”Hjälp! Elden är lös!”

En brandman och paramedic berättar

ALARMKLOCKAN ringde och ryckte mig ur sömnen. Det muntliga meddelandet skrällde ut över brandstationen: ”Larm om husbrand, 353 East Olive. Tredje tvärgatan. Tiden ute 14.35.”

Stunden var inne för min utbildning att sättas på prov. Jag tog snabbt på mig mina skyddskläder, som bestod av hjälm, eldhärdig rock, skyddsbyxor, handskar och skyddsstövlar. När jag klättrade upp på brandbilen, föreföll min puls att slå dubbelt så fort. Sirenen började tjuta, och vi var på väg till min första riktiga eldsvåda.

Redan innan vi nått brandplatsen, vände sig brandkaptenen om och ropade till mig: ”Det ser ut som om vi har att göra med en stor eldsvåda. Det syns rök. Ta på andningsapparaten.” Den kompletta andningsapparaten gör att vi kan andas frisk luft i en rökfylld atmosfär. Den ger också en extra vikt på drygt 10 kilo utöver vår redan tunga utrustning. Men under vår färd mot eldsvådan kanske du frågar: ”Hur utbildades du för detta arbete?”

Inledande utbildning

Mina förberedelser som brandman började när jag var 21 år gammal, med en sexveckorskurs som bestod av både teoretisk och praktisk utbildning. Den gick ut på att vi skulle lära oss hur elden beter sig i både byggnader och skogsterräng. Jag övades i att ta hand om hälsovådliga, utläckande kemiska ämnen och bränder i eldfängda vätskor. Jag fick också utbildning i hur man handskas med materielen och hur man går till väga vid första hjälpen och räddningsarbete.

Jag kan komma ihåg yrkeskursens övningar då vi sattes två och två i en beckmörk källarvåning. Vi hade tagit på oss våra andningsapparater och fick besked om att vi hade luft kvar för enbart fem minuter. Sedan fick vi anvisningar om att söka efter kroppar på golvet. Vi hade tagit med oss en brandslang in, och vår enda väg ut var att följa den tillbaka till dörren. Medan vi befann oss i källarvåningen, hoppade instruktören på plåttaket och frambringade ett förskräckligt förfärande oväsen. Liksom andra övningar var denna övning avsedd att testa vår förmåga att arbeta under svåra förhållanden och att kontrollera att vi inte lätt greps av panik. Men låt oss återvända till de aktuella händelserna.

Rop på hjälp

Så snart vi befann oss på brandplatsen, kunde jag se ett bostadshus med två våningar, där hela övre våningen var omvärvd av flammor. En kvinna hängde ut genom ett fönster och skrek att någon skulle hjälpa henne ner. Min kapten befallde mig: ”Res en 24:a mot fönstret på andra våningen.” En 24:a är en utskjutbar brandstege på 24 fot (7 meter). Jag måste ha rest en sådan stege mot ett fönster på andra våningen 50 eller 60 gånger under kursen, men den här gången var det allvar, och vi räddade kvinnan.

Strax efter det att jag hade rest stegen skrek en annan brandman åt mig: ”Hämta en yxa. Vi måste ta oss in.” Att ta sig in med våld i byggnader är en annan färdighet som vi fick lära oss på kursen. Men jag var inte oroad över hur vi skulle ta oss in. Detta är vanligtvis lätt. Det som oroade mig var vad som fanns på andra sidan dörren. Det kunde vara en vägg av våldsam eld eller tjocka moln av giftig, svart rök. Många människor inser inte att de flesta dödsfall vid eldsvådor inträffar vid inandning av denna dödliga rök, långt innan lågorna når dem. Var är då den säkraste platsen, om du blir instängd vid en eldsvåda? Nära marken eller golvet med en våt trasa över munnen och näsan för att skydda dig från dödlig gas och rök.

