Håller människan på att vinna kriget mot insekterna?
KRIG! Det räcker med att bara nämna detta ord för att sätta känslor i rörelse. Och att tänka sig ett kontinuerligt, aldrig upphörande krig kan verkligen vara mycket plågsamt. Men vi har fått underrättelse om att ett krig av detta slag håller på att utkämpas. Vad gäller det? Bägge parters existens — för kriget utkämpas om det dyrbara livsmedelsförråd som båda sidorna behöver för sitt livsuppehälle. Vilka är de stridande parterna? Människorna och insekterna.
Somliga har betraktat detta krig som ett utrotningskrig — att det gäller antingen ”dem” eller ”oss”. Men detta är verkligen inte fallet. Utan insekter skulle denna värld sannerligen vara en bedrövlig värld, för människan behöver bin, vissa flugor, fjärilar, getingar, skalbaggar, myror och flyn för pollinationen av växter. Somliga grödor är beroende av dem. Det skulle inte finnas några äpplen, vindruvor eller klöverväxter, och det skulle inte finnas så många andra frukter och grönsaker, om det inte vore för insekterna. Insekterna förser människan med honung, vax, silke, färgämnen och schellack. Många sångfåglar som gläder människorna livnär sig nästan enbart på insekter. Ett antal insekter är mycket nyttiga när det gäller att hålla ogräsen under kontroll. Insekter utför också nödvändiga uppgifter som renhållningsarbetare genom att de bidrar till jordens genomluftning och bördighet, samtidigt som de tar hand om avfallsprodukter. Och på många platser är människor beroende av dem för att få sin mat. Den mosaiska lagen omnämnde några insekter som det var tillåtet för människor att förtära, och Johannes döparen livnärde sig på sådana, medan han befann sig i öknen. (3 Moseboken 11:22; Matteus 3:4) Men från deras led kommer sådana som, sett från människors synpunkt, för krig mot människorna om maten.
Trots att insekter kan vara mycket små, kan de, i jämförelse med människor, sannerligen mönstra imponerande styrkor. Sammanlagt överträffar de människorna i antal i förhållandet 250 millioner till 1. De överträffar också människorna i vikt i förhållandet 12 till 1. Enligt en uppskattning som man gjort finns det 800.000 olika insektsarter på jorden i vår tid. Det totala antalet enskilda insekter är astronomiskt stort — långt bortom vår fattningsförmåga. Lyckligtvis är det bara ett litet antal av jordens insektsmängd — mindre än 1 procent — som betraktas som skadliga för människor och som för krig mot dem om deras matnyttiga växter, deras skogar och deras materiella ting.
Deras stridstaktik skulle få vilken fältmarskalk som helst att avundas dem. De är mästare i fråga om överraskningsangrepp, och de genomför sin invasion plötsligt och i stort antal, så att säga under en enda natt. De upprättar stridslinjer mitt ibland de livsmedelsförråd som människan önskar skydda och försätter henne i bryderi över hur hon skall kunna förgöra insekterna och samtidigt bevara sina livsmedel. Insekternas underjordiska verksamhet och deras kamouflagemetoder i förening med deras litenhet sätter dem i stånd att slå till utan att bli upptäckta, samtidigt som de åstadkommer omfattande skador.
De förökar sig i oerhörda mängder. En ny generation stridskämpar, alla fullt övade och stridsberedda, kan frambringas på så kort tid som en vecka. De unga kämpar lika skickligt som de vuxna, och både hannar och honor deltar i kampen. Somliga divisioner infiltrerar människornas egna hem, skaffar sig fotfäste där och gör raider i syfte att ställa till obehag och förorena. Andra är experter på bakteriologisk krigföring och sprider sådana fruktade sjukdomar som malaria, gula febern, böldpest och sömnsjuka, för att nämna några få. Och även om människorna angriper dem med gifter, kan de anpassa sig till och rentav leva i en sådan miljö. På detta sätt har kriget pågått i långa tider.
Allt vad människan till en början kunde göra var att invänta angreppen och hoppas på att bättre tider skulle komma. Farao och de forntida egyptierna måste helt enkelt stå ut med de plågor i form av mygg, flugor och gräshoppor som Gud sände över dem. Och tänk vilken förödelse de måste ha åstadkommit, för en vuxen gräshoppa kan varje dag med lätthet äta växtlighet som motsvarar dess egen vikt! En enda gräshoppssvärm täckte omkring 1.000 kvadratkilometer och innehöll uppskattningsvis 40 milliarder gräshoppor. Denna svärm kunde ensam varje dag förtära livsmedel som skulle räcka för att livnära 400.000 människor under ett år! Men varför har då insekterna ännu inte vunnit kriget, trots att de förökar sig så ymnigt som de gör?
