Min kamp på liv och död
Millioner människor har tid efter annan ställts inför svårigheter, till exempel kroniska hälsoproblem utan hopp om snar bättring, som har utmanat dem till en verklig kamp på liv och död. Jag hoppas att mina erfarenheter kan uppmuntra dem som har sådana problem att inte förlora hoppet, utan fortsätta att kämpa. — Berättat av Monika Siebert
JAG växte upp i norra Tyskland som ett Jehovas vittne. Förutom att jag växte upp utan far — han dog när jag var mycket liten — var min barndom helt normal. Jag växte upp till en sorglös, bekymmerslös rödhårig flicka med massor av fräknar och ett därtill passande glatt humör. Med tiden började jag i heltidstjänsten som pionjärförkunnare.
En onsdag i maj för 16 år sedan var Walter, en sjuårig son till ett Jehovas vittne, och jag ute och gick utmed floden Rhen på väg till en liten by där vi skulle predika, då lille Walter förebrående sade: ”Monika, varför snubblar du hela tiden? Du måste vara försiktig, annars kommer du att ramla.” Jag skrattade: ”Var inte orolig, det är inget att bekymra sig över.” Men det var något att bekymra sig över, som jag snart skulle upptäcka.
Några veckor senare började mina ögon spela mig spratt. Allting blev suddigt, och jag började se dubbelt. Men jag dövade mina farhågor genom att säga: ”Jag har läst för mycket. Jag har överansträngt ögonen. Jag kanske behöver glasögon.”
Jag gick därför till en ögonläkare och bad att få prova ut glasögon. Men till min förvåning sade han: ”Nej, glasögon kommer inte att hjälpa er. Låt mig remittera er till en neurolog för kontroll.” Jag tyckte det lät konstigt men beslutade att göra som han sade. Men eftersom Hannelore, min kamrat, och jag hade vänner på besök just då, sköt jag upp det för tillfället.
Sjukdomen slår till
Några kvällar senare, när vi var på väg hem med våra vänner från ett av våra kristna möten, skar plötsligt en fruktansvärd smärta genom mitt huvud som en elektrisk stöt. Det kändes som om någon försökte borra ett hål i mitt huvud. Vibrationerna som orsakades av bilens rörelser var nästan outhärdliga. Så snart vi kom hem ringde vi efter en läkare, och jag fördes till sjukhus. Jag skall sent glömma detta datum: 5 juli 1968.
Först tycktes ingen veta vad felet var. Men jag fick åtminstone medicin som lindrade smärtan. Man förmodade att jag hade en hjärntumör. För att detta skulle kunna fastställas var det nödvändigt att göra mera omfattande undersökningar, och jag flyttades därför över till universitetskliniken i Bonn, Västtysklands huvudstad, vid floden Rhen.
Under denna svåra period blev jag i hög grad styrkt av den kärlek jag fick röna från ett världsomfattande brödraskap, ett brödraskap som jag har privilegiet att vara en del av. Jehovas vittnen där i staden, som jag aldrig hade träffat förr, kom och besökte mig, och många hade till och med presenter med sig. Ingen sjukdom — hur allvarlig den än var — kunde någonsin beröva mig detta kärlekens band!
Efter dagar av plågsam ovisshet fick jag återvända från universitetskliniken till sjukhuset, och man talade så skonsamt som möjligt om för mig vad problemet egentligen var. Jag hade en sjukdom som jag aldrig ens hade hört talas om: multipel skleros. Till en början fattade jag inte den fulla innebörden. Sedan insåg jag den fruktansvärda sanningen: Det är en invalidiserande sjukdom som man ännu inte har funnit någon bot för.
Apati eller verksamhet — vilketdera?
Jag fick veta att multipel skleros är en sjukdom som påverkar hjärnan, ryggmärgen och nervsystemet. Myelinet, den fettartade vävnad som omger nervtrådarna, bryts ner, och detta gör att överföringen av nervimpulser från hjärnan till de muskler de skall aktivera blockeras. Partiell förlamning och förlust av känsel i armar och ben blir följden. Det är en sjukdom som är besvärlig att ha att göra med, eftersom den påverkar olika människor på olika sätt. Den är också mycket oberäknelig och förleder ofta patienten att tro att han är frisk, bara för att sedan slå till igen när man minst väntar det. Det är denna ovisshet och oberäknelighet som lätt gör att man kommer i känslomässig obalans.