Vi tog oss in och hamnade i kraftig rök och hetta. Vi kröp från rum till rum, och sikten var inte bättre än 8 till 10 centimeter. Vi försökte finna eldhärden och släcka den med den brandslang som jag släpade med mig. Under kursen ägnade vi avsevärd tid åt att lära oss använda brandslangar och munstycken på rätt sätt. Man uppmanade oss ofta: ”Lämna aldrig brandslangen. Det är den enda sak som kan rädda ditt liv.” De hade rätt! När vi kröp längre in i lägenheten, fann vi ett glödande ljussken som kom från ett sovrum. Eldhärden fanns där. Tack vare det kraftiga vattentrycket i brandslangen var emellertid branden snart släckt.

Så snart branden var släckt, började vi med något som vi kallar eftersläckning och restvärdesskydd. Detta utförs genom att sålla de förbrända spillrorna i avsikt att finna pyrande glödhärdar, värdefulla föremål som kan tas till vara och ledtrådar till brandorsaken. I detta fall spårades branden till en felaktig ledning till ett värmeelement på en vägg. Det är häpnadsväckande hur många eldsvådor som uppstår på grund av felaktiga ledningar och elektriska apparater.

Jag söker efter brandrisker av detta slag, när jag gör den årliga brandsynen i affärslokalerna i min stad. Förutom bekämpning av eldsvådor är detta en av de många rutinuppgifterna jag har som brandman. Det krävs många timmars studier av lagar och bestämmelser angående byggnader och elektriska anläggningar såväl som upplagring av lättantändliga och hälsovådliga kemikalier för att dessa brandsyner skall vara effektiva. Jag deltar också i att ge grupper inom kommunen undervisning i första hjälpen och brandsäkerhet. Som du kanske förstår har vi brandmän fullt upp att göra även när det inte inträffar några eldsvådor. Jag har till och med en fastighetsskötares vanliga sysslor, till exempel att tvätta golv, klippa gräsmattor och putsa fönster på brandstationen.

När jag ser tillbaka på mitt första år som brandman, kan jag erinra mig många erfarenheter som var ”första gången” för mig. Vi gjorde utryckningar till bränder i väldiga lageranläggningar och i snårskogsområden. Man sände bud till oss om hjälp till personer som drabbats av hjärtattacker eller försökt begå självmord eller råkat ut för olyckor på fabriksgolvet. Allt detta var en del av mitt arbete som brandman.

Vad som krävs för att bli en paramedic

En kort tid efter det att mitt första år som brandman nått sitt slut utvaldes jag att utbildas till paramedic vid ett av ortens sjukhus. Denna utbildning gavs av läkare och sjuksköterskor och omfattade fem och en halv månaders intensivundervisning om avancerade livsuppehållande åtgärder.

De två första månaderna var avsatta till teoretiska studier inom områdena anatomi, fysiologi, läkemedelsterapi och handhavande av utrustning. Varje morgon anlände vi till skolan trötta efter den föregående kvällens tre till fyra timmars läxarbete. Klockan 8 på morgonen började lektionerna med ett prov på det stoff som vi gått igenom under föregående lektionsdag. Samtidigt som dessa studier var en nödvändig del av min utbildning till paramedic skänkte de mig också en större uppskattning av vår Skapares vishet. Att få bevittna hans förmåga att skapa så många individuella system i kroppen och få dem att fungera i fullkomlig harmoni med varandra var trosstärkande. Samtidigt kom jag till insikt om hur destruktiva sådana vanor som rökning, drogmissbruk och kronisk, omåttlig alkoholförtäring kan vara för kroppen.

Min tredje månad tillbringade jag på sjukhuset. Första dagen där såg jag tre fall av skottskador, sju fall av överdoser av narkotika och fyra personer som skadats till följd av att de kört bil under påverkan av alkohol. Jag kunde se att alla dessa 14 obehagliga fall orsakats av att människors levnadssätt var långt ifrån de principer och lagar som bibeln innehåller.