Inbördeskriget
Till all lycka för människorna pågår ett samtidigt och aldrig upphörande krig också bland insekterna. Om det inte vore så, skulle människorna kanske inte ha haft något hopp alls. En vanlig bladlus har exempelvis förmågan att frambringa 6.000 millioner nya bladlöss under sin korta livstid. Om alla bladlöss gjorde så utan inskränkningar, skulle det inte dröja länge förrän dessa växtlöss förstörde all växtlighet på jorden.
Men naturen upprätthåller en balans. Insekterna angrips av rovdjur, parasiter och sjukdomar, för att inte nämna andra natur- och klimatfaktorer som tjänar till att begränsa insektsbeståndet. Somliga växter har också naturliga försvarsmekanismer. Rödek (Quercus rubra) som avlövas av hungriga lövskogsnunnor går till motattack genom kemiska förändringar i de blad som ersätter de gamla, vilket gör dem svåra att smälta. Beträffande gräshoppsplågan på Faraos tid lät Jehova Gud en kraftig vind driva bort gräshopporna ut i Röda havet. — 2 Moseboken 10:12—19.
Människan håller på att förgöra sig själv
Det var människorna själva som störde balansen i naturen och utvidgade kriget. Man övergav sunda odlingsmetoder med flera växtslag och växelbruk, som hindrade skadeinsekterna från att få fast fotfäste och som bevarade växternas motståndskraft mot skadeinsekter och sjukdomar, och övergick i stället till omfattande monokulturer — odling av en enda växt på en stor areal. I sitt sökande efter större och för ögat attraktivare skördar förädlade man bort en stor del av växternas naturliga motståndskraft mot skadeinsekter. Nya växtslag och därmed nya insekter introducerades i länder där de aldrig någonsin hade odlats förut men utan de naturliga fiender som kunde hålla insekterna under kontroll. Insekter som tidigare hade hållits tillbaka hade plötsligt fått sådana levnadsvillkor som tillät dem att föröka sig med oroande hastighet. Man höll på att förlora kontrollen över striden, och insekterna var segerrika!
Människan började snabbt söka efter nya vapen. Ljusningen kom med en uppsättning syntetiska insektsmedel. Dessa utrotningsmedel av bredspektrumtyp, som började med DDT, dödade insekter i häpnadsväckande fart. Människorna trodde att man till sist skulle vinna kriget. Skördeavkastningarna ökade dramatiskt. Insektsburna sjukdomar började försvinna. Segern fanns inom synhåll, och man kungjorde att den var att vänta inom kort.
Men i sitt totala utrotningskrig dödade människan fiende och vän på samma gång. Så här uttalade sig en vetenskapsman: ”När vi dödar en skadeinsekts naturliga fiender, ärver vi deras arbete.” När insekterna plötsligt var fria från sina naturliga fiender, förökade de sig med alarmerande hastighet. Andra insekter som tidigare var oviktiga slöt sig till deras led och blev stora skadeinsekter. Ännu kraftigare kemikalier kom till användning, men åter grupperade insekterna om sig och gick till motattack. Man fann att somliga lantbrukare besprutade sina grödor ända upp till 50 gånger under en enda växtperiod och att de ändå förlorade nästan halva grödan.
Det var inte bara så att de kemiska medlen inte dög till att utrota insekterna, utan insekterna blev immuna mot medlen, och somliga livnärde sig till och med på dem. Så effektiv hade deras motståndskraft mot bekämpningsmedel blivit att vetenskapsmän kunde mata kolonier av husflugor med stora doser av DDT utan några påtagliga skadeeffekter. Fåglarna, som gör sedan nytta i fråga om att hålla insekterna under kontroll, började dessutom dö, när de åt de förgiftade insekterna och frukterna och det förgiftade utsädet.
Och dessa gifter klättrade snabbt uppför näringskedjan; de förgiftade fisken och förhindrade fåglarnas fortplantning, och de bringade oordning i ekosystemen och dök upp i allt större mängder i människornas egna födoämnen och i deras eget vatten. Människans kemiska vapen gav upphov till bakslag. ”Monsterinsekter”, ungefär fyra hundra insektsarter som var motståndskraftiga mot insektsgifter, kom att utgöra stöttrupper vid förnyade insektsinvasioner och vid den ökade spridningen av sjukdomar bland människor. Insekterna höll åter på att vinna kriget.
Människans nya krigsstrategi
Människan måste snabbt se sig om efter en andra försvarslinje. Man började lära sig det betydelsefulla i följande stridsrop: ”Känn din fiende.” Detta var sannerligen svårt med tanke på insekternas variationsrikedom, storlek och vanor, men bättre underrättelseverksamhet blev nu absolut nödvändig för att vända krigets förlopp. Människan blev tvungen att lära sig skadeinsekternas genetik, biologi, ekologi och beteende. Man behövde gräva djupt för att skaffa sig kunskap om deras näringsbehov och deras fortplantningsvanor, hur deras fortplantningscykler inföll i förhållande till grödornas mognadstid och i förhållande till fiendeinsekters livscyklar och hur dessa påverkades av väder och såningstider. Man måste även lära sig exakt hur mycket en insekt åt för att kunna avgöra hur många man kunde tillåta, innan kostsamma skador uppstod. Man måste utröna när de gjorde störst skada och hur man skulle göra dem sårbara. Människan var tvungen att återställa balansen i naturen. Man insåg att man inte kunde döda urskillningslöst, för människorna var beroende av de nyttiga insekterna för att själva kunna överleva.
