Kampen mot den gamla dråparen i Peru
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Peru
ÅRET var 1531. Den spanske conquistadoren Francisco Pizarro och hans män var på marsch för att lägga beslag på de skatter som fanns i det gamla Inkariket i Peru. Klädda i sina tunga järnbrynjor och tjocka vadderade midjejackor av bomull släpade de sig fram genom den ecuadorianska provinsen Coaqui (nuvarande Manabí) i den outhärdliga fuktiga januarihettan. Pizarros män led redan av hunger och utmattning och drabbades dessutom plötsligt av en underlig, vedervärdig sjukdom — ”verruga peruviana”.
Garcilaso de la Vega, en inkahistoriker vars far en tid tjänade i Pizarros styrkor, rapporterade att sjukdomen ”tog sig uttryck i bölder som växte ut överallt på kroppen, men främst i ansiktet. De trodde först att det var vårtor, eftersom de i början såg ut som vårtor [därav namnet verruga peruviana, eller peruansk vårta]. Men med tiden blev de större och mognade som fikon, vilka de liknade både till storlek och form: de hängde och dinglade från ett skaft, utsöndrade blod och kroppsvätskor, och ingenting var mer fruktansvärt att se eller smärtsammare, eftersom de var mycket känsliga för beröring. ... En del dog faktiskt av dem.”
Andra skribenter gav en mer återhållsam beskrivning: ”Den tog sig uttryck i sår, eller snarare vedervärdiga, stora vårtor som täckte kroppen och som, när de stacks sönder, vilket hände med några, avgav en sådan mängd blod att det ledde till döden för den som led av sjukdomen.”
Tre århundraden gick, och sjukdomen förblev ett mysterium. Sedan kom 1870-talet och byggandet av centraljärnvägen. Bara 65 kilometer ovanför Lima, i Cocachacra, slog verruga peruviana till igen. Den här gången var sjukdomen så förödande att det enligt de infödda förekom ”lika många dödsfall som det fanns järnvägssyllar”. Alla ingenjörer som inspekterade järnvägen, som går tvärs över Anderna, ådrog sig sjukdomen. En auktoritet rapporterade att 7.000 arbetare dog under den här perioden och att byggandet nästan stannade av därför att arbetarna gav sig av i stor skala.
Man brottas med ett medicinskt pussel
På 1800-talet hade den fruktade sjukdomen dragit läkarvetenskapens uppmärksamhet till sig. Daniel Alcides Carrión, en lovande ung medicine studerande vid sjukhuset ”Dos De Mayo”, använde flera år till att studera sjukdomen, och han arbetade hårt på sin kandidatavhandling om verruga peruviana. För att fastslå sjukdomens exakta natur sade Carrión den 27 augusti 1885 till sina kolleger att han på sig själv tänkte inympa vätska från en av de röda, vårtiga utväxterna på en patient på sjukhuset som höll på att tillfriskna från verruga peruviana. Hans vänner protesterade, men när de såg hur beslutsam han var, hjälpte en av dem honom med att göra fyra inympningar på hans armar. Det var början till en prövning som skulle göra Daniel Carrión till en martyr i Perus medicinska historia.
Tre veckor efter inympningen kände Carrión smärtor när han gick. Enligt dagboken upplevde han den 18 och 19 september svåra frossbrytningar och hög feber med åtföljande sömnlöshet. Hans temperatur steg först till 40 grader och sjönk sedan till 35 grader. Svåra kramper, depression orsakad av allvarlig blodbrist, kräkningar, buksmärtor, ryckningar i armar och ben — allt detta plågade hans kropp och sinne. Nästan ända till slutet av sitt liv kunde han anteckna sina medicinska observationer; men det var över alltför snart. Den 5 oktober, bara 39 dagar efter inympningen, dog Daniel Carrión, endast 26 år gammal.
Förväntade Carrión att han skulle dö? ”Hända vad som hända vill — det spelar ingen roll”, sade han. ”Jag vill göra inympningar på mig.” Men det verkade som om han var optimistisk beträffande utgången. Den infekterade vätskan kom från en patient som hade en mycket lindrig form av sjukdomen. Carrión arbetade på sin kandidatavhandling, och hans karriär inom medicinen låg framför honom. Den 28 september hade han lugnat sina oroade kolleger: ”Ni har varit för oroade över min sjukdom; de symptom jag känner kan endast vara förknippade med vårtans intrång, som inom kort kommer att följas av en period med utslag, och sedan kommer allt att försvinna.” Han fick också en del medicinsk behandling.
Daniel Carrións lidande och död gav dokumenterade förstahandsupplysningar om sjukdomen. Bland annat bevisades det att oroyafebern (ett missvisande namn, eftersom ingen någonsin har fått sjukdomen i La Oroya, utan på den järnväg som byggdes till La Oroya) och den peruanska vårtan inte var något annat än två olika stadier av samma sjukdom. Det var inte förrän flera årtionden senare som dr Albert Barton upptäckte orsaken till sjukdomen — en mikroorganism som överförs av en mygga som sticker på nätterna och som finns i mängder i Andernas dalgångar och raviner. I dag kallas således verruga peruviana ofta Carrións sjukdom eller bartonellosis.
Hur är det nu?
Efter så många års forskning och kamp finns det fortfarande människor som lider av den peruanska vårtan. Enbart i Peru dog hundratals människor av sjukdomen under 1940- och 1950-talen. Också nu på 1980-talet förekommer sjukdomen i liten omfattning och med ytterligare dödsfall. Men med hjälp av statlig besprutning av hemsökta områden och användning av antibiotika har sjukdomen nu till stor del kunnat begränsas. I dag måste man bokstavligen göra en omväg till de avlägset belägna områdena och sedan avsiktligt ignorera alla varningar för att ådra sig sjukdomen.
Historien om den peruanska vårtan eller Carrións sjukdom är bara ett kapitel i en lång och gripande berättelse om människans kamp mot sjukdomar och mänskligt lidande. Den fullständiga utrotningen av de många sjukdomar som plågar mänskligheten måste dock ännu höra framtiden till. Det är något som Guds rike kommer att åstadkomma, då varken ”sorg eller skrik eller smärta” skall vara mer. — Uppenbarelseboken 21:4; jämför Jesaja 33:24, Åkeson.