Naturligtvis kände jag mig nedslagen. Mina framtidsplaner var nu höljda i ovisshetens dunkel. Det tog tid att vänja sig. Men jag var fast besluten att inte ge efter för självömkan, och inte heller ville jag att andra skulle tycka synd om mig. Jag kunde antingen resignera inför sjukdomens invalidiserande verkningar eller kämpa emot. Jag valde att kämpa.
Jag hade så mycket att vara tacksam över. Jag var vid liv. Jag hade ett rörligt intellekt. Och jag kunde fortfarande använda mina händer. Varför inte bruka dem till att skriva brev och berätta för människor om det underbara hoppet om Guds rike? Jag fick tillstånd att fortsätta i heltidstjänsten, fastän mina metoder att utföra den nu var helt annorlunda. Men den gav mig ändå något att hålla fast vid, en anledning att fortsätta att kämpa.
Min mor hade fostrat mig på det sättet — att hålla ut. Hon hade blivit ett Jehovas vittne medan jag ännu var liten, och därför hade jag ända från barndomen träget fostrats på Jehovas vägar. När jag var sju år gammal följde jag regelbundet med henne i predikoarbetet från dörr till dörr. Detta var en god övning och skänkte mig verklig glädje. Hennes föredömliga nitälskan för Guds rikes intressen väckte hos mig, redan i denna tidiga ålder, en önskan att tjäna Jehova av hela min kraft. Vid 18 års ålder, då jag hade avslutat min skolgång och lärt mig ett yrke, började jag min tjänst som heltidsförkunnare.
Om jag hade förlorat detta underbara tjänsteprivilegium när jag blev sjuk, skulle jag ha känt det som om mattan ryckts bort under mina fötter. Fastän mina krafter fortsatte att sina, kunde jag ändå bruka dem jag fortfarande hade kvar till att tjäna Jehova och på så sätt tjäna honom av hela min kraft. Detta var en mycket trösterik tanke.
Mitt brevskrivande var inte utan resultat. Ett exempel var 16-åriga Claudia som på grund av motstånd från föräldrarna inte kunde studera bibeln i hemmet. Vi studerade därför per brev. Hon gjorde fina framsteg, blev ett Jehovas vittne och tjänar nu också i heltidstjänsten.
Under tiden gjorde läkarna sitt bästa för att hjälpa mig. Man prövade bad, massage, medicinering av olika slag, ja, till och med elektriska behandlingar. Men ingenting åstadkom någon egentlig förbättring.
Ny behandling — skrämseltaktik
Läkarna var beslutna att hejda sjukdomens försvagande verkan. En dag, då flera läkare stod runt min säng, sade överläkaren: ”Vi har beslutat att ge er stora mängder blod. Somliga personer har blivit hjälpta på det sättet.”
Detta förslag kom så oväntat att jag bara kunde ropa ”NEJ!” Jag förklarade sedan de religiösa skälen för min vägran. (Apostlagärningarna 15:28, 29) Överläkaren accepterade mitt beslut, men det gjorde inte biträdande avdelningsläkaren. Minst två gånger om dagen försökte han få mig att ompröva mitt beslut och hävdade att min vägran skulle komma att förkorta mitt liv. Men jag var orubblig.
En av sjuksköterskorna tog då till en mer utstuderad metod. Jag låg på enskilt rum, men nu sköt man fram min säng till fönstret, så att det blev plats för ännu en person. Man påstod att mitt rum var det enda som hade uttag för syrgas. (Senare fick jag veta att detta inte var sant.) Döende patienter placerades i rummet och gavs syrgas, medan jag tvingades bevittna deras dödskamp! När två av dem dog, framhöll sköterskan uttryckligen för mig vad som skulle hända om jag fortsatte att vägra gå med på deras behandlingsmetoder. Detta fortsatte i åtskilliga dagar, tills en vänlig dam som arbetade på sjukhuset ingrep.
Under samma tid var det en äldre läkare som i hemlighet stack till mig en medicinsk tidskrift och en bok som innehöll artiklar om den transfusionsbehandling som läkarna så starkt rekommenderade. Men dessa artiklar beskrev den inte som ett botemedel; de förklarade att den bara var för forskningsändamål. När jag fick veta detta blev jag ännu mer beslutsam att stå fast.
Till slut lät man saken falla, och plötsligt blev jag det allmänna samtalsämnet. Viskningar ekade genom korridorerna om ”den starka tron hos den där flickan i rum 327”. Hur tacksam var jag inte att bön och bibelstudium hade gjort mitt förhållande till Jehova så starkt att jag kunde visa min kärlek till honom inte bara ”med ord” genom mina brev, utan också ”i gärning”. — 1 Johannes 3:18.