Man upptäckte också att om man bevarar små populationer av odlingsväxternas skadeinsekter, kan detta till och med vara det effektivaste sättet att nedbringa skördeförluster, eftersom man på så sätt säkerställer att det finns tillgång på föda för deras naturliga fiender, vilket hindrar dessa från att dö ut. Människan lärde sig att insektsfri odling var något som varken var vist eller uppnåeligt, för man kan vinna slaget men förlora kriget.
Samexistens och reglerande åtgärder snarare än utrotning blev människans nya krigsstrategi. Man utformade ett system som kallas IPM (Integrated Pest Management — Integrerad hantering av skadeinsekter). Förvarningssystem upprättades för att förutsäga eller upptäcka förekomsten av en skadeinsekt långt innan den kunde orsaka skador på grödor, vilket gav jordbrukaren en chans att vidta offensiva åtgärder, innan fienden uppenbarade sig med en invasionshär. Man kunde då begagna sig av ett antal olika biologiska reglermetoder: naturliga rovinsekter och parasiter, insektssjukdomar och steriliserade hannar för att sänka antalet nykläckta insekter.
Andra inslag i detta system gick ut på att jordbrukaren skulle återvända till växelbruk och mångsidighet, det vill säga till odlingsmetoder som motverkar skadeinsekters infiltration och fortplantning, man skulle ha en föränderlig tidsplan för sådd, och man skulle plantera växtsorter som har större motståndskraft mot insekter och till och med använda lockbetesväxter för att avleda fienden från att ge eld mot huvudgrödan. Bekämpningsmedel, atombomben i människans krigföring, skulle då kunna användas som en sista utväg — men bara när de behövdes och i noggrant avvägda och begränsade doser. Jordbrukare som använder dessa metoder uppger att de fått god avkastning, samtidigt som de drastiskt kunnat nedbringa den kostnadskrävande användningen av konstgödsel och insektsgifter.
Hur förlöper kriget nu?
Men man har långt ifrån vunnit kriget. Skadeinsekter glupar fortfarande i sig 40 procent av världens livsmedelsproducerande grödor. ”I själva verket kommer vi aldrig att vinna”, säger entomologen David Pimentel, ”därför att insekter är så rikligt förekommande utöver hela världen att det är absolut omöjligt att hålla dem borta från våra grödor och livsmedel.” Mycket återstår ännu att göra för att få kontroll över tobaksflyet (Heliothis virescens), afrikanska arménattflyet (Leucania unipuncta), bomullsviveln (Anthonomus grandis), Japanskalbaggen (Popillia japonica), mjöllöss, den gröna persikobladlusen (Eriosoma lanigerum), lövskogsnunnan, den eldröda myran, tallskottvecklaren, kackerlackan, termiten, husflugan och myggan — för att bara nämna några få av de skadeinsekter som förekommer i våra odlingar, i vår yttre levnadsmiljö och i våra hem och som fortfarande plågar mänskligheten.
Vetenskapsmän håller fortfarande på att experimentera med nya vapenslag: hormoner som rubbar den normala tillväxten, feromoner (insekternas könsdofter) som man använder för att störa insekternas parning, sjukdomsframkallande patogener och ämnen som gör att insekterna tappar lusten att äta. Men omfattande försöksverksamhet måste genomföras för att man skall kunna vara säker på att dessa medel är effektiva och att de är oskadliga för människor. Under tiden används kemiska bekämpningsmedel i betydande utsträckning, eftersom många väljer ett snabbt avdödande före långsammare biologiska regleringsmekanismer. Men vetenskapsmännen fruktar att denna kemiska vapenarsenal snart kan komma att bli verkningslös på grund av att insekterna bygger upp motståndskraft mot dessa vapen.
Den slutliga lösningen står inte att finna hos människan, utan hos Gud, genom att han ingriper och upprättar vapenvila och återför allt till fullkomlig balans. Inom kort, i Guds rättfärdiga nya tingens ordning, kommer människan inte längre ens att tänka på krig.
[Bild på sidan 24]
BEKÄMPNINGSMEDEL
[Bibeltext på sidan 27]
”Hör detta, ni gamla, och lyssna till det, ni landets alla inbyggare. Har något sådant skett förut i era dagar eller i era fäders dagar? Nej, om detta må ni berätta för era barn, och era barn må berätta om det för sina barn, och deras barn för ett kommande släkte. Vad som blev kvar efter gräsgnagarna, det åt gräshopporna upp, och vad som blev kvar efter gräshopporna, det åt gräsbitarna upp, och vad som blev kvar efter gräsbitarna, det åt gräsfrätarna upp.” — Joel 1:2—4