Jag tog också del i arbetet på förlossningsavdelningen. Jag hade där privilegiet att få vara medhjälpare vid förlossningen av sju barn, alla friska och fulla av liv. Det har aldrig funnits något mera respektingivande för mig än att själv få vara med och se hur ett nytt liv kommer till världen. Jag greps åter av beundran inför Skaparens verk. I samband med att min dotter föddes för en kort tid sedan har denna känsla av vördnad förstärkts.

Den verkliga provsättningen

Så snart min sjukhusutbildning var fullbordad, kom den verkliga provsättningen — två månaders praktikarbete i en ambulans under övervakning av två legitimerade paramedicer. Under mitt första arbetspass blev jag larmad klockan två på morgonen för att hjälpa en man i en bil som hade vält. Det hällregnade — en stor skillnad jämfört med den rena, torra sjukhusmiljö som jag nyss hade lämnat.

Varje larm var annorlunda, med sin egen speciella uppfordran. När jag vid ett tillfälle ryckte ut vid ett larm som hade att göra med en person som skadats i en fabrik, fann jag en man som var påverkad av den sinnesförvirrande drogen PCP, vanligen kallad ängladamm. Så som ofta är fallet hade mannen till följd av drogens inverkan övermänsklig styrka. Han slängde fyllda oljefat på 200 liter en och en halv till två meter upp i luften. Detta var inte allt. Han hade blivit skadad och fått alla tårna på ena foten illa tilltygade, men han kände ingen smärta. Denna reaktion är också ganska vanlig. Det krävdes sex stadiga polismän för att tvinga honom till marken och tygla honom med hjälp av två par handbojor. De visste att ett par handbojor inte var tillräckligt. Det händer ganska ofta att någon sliter av kedjorna mellan handbojorna, som om de vore rena leksakerna.

Dessa avslutande månader av utbildning var de mest uppskakande för mig. Jag såg med egna ögon de många fysiskt och mentalt katastrofala situationer som människor själva försatte sig i.

Självmord, brottslighet — och belöningar

Gång på gång ryckte vi ut vid självmordsförsök. En kvinna berättade för mig, när hon låg på en vilsoffa i sitt hus som var värt 15 millioner kronor, att hon ville ta livet av sig för att slippa nästa dags problem. Hur hjälplösa dessa människor måste känna sig, eftersom de inte har bibelns hopp om ”en ny jord”, där det inte kommer att finnas några problem som framkallar självmordstendenser. — Jesaja 65:17; 2 Petrus 3:13; Uppenbarelseboken 21:1—4.

Eftersom brottsligheten är så förhärskande, larmas ofta paramedicer till olyckshändelser i vilka människor skadas eller till och med dödas under försök att tillskansa sig sådant som inte lagligen är deras. När jag frågade en 16-årig pojke som hade blivit skjuten under försök att stjäla en radio från en bostad om detta var värt konsekvenserna, svarade han: ”Javisst, jag har blivit skjuten förut. Kulsåren läks. Sedan skall jag ut och försöka igen. Det här är verkligen ingenting att göra väsen av.” Detta fick mig att ännu mer uppskatta de livsfrälsande värden och avgränsningar som finns i bibeln. De finns inte där för att förvägra oss någonting vi behöver, utan för att skydda oss från de tragedier jag ser med egna ögon nästan varje dag!

Mina erfarenheter som paramedic har också varit mycket givande. När vi till exempel larmats till en person som har stora smärtor till följd av en hjärtattack, kan vi ofta rädda ett liv. Genom att stå i radiokontakt med sjukhuset får vi tillåtelse att sätta in en intravenös vätskeslang i personen. Genom denna slang ger vi hjärtstabiliserande och smärtlindrande medicin. Vi ger syre och övervakar personens hjärtrytm. Den känsla man erfar av att hjälpa en sådan person och att möjligen ha del i att rädda ett liv är mycket givande.

Nästa gång du ser och hör en brandbil eller en ambulans fara tjutande förbi på väg att undsätta någon, tänk då på den utbildning och de ansträngningar som brandmän och paramedicer — eller, för Sveriges del, motsvarande ambulanspersonal — lagt ner på sina arbeten. Kom ihåg att ”förebyggande är bättre än bekämpande”. Försök att samarbeta genom att förhindra eldsvådor och olyckor. Då kanske du aldrig kommer att behöva ropa: ”Hjälp, elden är lös!” — Från en av våra läsare.