Besluten att gå på nytt
Jag försökte stå upp — gång på gång — men benen vek sig under mig om och om igen. När jag var hemma brukade jag krypa omkring på alla fyra och, naturligtvis, försöka gå, men alltid utan framgång. Men så en dag kunde jag faktiskt resa mig upp! Jag kunde knappast vänta tills doktorn skulle komma nästa gång. När hon kom, satte jag mig långsamt upp på sängkanten, reste mig upp på mina fötter — och föll genast till golvet i en ömklig liten hög. Viljan var stark, men sjukdomen var starkare. Var det någon idé att fortsätta att kämpa?
Jag lades in på en annan klinik, där man lade stor vikt vid sjukgymnastik. Mina armar var fortfarande starka, så jag fick träna mig i att ta stöd mot en vägg och sedan dra mig upp i upprätt ställning. Senare fick jag lära mig att gå mellan två bommar och hålla mig uppe med armarna. Det såg så lätt ut, men i början kunde jag bara ta två eller tre steg, sedan fyra, så fem, sakta men säkert.
Jag var fortfarande optimistisk, trots att läkarna sade att även om jag lärde mig gå igen, skulle jag aldrig kunna klara mig utan rullstol. Till min stora glädje hade de fel. Jag lämnade kliniken i juni 1970 och har inte använt rullstolen sedan dess! Men eftersom alla fall skiljer sig från varandra, är det naturligtvis inte alla som är så lyckligt lottade som jag.
Hur skall det gå i framtiden?
Sexton år har gått sedan de där första snubblande stegen vid floden Rhen. Nu, år 1984, kan jag fortfarande gå utan kryckor. Och fastän mina vänner säger att jag har behållit mitt soliga humör och att jag är lika glad som tidigare, har detta till en del varit mitt sätt att värja mig mot medömkan. Mina närmaste vänner vet att tårarna ibland rinner i strida strömmar. Min sjukdom är fortfarande obotlig och kan mycket väl förbli så tills Guds nya tingens ordning gör allting nytt.
Men livet är inte bara dystert. Det förekommer naturligtvis besvikelser, men de uppvägs av många lyckliga erfarenheter. Jag har lärt känna många trogna och kärleksfulla bröder och systrar, vilkas uppmuntran är mycket värdefull. Jag har lärt mig att spara på mina krafter, att anpassa mitt levnadssätt till den nya situationen. Jag har lärt mig att vara tålmodig och att glädjas åt minsta tecken på framsteg. Mitt personliga förhållande till Jehova har blivit starkare av att se hur hjälplös människan är i sin kamp mot sjukdomar. Endast Jehova kan skänka fullkomlig hälsa. Han har lovat att göra det. — Se Jesaja 33:24, NW; Uppenbarelseboken 21:4.
Heltidstjänsten fortsätter att ge mig kraft, liksom orden i Jesaja 41:10, 13: ”Frukta inte, ty jag är med dig, var ej modfälld, ty jag är din Gud. Jag styrker dig och jag hjälper dig, jag håller dig uppe med min rättfärdighets högra hand. Ty jag är Herren [Jehova], din Gud, som håller dig vid din högra hand, och som säger till dig: Frukta inte, jag hjälper dig.”
Alla kristna måste ”kämpa trons goda kamp”, var och en i den situation han befinner sig i. (1 Timoteus 6:12) Men kampen är densamma. Och en dag kommer vi att ha kämpat den till slut! Jag tänker ofta på vad detta kommer att innebära för mig personligen, när jag läser Guds löfte i Jesaja 35:5, 6: ”Då skall de blindas ögon öppnas och de dövas öron upplåtas. Då skall den lame hoppa som en hjort, och den stummes tunga skall jubla.”
En sak är säker. Om jag blir välsignad av Jehova med evigt liv i hans nya rättfärdiga ordning, skall det allt vara en riktigt pigg hjort, om han skall hoppa högre än jag!
[Infälld text på sidan 21]
”Jag kunde antingen resignera inför sjukdomens invalidiserande verkningar eller kämpa emot. Jag valde att kämpa”
[Infälld text på sidan 22]
”Mina närmaste vänner vet att tårarna ibland rinner i strida strömmar”
[Infälld text på sidan 23]
”Mitt personliga förhållande till Jehova har blivit starkare av att se hur hjälplös människan är ... Endast Jehova kan skänka fullkomlig hälsa”