Den ståtliga isbjörnen i Arktis

DU SER mig inte, eller hur? Det kan jag lätt avgöra av det sätt på vilket du, utan att visa något tecken på skygghet, tittar rakt på isryggen där jag befinner mig. Du är totalt fängslad av sceneriet — du gör ingen ansats att fly, som du skulle göra om du visste att jag var här. Eftersom jag kan nå en hastighet av ända upp till 40 kilometer i timmen under en rusning, skulle jag kunna befinna mig där du står inom några sekunder!

Om jag tog bort tassen från min svarta nos, skulle du kanske se mig, men jag vill inte skrämma dig. Dessutom har jag nyss ätit en måltid, så jag vill helt enkelt hellre ta det lugnt, som vi björnar ofta gör efter att ha ätit.

Medan jag tar igen mig, varför skulle jag inte då kunna berätta lite grann om mig själv? Det kommer att förbättra din uppfattning om denna del av planeten. Jag är så typisk för denna köldzon att jag kallas ”själva symbolen för Arktis”.

Släktbeskrivning

Eftersom jag redan sagt ”vi björnar”, har du troligtvis gissat att jag är en isbjörn. Du vet att jag har mörkare kusiner söderut, även om somliga medlemmar av min släkt — grisslybjörnar och svartbjörnar — också kan påträffas ovanför norra polcirkeln.

Det finns anmärkningsvärda skillnader mellan oss och andra björnar. Jämför till exempel vårt halsparti och huvud med andra björnars. Du ser att vårt halsparti är längre och vårt huvud mindre. Vi vistas också sällan på fast mark som andra släktmedlemmar gör. Vi är marina björnar. (Det är kanske därför vetenskapsmän kallar oss Ursus maritimus.) En annan skillnad är att vår diet med nödvändighet nästan helt och hållet utgörs av någon form av kött.

Vår färg är som du vet vit med en skiftning i gult. Det var därför det var svårt för dig att se mig. Jag väger omkring 550 kg, genomsnittsvikten för en fullvuxen björn. Men jag har haft några ”pampiga” farbröder som uppnått en vikt på 730 kg och blivit 3,4 meter långa! Vi hannar är i genomsnitt 2,4 meter långa. Honorna är mindre.

Vår boplats

Vi ståtliga isbjörnar har vårt rätta hem i de vattenrika polarregionerna på norra halvklotet. Det är sant att vi inte finns i Antarktis, men å andra sidan kommer pingviner inte upp hit till norra polcirkeln. I likhet med många internationella kringströvande djur vandrar vi omkring i Arktis utan minsta hänsyn till nationsgränser. Några av oss kanske föds på rysk mark, till exempel Novaja Semlja, men kan förflytta oss till norska öar, till exempel Svalbard. På vintern har somliga medlemmar av min släkt här i Canada iakttagits så långt söderut som i Saint Lawrence-viken och på Gaspéhalvön. Sommaren får oss emellertid att dra oss längre norrut. En släkting till mig kommer ihåg att han såg atomubåten Skate från USA, när den kom upp till ytan i närheten av Nordpolen för några år sedan!

Vad är det som gör oss till sådana nomader? Vårt sökande efter föda. Våra strövtåg är därför inte planlösa vandringar. Vi följer Norra Ishavets årstidsväxlingar. Gränserna för isranden varierar alltefter årstiden.

Ni människor kanske beundrar era långdistanssimmares skicklighet, men några av oss sjöbjörnar har iakttagits omkring 65 kilometer från land och ännu längre ut. Hur klarar vi detta? Våra starka framtassar för oss från ett isflak till ett annat i havsisområden. Detta sätt att simma med frambenen är ett särdrag hos oss isbjörnar.

