En dödsringning för de olympiska spelen?
Den 8 maj 1984:
”Sovjets nationella olympiska kommitté är tvungen att förklara att deltagande av sovjetiska idrottsmän i de 23:e olympiska spelen i Los Angeles är omöjligt.”
DÄRMED föll bomben över den olympiska idrottsvärlden. Sovjetunionen hade dragit sig tillbaka från de olympiska spelen i Los Angeles. Inom några dagar hade flera andra kommunistiska länder följt Sovjets exempel.
Vad var det som gjorde att Sovjet så plötsligt drog sig ur från de olympiska spelen? Enligt det officiella ryska uttalandet, som framfördes av den sovjetiska nyhetsbyrån Tass, var huvudmotivet SÄKERHETEN. Det hävdades: ”Man håller på att förbereda politiska demonstrationer fientliga mot Sovjetunionen, och oförställda hot framförs mot Sovjets nationella olympiska kommitté, mot sovjetiska idrottsmän och mot funktionärer.” Det tillades att attityden från de amerikanska myndigheternas sida innebar ett ”grovt förakt för den olympiska rörelsens ideal och traditioner”.
Men var säkerheten verkligen det enda motivet bakom den ryska aktionen? Kunde det finnas andra motiv i labyrinten av krumbuktande internationell politik? I samband med att den västerländska pressen analyserade detta drag i supermakternas parti av ”världsschack” framhölls andra möjliga orsaker till det sovjetiska avhoppet. Dessa kan alla summeras i ett enda ord — POLITIK.
Den brittiska veckotidskriften The Economist konstaterade: ”Alltsedan amerikanerna uteblev från Moskvaolympiaden år 1980 har sovjetiska repressalieåtgärder varit tänkbara.” Följaktligen ser många iakttagare den ryska aktionen helt enkelt som en hämnd, där man svarar med lika för lika, men med vidare förgreningar. År 1984 är det presidentval i Förenta staterna. Följaktligen konstaterade U.S.News & World Report: ”Ännu en gång såg en uppgiven värld hur de olympiska spelen ... hölls som gisslan av stormaktspolitiken. ... Den reella verkan av bojkotten är politisk.” Tidskriften tillade sedan: ”Den främsta måltavlan i samband med tillbakadragandet var Ronald Reagan.” I en ledare i Dagens Nyheter för 10 maj 1984 hette det att Sovjet nu ”desperat tillgripit OS-vapnet i ett sista försök att försvaga Reagan före höstens presidentval”. Ledarskribenten i Dagens Nyheter framhöll något som tyder på att aktionen var riktad speciellt mot USA: ”Viss konfundering har det väckt att Sovjet samma dag demonstrerade diplomatisk försonlighet genom att på Stockholmskonferensen äntligen presentera ett tämligen konkret, officiellt förslagspaket. Om något är detta ett tecken på att OS-beslutet är en spark, direkt och enbart riktad mot USA. I Stockholm vänder sig Sovjet till européerna (som man vill upprätthålla dialogen med), i olympiakommittén talar Sovjet till den andra supermaktens regering (som man har gett upp hoppet om att kunna påverka i andra sammanhang).”
Detta är redan femte gången i följd som de olympiska spelen på ett eller annat sätt har blivit ett offer för politiken. Alltsedan år 1968 har de olympiska spelen varit störda av politiska övertoner. De har alltmer kommit att användas som en kanal genom vilken man ger uttryck åt politiska protester och politisk förbittring. Terrorister har förvandlat den olympiska arenan till en skådeplats för blodsutgjutelse. De två supermakterna har nu visat hur de olympiska spelen kan bli en bricka i deras kamp för överhöghet. Och den logiska frågan är: Vilken inverkan kommer allt detta att ha på spelens framtid?
Långtidsverkningar
Kommer de olympiska spelen att överleva denna nya störning i sin framtoning? Somliga officiella representanter är fortfarande optimistiska. William Simon, president för Förenta staternas olympiska kommitté, uppges ha sagt: ”Den olympiska rörelsen är stark. Trots alla sina brister är den ännu en positiv kraft för freden.” Andra har emellertid en mer återhållsam uppfattning. Alberto Salazar, innehavare av världsrekordet i maraton, sade: ”Jag är helt bedrövad över att detta har inträffat, och jag har en känsla av att det kommer att innebära dödsstöten för de olympiska spelen.” Och i Svenska Dagbladet för 27 juli förklarade Theodor Kallifatides att han betvivlade att det kommer att bli fler olympiska spel — han fruktade att ”konflikten mellan stormakterna innebär den olympiska idéns fullständiga död”.
Det är faktiskt så att man nu reser allvarliga frågor beträffande framtida ekonomiskt stöd till spelen. Vilken stad eller vilket affärskonsortium vill åta sig de ekonomiska förpliktelserna som det innebär att organisera spelen, om de alltid kommer att offras som en bricka i det politiska käbblet? Kommer idrottsmännen att träna lika hårt, om den internationella politiken gör att deras deltagande inte kan garanteras? Detta är bara några av de betänkligheter som nu kommer till uttryck. Men det finns andra frågor: Hur förhåller det sig med nationalismen? Dopingen? Deltagandet av skenamatörer? Med andra ord: Är de olympiska idealen på tillbakagång? Eller på väg att försvinna?