Reformationen — kan den brytningen repareras?
MARTIN LUTHERS Tyskland är i dag delat i politiskt avseende. Men både Tyska demokratiska republiken och Förbundsrepubliken Tyskland var eniga i åtminstone en sak — att genom firandet av 500-årsminnet av Luthers födelse göra 1983 till ”Luthers år”. Än en gång är frågan aktuell: Kan brytningen mellan lutheraner och katoliker någonsin framgångsrikt repareras?
Redan i den protestantiska reformationens början sammanträffade Martin Luthers efterföljare med representanter för katolska kyrkan i en ansträngning att undvika en brytning mellan dem. Mötet tillkom inte på deras initiativ. Det var kejsar Karl V som insisterade på ett sådant. Han var bekymrad över turkarnas framfart och ville att hans välde skulle vara religiöst enat. År 1530 möttes därför protestanter och katoliker i Augsburg i Tyskland.
Vid underhandlingarna i Augsburg framlade protestanterna ett utförligt dokument som fastslog deras tro på ett sätt som var avsett att inte stöta katolikerna. Detta dokument är nu känt som den augsburgska bekännelsen och är av betydelse för den lutherska läran än i dag. Bekännelsen framhäver det som både lutheraner och katoliker tror, till exempel treenighetsläran, medan den utelämnar de flesta anklagelser som protestanterna hade riktat mot missförhållandena inom den katolska hierarkin. Protestanterna sade att de endast begärde några få reformer, som att präster skulle få lov att gifta sig och att folket skulle få vin förutom bröd vid nattvarden.
Men den katolske kejsaren och hans rådgivare förkastade den augsburgska bekännelsen, och konferensen slutade i ett fullständigt misslyckande.
Tid för en förändring?
Under firandet år 1980 av 450-årsminnet av augsburgska bekännelsens tillkomst skedde ett nytt möte mellan lutheraner och katoliker på tysk mark. Det var mellan påven, som besökte Förbundsrepubliken, och sju företrädare för den lutherska kyrkan. Före mötet hade lutherska och katolska förhandlare avgett en gemensam deklaration som sade att den augsburgska bekännelsen ”i stor utsträckning ... kan betraktas som ett uttryck för en gemensam tro”. Skulle det äntligen bli möjligt att avhjälpa en 450-årig religiös oenighet?
Påven lät uppmuntrande när han sammanträffade med företrädarna för lutherdomen. Han sade: ”Begrundan av Confessio Augustana [det latinska uttrycket för augsburgska bekännelsen] har föranlett oss ... att ånyo bli medvetna om de trosartiklar och de bekännelser som vi har gemensamt.” Men påven gick ändå inte så långt som till att omfatta bekännelsen. I stället tillsattes en gemensam kommission som skulle fortsätta att undersöka möjligheterna till en återförening. För dem som var för ekumenik blev mötet en besvikelse.
”Firandet av 450-årsminnet kom inte att innebära att Rom erkände den augsburgska bekännelsen, som somliga hade hoppats på”, medgav en jesuitisk lärd. ”En försöksballong föll ner på jorden igen.”
Inte heller förebådade ett oväntat besök av påven Johannes Paulus II i en protestantisk kyrka i Rom i december 1983 återförening inom en förutsebar framtid. I sin predikan framhöll påven: ”Vi längtar efter enhet, och vi strävar mot denna enhet utan att låta oss avskräckas av de svårigheter som hopar sig längs vägen.”
En av svårigheterna antyddes av pastorn i den lutherska kyrkan, dr Meyer, som rapporteras ha sagt vid flera tillfällen att påvens besök inte innebar något som helst erkännande av påvlig auktoritet.
Vad är enigheten värd?
Kanske är du, liksom många andra, bekymrad över splittringen bland dem som bekänner sig vara kristna. Även om du varken är protestant eller katolik, så är du kanske ändå besviken över att de två kyrkorna inte har kunnat skjuta sina skilda uppfattningar åt sidan. När allt kommer omkring: är det inte så att bibeln uppmuntrar alla kristna att ”tala överensstämmande” och att ”vara på rätt sätt förenade i samma sinne och i samma tankegång”? — 1 Korintierna 1:10.
Detta leder till en mycket viktig fråga: På vilken grund bör de kristna enas? Katolikerna kräver att enhet skall vara resultatet av att man godtar det som den katolska hierarkin förkunnar. Många protestantiska samfund ställer samma krav, fast de då framför sina egna trosbekännelser, som den augsburgska bekännelsen, i stället för katolska trosbekännelser, och sin egen hierarki i stället för den katolska.