[Ruta/Diagram på sidan 14]

Åtgärder vid eldsvåda — Enligt förslag från brandkårer

● Ta dig ut så fort som möjligt. Rädda liv och inte egendom — du är värd mer än någon TV! Håll ansiktet i närheten av golvet, så att du inte inandas rök. Stäng dörrar efter dig, men lås dem inte. Detta förhindrar branden att få drag men hjälper brandmännen att komma fram. Om du inte kan komma ut genom dörren eller fönstret, utestäng då röken från ditt rum genom att täppa till dörren med fuktiga handdukar eller dylikt och stäng fönstret, om rök och lågor kommer in från någon lägre våning.

● Om du känner röklukt i ditt rum utifrån, känn på dörren för att ta reda på om den är varm. Om den är det, ÖPPNA DEN INTE. Använd en annan utgång. Detta understryker vikten av att ha två utgångar från varje rum — fönster och dörr.

● Ett nödvändigt MÅSTE — ha rökvarnare på varje våning i din bostad. De flesta dödsbringande eldsvådor inträffar under natten. Ett brandlarm väcker dig. Rök och gas dödar dig.

● Ha regelbundna brandövningar med familjen. Planera utrymningsvägarna för olika situationer. Förvara en ficklampa på en bestämd plats, i den händelse att belysningsledningarna bränns av. Ha en bestämd samlingsplats utomhus — på så sätt kan man lätt göra en kontroll av hela familjen. Försök inte att ta dig in igen.

● Sätt upp numret till SOS alarmering — 90 000 — på en väl synlig plats. Du bör känna till var närmaste telefonautomat eller brandlarm är beläget. Ring SOS alarmering — ta inte för givet att någon annan har gjort detta. Två eller tre påringningar är bättre än ingen.

● Om du har brandsläckare, bör du i förväg veta var de finns och hur de fungerar. Använd dem enbart för mindre bränder. Om branden redan är stor och utom kontroll, slösa då inte värdefull tid på att försöka släcka den själv — ta dig ut och ring SOS alarmering.

● Förebyggande är bättre än bekämpning. Tillåt inga brandfaror i din bostad. Försiktighetsåtgärder som bygger på sunt förnuft kan förhindra de flesta av dem.

1. Inga lättantändliga vätskor eller material i närheten av föremål som kan orsaka antändning.

2. Inga tändstickor, cigarrettändare eller eld inom räckhåll för barn.

3. Inga överbelastade elektriska ledningar.

4. Inga elektriska ledningar under mattor.

[Tabell/Bild på sidan 13]

(För formaterad text, se publikationen)

Den känsla man erfar av att hjälpa till att rädda ett liv är mycket givande

[Infälld text på sidan 14]

Det behövde inte hända!

År 1983 omkom i Sverige 133 personer i samband med bränder — de flesta vid bränder i hyreshus. Sängrökning var orsak till 32 av dessa dödsfall. Brandvarnare kunde ha räddat åtskilliga av offren. En sängrökare vaknar aldrig själv — blir en sådan räddad är det tack vare andras ingripande. Ägare av småhus skaffar ofta brandvarnare, men de som bor i lägenhet tänker mera sällan på detta. Representanter för brandförsvaret framhåller att brandvarnare måste skötas om och kontrolleras med jämna mellanrum. Batteriet måste bytas, och vissa modeller behöver även rengöras då och då. Det uppges också att det vid brand i grannens lägenhet kan vara riskabelt att rusa ut i trapphuset, eftersom det snabbt kan bli rökfyllt. Rökförgiftningen gör att man inte orkar ta sig fram, utan blir kvar och dukar under. Men dörren till trapphuset står ofta emot branden i åtminstone 30 minuter, och på den tiden kan räddningen hinna fram medan man är kvar i lägenheten.