Att göra den ”levande” med pennan!

VISSTE du att en av världens mest kända filmcelebriteter inte ens är en människa? Ändå har han varit stjärna i över ett hundra Hollywoodfilmer och oräkneliga TV-program. Vem är denna filmstjärna? På italienska kallas han Topolino; på kinesiska Mi Lao Shu; på spanska El Ratón Miguelito; på engelska Mickey Mouse och på svenska helt enkelt Musse Pigg.

Hur kom han till? Han började sin karriär i Walt Disneys film ”Steamboat Willie” år 1928 och har sedan kommit att bli den mest kända tecknade figuren genom tiderna. Det finns naturligtvis många andra animerade seriefigurer som har blivit världsberömda — Tom och Jerry, Yogi Björn och Rosa Pantern, för att bara nämna några få. De tecknare som ritar dessa filmer och figurer kallas animatörer. För att ta reda på hur de går till väga har Vakna! talat med animatören Bill Kroyer i Hollywood i Kalifornien.

Varför kallas tecknade filmer för animerade filmer?

Därför att ordet ”animera” betyder ”att ge liv åt”. Och det är just vad vi gör. Vi kan få allting att röra sig, så att det, förhoppningsvis, verkar som om det lever. När jag arbetade på Disneystudion, sysslade jag mest med att animera mänskliga figurer och talande djur. Men jag har också animerat dansande bilmotorer för TV-reklamfilmer och sjungande frukter och grönsaker för hälsofilmer. Du kan nämna vad som helst, vi kan få det att röra sig.

Vad är det som gör att de tecknade figurerna ser ut att röra sig?

Illusionen av rörelse möjliggörs genom samma fenomen som gör att vanliga filmer ser ut att röra sig. När du tittar på en film, ser du i verkligheten 24 stillbilder blinka förbi dina ögon varje sekund. Ögats sensorer håller kvar varje bild ett kort ögonblick, så att alla bilderna ser ut att flyta samman till en jämn, rörlig bild. Vid animeringen tecknar vi var och en av dessa 24 stillbilder.

Det blir många teckningar!

Ja, det behövs 1.440 bilder för att göra en film på bara en minut.

Men i så fall skulle en långfilm som ”Snövit och de sju dvärgarna” kräva mer än en million teckningar!

Nej, siffran ligger nog närmare två millioner.

Varför så många?

De flesta teckningar får du aldrig se, därför att de görs på planeringsstadiet, och det är bara en bråkdel som används i den slutliga versionen. I en animerad film skrivs inte berättelsen, den ritas. Ett tecknarteam gör hundratals små skisser som sätts upp på stora korktavlor, som kallas storyboard. Längst ner finns små anteckningar som beskriver handlingen eller dialogen i varje scen. Tecknarna fortsätter att rita och arrangera om dessa skisser, tills hela berättelsen är färdig. När tecknarna är färdiga, skildrar detta storyboard hela handlingen i filmen i bilder, precis som en jättelik serietidning.

Och sedan börjar ni med själva animeringen?

Inte ännu. Först gör ett annat tecknarteam ett utkast till själva miljön i filmen, i en speciell stilistisk design. Ibland vill vi att filmen skall utspela sig i forna tiders Europa, som i Disneyfilmen ”Pinocchio”. En annan gång vill vi ha en modern miljö. Tecknarna gör därför efterforskningar och finslipar sedan de rollfigurer, dräkter, byggnader och så vidare som skall vara med i filmen. Därefter delar vår regissör in varje storyboard i olika scener. För varje scen görs sedan en teckning över själva uppsättningen, en som visar vilken miljö scenen skall utspelas i och var rollfigurerna skall befinna sig i den scenen. Och det är där jag kommer in i bilden.

Vad är det första du gör när du börjar med en scen?

Jag studerar scenens ”fotograferingslista”. Det är en översikt som visar mig hur lång scenen är och var ljudeffekter, musik och tal kommer in.

Du menar att ljudbandet till filmen redan har spelats in när du börjar rita?

Naturligtvis. På det sättet vet jag i förväg var ljudet kommer in i varenda filmruta. Om rollfiguren säger ”aj” på femtonde bildrutan i min scen, ritar jag honom med vidöppen mun på den bildrutan. Det är så man får rollfigurerna att tala.

Vad ritar du med? Bläckpenna, blyertspenna, pensel?

Gör du grova skisser till alla dina teckningar?

Jag måste erkänna att jag nästan aldrig ritar alla teckningar i en scen. Det skulle ta alldeles för lång tid. Animatören ritar vanligen bara de viktigaste teckningarna i en scen. Dessa kallas huvudteckningar. De visar rollfigurens viktigaste ställningar och positioner i scenen. Genom att bläddra dessa huvudteckningar mellan fingrarna kan jag få en föreställning om hur rörelsen kommer att se ut. Sedan gör min assistent mellanteckningarna.