Det är sant att det är möjligt att genomdriva enhet baserad på människors förkunnelser, men hur blir det om dessa ofullkomliga människor har fel när det gäller grundläggande och livsviktiga kristna trosuppfattningar? Vad nyttar sådan enhet till? Kan den få Guds godkännande? Hur skulle den kunna få det, när Jesus påpekade att Gud vill bli tillbedd ”med ande och sanning”? (Johannes 4:23, 24) Fariséerna i första århundradet var eniga i sina uppfattningar, men Jesus sade att deras tillbedjan var förgäves ”eftersom de såsom lärosatser lär ut människobud”. — Matteus 15:9.
Ja, alla kristna måste vara eniga i tron, men det som de tror måste också vara sanning. Att vika av från sanningen är ett alltför högt pris att betala för att åstadkomma enighet mellan olika kyrkor. Var finns då sanningen? Inte i olika religiösa organisationers trosbekännelser, utan i Guds ord, vilket Jesus slog fast i sin bön till sin Fader när han sade: ”Ditt ord är sanning.” (Johannes 17:17) Aposteln Paulus sade så här: ”Hela Skriften är inspirerad av Gud och nyttig till undervisning, till tillrättavisning, till korrigering.” (2 Timoteus 3:16) Normen för religiös tro bland de kristna kan enbart vara Guds ord, bibeln.
Sanningen och den augsburgska bekännelsen
Om den augsburgska bekännelsen jämförs med bibeln, hur framstår den då? Kan den användas som en grundval för kristen enhet? Låt oss se.
Beträffande treenighetsdogmen fastslår den augsburgska bekännelsen att ”Fadern, Sonen och den heliga Anden” är ”tre personer av samma väsen och makt”. Dock innehåller bibeln ett klart uttalande av Jesus, Sonen, där han säger: ”Fadern är större än jag.” (Johannes 14:28) Jesus sade också: ”Sonen kan inte göra något alls av eget initiativ, utan bara vad han ser Fadern göra”, och anger på så sätt sin underdånighet under sin himmelske Fader, Jehova Gud. — Johannes 5:19.
Den augsburgska bekännelsen rekommenderar barndop, medan bibeln anger att endast personer som är gamla nog att bli lärjungar bör bli döpta. — Matteus 28:19; Romarna 10:13, 14.
Den augsburgska bekännelsen tillåter kristna att ”delta i rättfärdiga krig”. Jesus sade: ”Mitt rike är ingen del av denna världen. Om mitt rike vore en del av denna världen, skulle mina underlydande ha kämpat för att jag inte skulle bli överlämnad åt judarna.” (Johannes 18:36) Han varnade för att ”alla som tar till svärd skall gå under genom svärd”. — Matteus 26:52.
Den augsburgska bekännelsen godtar den bibelstridiga läran om helveteselden och påstår att ”ogudaktiga människor och djävlar” skall dömas ”till att plågas utan ände”. Men bibeln säger att ”den lön synden betalar ut är död”, inte plåga. (Romarna 6:23) I själva verket klargör bibeln att döda människor inte kan plågas, ty ”de döda vet alls ingenting”. — Predikaren 9:5.
Det är faktiskt så att den augsburgska bekännelsen i de flesta trosfrågor accepterar den medeltida romersk-katolska kyrkans läror. Ändå erkänner många lärde, både katolska och protestantiska, att sådana trosuppfattningar inte återfinns i bibeln. En sådan inställning kunde ha gjort bekännelsen mera tilltalande för 1500-talets katoliker men utgör sannerligen en osäker grund för kristen enhet i dag.
Kan den klyfta som reformationen skapade överbryggas? Eller, vad som är viktigare, bör den överbryggas? Om både katoliker och protestanter fortsätter att hålla fast vid obibliska läror, så kan ett överslätande av skillnader mellan de två grupperna inte åstadkomma något gott för någon. Den verkliga klyftan finns mellan alla dessa sekteriska medlemmar av kristenheten och Guds ord, bibeln. Den klyftan kan inte överbryggas, eftersom dessa två sidor står i kompromisslös konflikt gentemot varandra. Därför säger Uppenbarelseboken 18:4 till alla bibelläsare: ”Gå ut från henne, mitt folk.”