntade på operationen, förekom det emellertid kommentarer av annat slag också. Överläkaren kom på sin rond till alla de unga patienterna. Hon åtföljdes av ett tjugotal utländska läkare, delegater vid en konferens om hjärtkirurgi som hölls den veckan. När hon kom till Jonathans säng, frågade hon de andra läkarna om de skulle ta emot ett fall med ett Jehovas vittne och operera utan blod. De sade alla nej till det. Det skulle bli alltför svårt. Det är lätt att förstå hur vi kände det inför detta.

Torsdag kväll före operationen fick Jonathan besök av en australisk läkare. Han var mycket vänlig och förklarade varligt hur allvarlig den operation var som Jonathan skulle genomgå. Han sade: ”Jag ger Jonathan 50 procents chans att klara operationen.”

Han frågade oss också om man kunde ta lite av Jonathans blod och lagra det för att användas i en nödsituation. Men så sade han själv: ”Nej, det kan vi inte, eller hur? Det skulle vara emot ert samvete.” När vi sade: ”Det är riktigt”, fortsatte han: ”Också om vi gjorde det så skulle det inte vara någon garanti för att det blod vi skulle komma att använda skulle vara Jonathans blod!”

Före operationen kollades Jonathans blod, och det befanns att hemoglobinhalten var omkring 150, vilket var mycket gott under de rådande omständigheterna. Det var emellertid inte överraskande. Någon tid innan den dag vi visste att operationen skulle företas hade vi följt den rekommendation som ges i broschyren Blodet, läkekonsten och Guds lag, att blodets hemoglobinhalt bör byggas upp före en operation. Vi skrev till vår läkare där hemma och fick ett recept på järnmedicin åt Jonathan. Vi hade gett honom den under de föregående två och en halv månaderna.

Torsdag kväll gick vi till sängs, sedan vi gett Jonathan godnattkyssen, och begrundade gemensamt Psalm 116 vers för vers och bad innerligt till Jehova innan vi försökte sova. Fast vi var fullt på det klara med vilken fara Jonathan svävade i, bad vi inte att något underverk skulle ske. Vi insåg att om någonting skulle gå galet kunde Jonathan dö, och om det skulle hända, så hade vi full förtröstan på att åter få se honom i uppståndelsen.

Vår son skulle föras till operationsrummet klockan åtta på fredagsmorgonen, så vi kom till sjukhuset klockan sju och var hos honom till dess han gjordes i ordning för operationen.

Klockan 13.30 samma dag var vi åter på sjukhuset, men Jonathan hade inte kommit tillbaka från operationsrummet. Klockan 14.30 hörde vi oss för igen. Han var fortfarande i operationsrummet. Klockan blev 15, 15.30 och 16. Fortfarande ingenting nytt. Han hade nu varit i operationsrummet i åtta timmar. Slutligen, klockan 16.15, kontaktade vi ett biträde, och hon sade: ”Vänta lite, jag måste hämta syster.” Vårt mod sjönk. Säkerligen skulle vi få höra dåliga nyheter. Så kom syster i rätta ögonblicket och sade: ”Vi har goda nyheter. Jonathan har klarat operationen och är nu nere i uppvakningsrummet!”

Klockan 17 fick vi tillåtelse att träffa honom. Han var vid medvetande men såg hemsk ut med alla slangar och trådar som han hade i kroppen. Men han var vid liv, och med svag stämma sade han till oss: ”Jag vill komma härifrån.” Efter det korta besöket tackade vi Jehova för att den värsta pärsen nu var över för vår son.

Naturligtvis var inte faran över helt och hållet. En sak som kunde vålla problem var att kirurgen hade satt in katetrar i Jonathans kropp för att överflödig vätska skulle rinna ut, och dessa måste sedan avlägsnas. Det skulle kunna vara riskfyllt. Men när Jonathans katetrar togs bort, så fick vi veta att han inte förlorat en droppe blod. Jonathan hade klarat ännu en pärs.

Den övriga vårdpersonalen på sjukhuset var också intresserad av Jonathans fall. De hade en benägenhet att opponera sig mot vårt beslut att inte tillåta att man använde blod. Två spanska flickor som var Jehovas vittnen tillhörde personalen, och de blev utsatta för en hel del påtryckningar. De kvinnor som de arbetade tillsammans med framhöll gång på gång hur grymma vi var som tänkte låta Jonathan dö. Men när Jonathan tillfrisknade blev de vänligare och mer hjälpsamma.

Blodtransfusioner blev samtalsämnet för dagen nu. Modern till en annan liten patient, en flicka, sade: ”Vet ni om min lilla flicka fick blod? Jag hoppas att de behandlade henne likadant som Jonathan, så att hon slapp få något blod. Vi vill inte att det skall bli några komplikationer.”

Samma vecka träffade vi också ett muslimskt par som hade en pojke med allvarliga problem. De var mycket religiösa, så varje gång som en av de små patienterna fördes ned till operationsrummet bad de för barnet. De ville veta hur det kom sig att Jonathan såg så pigg ut efter en så svår operation som den han hade gått igenom.

Det enda vi kunde säga var förstås att vi var oändligt tacksamma för den skicklighet som hela operationslaget visat, och särskilt för att de gått med på att utföra operationen utan blod. Vi började förklara att vi som Jehovas vittnen inte tar emot blod. Men mannen avbröt oss och frågade: ”Varför tar ni inte emot blod?” Vi visade honom i bibeln skriftstället där de kristna får befallningen att avhålla sig från blod och gav honom en del biblisk litteratur. Han frågade vem som opererat Jonathan, och vi sade honom det. Han sade då att eftersom hans son behövde genomgå ännu en operation, så skulle han nu kontakta Jonathans läkare och be honom utföra den om det var möjligt.

Det var också andra svårigheter som Jonathan måste klara. Men hans eget goda humör, läkarnas skicklighet, sjukhuspersonalens omsorg, vännernas böner och alldeles särskilt den styrka som Jehova gav hjälpte oss alla tre igenom dem. Efter sex veckor i London återvände vi hem.

Det var en svår erfarenhet det här. Under fyra år hade vi sett Jonathan lida. Nu är vi tacksamma för att vi har en frisk son. När Jonathan nu springer uppför trappan, så kan vi inte märka något onormalt när vi lägger handen på hans hjärta. Vi ser hur han blir starkare och starkare för var dag som går. Han är mindre än Abigail, men han växer! Den där blåröda färgen är borta — han ser verkligen frisk ut nu. — Berättat av Simon och Brenda Pitts.

[Infälld text på sidan 24]

Jonathan skulle bli invalid inom två år, och till sist skulle han dö

[Infälld text på sidan 25]

”Jag ger Jonathan 50 procents chans att klara operationen”

[Infälld text på sidan 26]

”Varför tar ni inte emot blod?”

[Bild på Jonathan Pitts på sidan 24]