Djurvärldens ingenjörer

”Det finns skapelser på jorden som har botat våra sjukdomar, byggt våra skyskrapor, vunnit våra krig. De gjorde detta innan någon av oss ens fanns till.” Detta stod nyligen att läsa i ett nummer av tidskriften Science Digest. Vilka är dessa mästerliga ingenjörer/vetenskapsmän? ”Det är träden, insekterna, fiskarna och de oansenliga skogsväxterna som tillsammans utgör livet på denna planet”, hette det i tidskriften.

Här följer några bedrifter av dessa djurvärldens ”ingenjörer” som människan senare tagit efter.

Moderna rymdsonder och vapen använder kemiska raketdriftssystem. Men bombarderbaggen har långt tidigare använt en liknande princip för att skydda sig. Skalbaggens körtlar producerar en blandning av två hydrokinonföreningar och väteperoxid. Dessa ämnen lagras i förvaringskammare som tillsluts med hjälp av muskelklaffar. När skalbaggen blir uppskrämd, öppnas klaffarna och innehållet rinner ut i en reaktionskammare med tjocka väggar. Samtidigt tillsätts ett enzym som förorsakar en explosiv reaktion där syre frigörs. Det ökade gastrycket tvingar den frätande lösningen ut ur reaktorn och avfyrar den mot angriparen. Aj!

Innan sjömän lärde sig att knyta knopar eller väverskor lärde sig att väva samman fibrer, använde vävarfågeln fibrer från blad och vävde samman dem — genom att knyta och tvinna dem — till ett hängande bo. Stadsplanerare anser att ett bostadscentrum har ekonomiska och sociala fördelar framför isolerade, individuella bostäder. Vissa arter av vävarfågeln har förekommit dem. De arbetar tillsammans för att bygga ett stråtäckt tak mellan några starka trädgrenar och hänger sedan upp sina bostäder under taket. Taket kan hysa ända till hundra bon.

Långt före mänskliga ingenjörer har bävern dämt upp vattendrag och ändrat miljön så att det skall passa bäverns egna behov. Och innan människan någonsin byggde kanaler, gjorde bävern någonting liknande. Hur då? Jo, för att kunna transportera mycket stora träd från den plats där han fäller dem till dammen gräver han ibland en djup ränna i marken — kanske ända upp till tre hundra meter lång — och leder in vattnet i den. Han kan sedan flotta stockarna genom kanalen till den plats där de behövs.

I Chile finns det ett snäckdjur som tycks ha ”uppfunnit” kofoten. Det har två starka utskjutande tänder på nederkanten av det tjocka skalet. När det blir matdags använder det dessa för att bända loss sin middag, en liten mollusk som sitter fast på klippväggen. Hur då? Det kilar in tänderna under skalet på bytet. Sedan drar det in foten och lossar sitt byte med hjälp av bräckjärnsprincipen.

Slutligen, har du någonsin tänkt på hur användbar en tunga kan vara? Många mollusker har tungor som är konstruerade precis som raspar, som vi använder till att fila trä med. De använder dem till att skära sönder matbitar i mindre stycken. Hackspettens tunga ser ut som en harpun eller fiskkrok. Den är hornartad och har skarpa hullingar som kan dra fram insekter som gömt sig i träsprickorna. Hur hårda är de verktyg som naturens ingenjörer använder? Det finns till exempel vissa havssnäckor som lever på klippväxande alger. På deras tungor finns det ett lager av magnetit, en järnoxid, som är nästan lika hård som kvarts. Tidskriften Science Digest säger: ”Naturen arbetar med material som inte ligger långt efter vårt starkaste stål.”