Världskatastrof — växande oro för mänsklighetens överlevnad
DEN 20 november 1983 såg en rekordstor tittarskara på ett hundra millioner amerikaner en TV-dramatisering som kallades Dagen efter. På ett målande — och stundtals oerhört skrämmande — sätt tvingade denna film den stora tittarskaran att begrunda de ohyggliga följderna av ett kärnvapenkrig. Kusliga scener lever kvar i många tittares minnen: eldfyllda svampmoln, kärnvapenbärande raketer som rusar fram över kvällshimlen, förkolnade kroppar, män och kvinnor som förångas och reduceras till röntgenbilder, ett barn som får ögonen förstörda av eldklotet efter explosionen, en en gång söt tonårsflicka som tappar allt hår och får strålskador över hela kroppen.
Ändå har inga större antikärnvapenrörelser uppstått till följd av denna film. Inte heller har spänningen mellan de stora kärnvapenmakterna minskat. Men det verkar som om oron för hur människor skall kunna överleva en kärnvapenkatastrof har ökat. Människor tycks vara mera villiga att diskutera — och begrunda — dessa nedslående framtidsutsikter.
För bara några år sedan ställdes emellertid till en grupp på 50 slumpvis utvalda människor i Förenta staterna sådana frågor som: ”Tror du att det blir ett kärnvapenkrig?” och: ”Vad skulle du göra om det kom?” Intervjuarna fann att människor var förvånansvärt ovilliga att ens diskutera dessa frågor. Ett typiskt svar kom från en hårfrisörska som sade: ”Det där är ingenting som vi skall bry oss om; det är politikernas bekymmer.” På det hela taget betraktade människor hotet om en världskatastrof på ett sätt som forskarna kallar ”förträngning” — de vägrade att över huvud taget tänka på saken!
Men allteftersom spänningen i världen stiger, blir det allt svårare att utföra detta känslomässiga konststycke och helt enkelt strunta i hotet. Jerome Frank, professor emeritus i psykiatri, säger: ”Risken för en världsförstöring genom kärnvapen formar bokstavligen talat framtiden för många människor. Det har skett en oroväckande ökning av antalet självmord bland ungdomar, som ofta anser att de inte har några utsikter att kunna göra något för samhället.”
Det finns emellertid ett växande antal människor som vägrar att sitta med armarna i kors och ge efter för känslor av hjälplöshet. De är övertygade om att en världskatastrof är oundviklig, och de säger att det bara finns en enda förnuftig sak att göra: Förbereda sig för att överleva! De har därför kallats ”överlevare” (på engelska ”survivalists”). Men vilka är de? Erbjuder de ett alternativ till tillintetgörelse?