Är det så att historien upprepar sig?
”BASTILJEN är belägrad. ... Kedjan ger efter, brister. Den väldiga vindbryggan faller brakande ned. ... Långt nere i sina hålor höra de sju fångarna dämpat dån som av jordskalv. ... Under fyra timmar har nu vanvettet vrålat. ... Den levande syndafloden rusar in. Bastiljen har fallit!”
Med dessa korthuggna fraser beskriver Thomas Carlyle början av den franska revolutionen år 1789. Det var slutet på en tidsepok. Bastiljens fängelse i Paris hade en lång historia av fängslade och bortglömda oskyldiga. Bastiljen hade blivit en symbol för det tyranni som det franska kungahuset Bourbon och aristokratin utövade. Ännu i denna dag är dagen för dess stormning, 14 juli, Frankrikes nationaldag.
Många av Europas intellektuella trodde att denna revolution — med dess väckande paroll ”Frihet, jämlikhet och broderskap” — var början på en ny era för hela mänskligheten. Den tycktes utlova frihet från förtryck och inleda en ny epok av välvilja och fred. Men kom den franska revolutionen att infria dessa utopiska drömmar? Nej, säger historien.
Nationalförsamlingen stiftade åren 1789—1791 lagar som skulle förvandla Frankrike till en fredlig demokrati. När denna nationalförsamling upplöstes år 1791, var den allmänna inställningen: ”Äntligen fria!” Den nya nationalförsamlingen, som sammanträdde för att förverkliga dessa idéer, var emellertid splittrad redan från början. Snart kom kravaller och massakrer att uppfylla Paris med nära nog fullständig anarki. Den nya regeringen sände Ludvig XVI till giljotinen, och under ledning av bland andra Robespierre inleddes ett skede som fått namnet ”la terreur”, ”skräckväldet”. Under detta skräckvälde avrättades inte bara ”fiender” till revolutionen, utan också många av dess ”barn”.
Tämligen snart ersattes skräckväldet av direktorialförfattningen, och sedan kom Napoleon Bonaparte till makten. Han gjordes till ”konsul på livstid” år 1802. ”Den franska nationen behöver en ärftlig styresman”, hävdade han senare och lät utropa sig till kejsare år 1804. ”Jag härskar endast genom den fruktan jag ingjuter”, sade han inte många år därefter.
På några få år hade sålunda cirkeln slutits vad beträffar styrelseskicket i Frankrike. Ironin blir ännu skarpare, när man tänker på att kungahuset Bourbon på nytt kom till makten genom Ludvig XVIII, sedan Napoleon hade tvingats abdikera. De återvände, sägs det, utan att ha lärt eller glömt någonting.
Detta är bara ett exempel på vad somliga betraktar som en tendens. Historien tycks upprepa sig. Som den tyske filosofen Georg W. F. Hegel uttryckte det: ”Folk och regeringar har aldrig lärt något av historien och inte heller handlat efter de principer som kan härledas från den.” Varför är det så? Vad är några av de ting människan inte har lärt av historien? Kan vi personligen lära något av dem?