Vår anpassning till vårt hemvist

Titta noga på mina fötter. Denna håriga trampdyna som du ser på varje fot ger ett fast grepp på underlaget, något som är idealiskt för en isbjörn. En annan sak som hjälper oss att finna våra måltider är vårt utomordentliga luktsinne. Man känner till att vi isbjörnar kan känna lukten av späck, när människor bränner detta på drygt 3 kilometers avstånd. Vi har också den bästa synen av alla björnar. Denna kombination uppväger alla brister i fråga om vår hörsel. Och visste du att vi har en ögonhinna som skyddar våra ögon mot den yrande snön och mot den bländande verkan av solen i ett område där allt är så vitt? Vi behöver inga solglasögon!

Vi känner oss hemmastadda i vattnet, därför att vårt kroppsfett och den täta, oljiga pälsen hjälper oss att hålla oss flytande och att skydda oss mot låga temperaturer i vatten och på land. Även hårstråna i vår päls tros ha den funktionen att de kanaliserar ultravioletta strålar till ytan på vår hud. Detta hjälper oss att hålla oss varma.

Vårt inbyggda navigationssystem är en välsignelse för oss, med tanke på att tillgången på föda varierar med årstidsväxlingarna. Vår navigationsförmågas effektivitet framgår tydligt av följande händelse. Några av oss fördes i väg hundratals kilometer från en sophög utanför Cape Churchill i norra Canada men hittade på kort tid tillbaka! I normala fall jagar vi dock hela vintern.

Familjelivet

Parningstiden infaller under våren eller i början av sommaren och blir aktuell när vi är tre eller fyra år gamla. Efter parningen strövar vi hannar vidare för att söka efter föda. På vintern flyttar våra honor in i snöiden. Somliga ideområden har härbärgerat ända upp till 200 honor. Ungarna, som vanligen är två och föds i december eller januari, är blinda och inte mycket större än en liten kanin. Detta är en ringa början för ett djur som kan väga drygt ett halvt ton, när det blir fullvuxet! Men vi växer snabbt.

Jag kan fortfarande komma ihåg livet i idet — skyddad mot väder och vind som rådde utanför och uppvärmd av min mors kroppsfett och av den varma luft som hölls kvar i ett rum som låg högre än ingången. Detta var en tid då jag åt och växte. Jag erinrar mig ännu smaken på min mors varma, kraftiga mjölk med dess unika nötarom. Utsökt! Men detta varade bara fram till mars. Sedan grävde sig min mor ut genom taket på snöidet, och vi kravlade ut till världen utanför. Min syster och jag var verkligen upprymda! Vid det här laget vägde vi omkring elva kilogram.

Samma dag påbörjade vi också våra övningar. Så snart vi hade anpassat oss till ljuset, begav vi oss rakt ut i vattnet tillsammans med vår mor och började simma. Detta var en naturlig sak för oss. Alaskaeskimåerna har passande gett oss namnet ah tik tok — ”de som går till sjöss”. När vi blev trötta på att simma, grep vi helt enkelt fast i mammas svans och blev bogserade! Omkring två år övades vi av vår mor för livet i Arktis. Sedan klarar vi oss själva — redo att lämna hemmet och bilda egna familjer.

Vi isbjörnar har det synnerligen vackert där vi bor — snö- och isskulpturer, ett ändlöst hav och oregelbundna kustlinjer att njuta av. Ofta uttrycker vi vår glädje med ett hjärtligt vrål av gillande. I denna omgivning uppnår vi en ålder på drygt 30 år, även om vi fått höra att somliga av oss som blivit förda till era djurparker levt i 40 år.

Nu tror jag nog att jag har vilat färdigt. Jag hoppas att du har tyckt om ditt besök hos mig. Jag är säker på att det har hjälpt dig att förstå att det finns livsformer som på ett underbart sätt kan överleva även i den bistra arktiska miljön. Nästa gång du ser en isbjörn i djurparken — låt dig då inte luras. Den arktiska isbjörnens verkliga liv är mycket mera fascinerande. Vi ses under din nästa expedition till Arktis!

[Bild på sidan 18]

”Det här snöidet var min barnkammare”