Hur fort rollfiguren rör sig beror på hur många mellanteckningar som läggs in mellan huvudteckningarna. Jag kan till exempel rita ett huvud som är vänt åt vänster och ett annat huvud som är vänt åt höger. Om jag lägger in tio teckningar mellan dessa, kommer rollfiguren att vända huvudet sakta från vänster till höger, som om han tittade på någon som gick förbi. Om jag bara lägger in en teckning mellan de två huvudteckningarna, kommer han att vrida huvudet snabbt från vänster till höger, som om han såg en bil susa förbi.

Men hur vet du hur många mellanteckningar du skall använda?

Det krävs erfarenhet — och studium. Animatörer iakttar alltid världen omkring dem, lägger märke till hur saker och ting rör sig. Vet du hur många bildrutor som behövs för att visa ett öga som blinkar? Eller visste du att bland det svåraste som finns att animera är normal gång? Om du tittar noga skall du se att gång är ett kretslopp där man ömsom faller framåt och ömsom återvinner balansen. Det finns inte heller två människor som går på exakt samma sätt. Det är också stor skillnad mellan det sätt varpå en hund, en katt och en elefant går.

Vad händer när du är färdig med blyertsteckningarna?

Då filmar jag dem. Denna svart-vita film kallas line test. Jag tittar på denna film om och om igen och försöker komma på olika sätt att förbättra rörelserna och ”tajmningen”. Sedan finputsar jag teckningarna och gör ännu en testfilm. Detta gör jag så många gånger som behövs för att scenen skall bli så perfekt som möjligt. Vi har ett talesätt i den här branschen: ”Dina scener finns kvar på filmen för alltid, så gör dem bra nu.” Efter den sista testfilmen har min assistent och jag förfinat våra teckningar till vackra, rena detaljerade blyertsteckningar. Det är faktiskt synd att du aldrig får se dem.

Aldrig får se dem? Varför inte?

Därför att de sedan går igenom en speciell process. Varje teckning förs över med tusch till ett genomskinligt ark acetatfolie, som sedan målas med en speciell färg som fäster på acetat. Kommer du ihåg det där utkastet vi gjorde till själva miljön i varje scen? Den teckningen målas nu i färg. Sedan läggs varje ark acetatfolie över bakgrundsmålningen och filmas. Eftersom vi använder genomskinliga ark, behöver vi inte rita om och måla hela scenen för varje bildruta — bara den del som rör sig.

Görs alla animerade filmer på det här sättet?

Nej då, det finns många olika metoder. Vid Canadian Film Board har tecknare gjort filmer genom att göra små teckningar direkt på själva filmen! Många av de bästa filmateljéerna i London föredrar att rita direkt på acetatfolie i stället för på papper. På det sättet är det originalteckningarna som fotograferas. Och det finns många animerade filmer där det inte förekommer några teckningar alls.

Inga teckningar alls?

Just det. Denna form av animation kallas ”stop-motion”. Animatörerna kan röra på dockor eller lerfigurer — till och med sandskulpturer — och fotografera dessa föremål en bildruta i taget. När filmen sedan körs med normal hastighet, ser föremålen ut att röra sig och komma till liv! Jag arbetade nyligen med en Disneyfilm, där vi gjorde all animation med hjälp av en dator. Vi gjorde inga teckningar alls; vi beskrev helt enkelt bilderna för datorn, och sedan gjorde den resten!

Hur ser framtiden ut för animerad film?

Teknologin kommer att gå framåt, som till exempel datorstyrda färgöverföringsmetoder. Men det kommer alltid att finnas animatörer som gör riktiga teckningar på det gamla Disneysättet. Bara den mänskliga handen har förmågan att frambringa en finstämd teckning med de nyanserade uttryck som krävs för att en figur skall se verklig ut. Om jag gör mitt jobb bra, ser du aldrig teckningen; du ser figuren, en personlighet som skrattar och gråter, en som du bryr dig om. När Bambis mamma dör i filmen ”Bambi”, gråter åskådarna inte över en teckning, utan över en verklig personlighet.

Det kommer en stund för varje animatör, då han tittar på sin testfilm för första gången och han ser den lilla tecknade figuren på scenen som tittar på honom, en personlighet som bara några dagar tidigare var några streck på ett papper. När denna lilla figur sedan öppnar munnen och talar — jag kan försäkra dig att det är ett speciellt ögonblick! Då tycker man att man får lön för allt sitt hårda arbete. Man har gjort honom ”levande” — med pennan.

Men de frågor vi ställde i första artikeln är fortfarande obesvarade. Är den lycka vi kan få av fantasi och underhållning verklig? Eller finns det en lycka som är mera varaktig? Kommer mänskligheten någonsin att få uppleva sådan lycka? Roy Brewer, en tekniker vid Disney Studios, fick tillfredsställande svar på dessa frågor. Här följer hans berättelse.

[Bild på sidan 4]

En grovskiss och en färdig teckning. Animatören måste kunna rita figuren ur alla vinklar och i alla ställningar

[Bild på sidan 5]

En god karaktärsbeskrivning uppnås genom att obehindrat trycka ihop, tänja ut och överdriva ansiktsdragen

[Bild på sidan 6]

Animatören ”bläddrar” teckningarna mellan sina fingrar och ser hur figuren rör sig

[Bild på sidan 7]

Animatören vid sitt upplysta ritbord