Murmeldjuret
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Frankrike
”TITTA där, intill klipporna!”
Vår färdledare ger oss tecken att stanna och pekar på ett djur som sitter på bakbenen omkring hundra meter bort.
”Det är ett murmeldjur”, säger han. ”Om vi kommer närmare, kommer han att vissla, och vi får se alla som är med honom sätta av bort till lyorna.” Det murmeldjur som vi ser sitter på en klippa och har därifrån fri utsikt över omgivningen.
Vi fortsätter, och efter en stund ropar Hans: ”Hör! Murmeldjuret som står på vakt visslar för att slå larm! Vi har blivit upptäckta!” Murmeldjuret försvinner.
De bor på hög höjd
”Eftersom vi blivit upptäckta nu”, fortsätter Hans, ”så är det lika gott att vi tar en rast, så skall jag berätta mer för er om det här intressanta lilla djuret. Det är en gnagare, släkt med ekorren, men murmeldjuret har inte fått ekorrens yviga svans. Det sydamerikanska vattensvinet (capybaran) och bävern är de största gnagarna, men murmeldjuret kommer därnäst med en vikt av sex kilo och med en längd av mellan 63 och 75 centimeter.”
”Finns murmeldjuren någon annanstans än i Alperna?” frågar Jacqueline.
”Ja visst, men i allmänhet på höga höjder, mellan 1.200 och 3.200 meter. Även om det finns några i de franska och schweiziska Jurabergen och i Österrike som lever på så låg höjd som 800 meter, är det naturliga hemvistet för det europeiska murmeldjuret Alperna och Karpaterna. Men de har också inplanterats i Schwarzwald i Tyskland och i Jura, Auvergne och Pyrenéerna i Frankrike. Jag talar nu om den sortens murmeldjur som förekommer i Europa och Sibirien, men det finns andra arter, såsom bobaken, som förekommer på stäpperna i Ryssland och Turkiet, och det bäverliknande murmeldjur man har i Nordamerika och som där kallas woodchuck eller ground-hog.”
”Titta, där är ett!” Vi står stilla allihop, och murmeldjuret kommer försiktigt fram ur sin håla och blir fullt synligt. Vi är nu tillräckligt nära för att urskilja dess mörkbruna rygg, rödgula undersida och till och med dess små öron. När det vänder nosen mot oss, kan vi också se ett par utstående ögon och två framtänder som visar att det har kluven överläpp.
”Murmeldjuren har mycket skarp hörsel”, viskar Hans, ”men synskärpan är ännu mer anmärkningsvärd, för de har ett synfält på uppskattningsvis 300 grader, horisontellt och även vertikalt, vilket gör att de också snabbt kan upptäcka sin ärkefiende, örnen, som dyker ner på dem.”
”Är örnen deras enda fiende?”
”Nej, de måste också räkna med rävarna. Människan finns också med i bilden, för man jagar murmeldjuret för pälsens skull och också för fettet, men i de flesta länder är jaktperioderna korta, och jägarna har förbjudits att använda fällor och att gräva fram djuren.”
”Hur försvarar sig murmeldjuret?” frågar Jacqueline, som känner medkänsla med det stackars djuret som måste möta så många fiender.
”När murmeldjuren kommer i trängt läge”, förklarar Hans, ”möter de sin fiende öga mot öga beredda att bitas. Men vanligtvis sätter de sig i säkerhet, för de beger sig sällan långt bort från sina hålor.”
Vi kan nu förstå varför de behöver en väktare, en sådan som den vi såg sittande när vi kom.
”Men”, tillägger Hans, ”murmeldjur älskar att sitta på bakbenen när de äter. Olika sorters färskt grönt gräs och örter utgör huvuddelen av deras föda. Om vi vore inom ett reservat, där jakt är förbjuden och där djuren blivit vana vid besökare, skulle vi kunna komma tillräckligt nära för att mata dem ur handen.”
Murmeldjurets sängkammare
Medan vi går vidare lägger jag märke till vissa ställen på bergssluttningen som ser ut som en schweizerost och måste fråga varför.
Vår vägvisare svarar: ”Det där är typiskt för murmeldjuren. Deras långa, hårda klor är formade för grävning. Förutom grunda hålor som de har för att gömma sig i, så gräver de också sommar- och vintergångar.”
Jag avbryter Hans och frågar: ”Varför har de två sorters gångar?”
”För det första stannar murmeldjuren på hög höjd bara under sommartiden och drar sig sedan ner mot lägre belägna marker för att gräva sina vintergångar där. Men på mellannivå och lägre nivå kan de två slagen av gångar ligga mycket nära varandra. Sommargångarna kan vara omkring tio meter långa och ha flera utvidgningar som tjänar som uppehållsrum. Gångarna löper mer eller mindre parallellt med jordytan och på ett djup av 50 till 90 centimeter. Det är här som mamma murmeldjur efter en dräktighetsperiod om 33 till 35 dagar föder en kull på två till fyra ungar.
Vintergångarna är, för det andra, verkliga exempel på underjordisk arkitektur. Ingångsöppningen är alltid 15 centimeter bred. Gången kan vara ända till tio meter lång och nå ner till ett djup av åtskilliga meter innan den vidgar sig till en stor rund håla — sängkammaren.”
”Menar du att de till och med gör sig en sängkammare?” frågar Jacqueline förbluffad.
”Ja, faktiskt, och en som är ganska stor också. Den är ofta över en meter vid och är invändigt klädd med gräs och torra löv. Det finns till och med små utgrävningar som tjänar som avträden. På vintern pluggas gången igen med en hög av utgrävd jord.”
Den långa sömnen
”Men det är inte allt”, fortsätter Hans. ”Det märkligaste med murmeldjuren är deras förmåga att övervintra. De går och lägger sig att sova mot slutet av september och vaknar inte förrän i april eller till och med senare. Det kan hända att vi kan få syn på någon som bär torrt gräs eller hö i munnen för att klä sin sängkammare med. En annan intressant omständighet är att murmeldjuren laxerar innan de går i ide genom att fasta och upprepade gånger tömma magen.”
”Så då sover de gott sedan?”
”Ja, när gången väl pluggats igen kryper djuret ihop och faller i sömn, blir fullständigt medvetslöst och känner ingenting. Man har kunnat konstatera att det andas bara en till fyra gånger i minuten mot det vanliga som är 25 till 30 gånger. Pulsen går också ner från 90 till omkring 10 slag i minuten, varvid blodflödet reduceras avsevärt.”
”Men är det inte risk för att blodet levrar sig?”
”Det verkar som om en särskild mekanism startar produktionen av heparin som förhindrar koagulering. Men den här processen har man inte så stor insikt i. Kroppstemperaturen kan gå ner till omkring fyra plusgrader utan att det bekommer djuret illa.”
”Vad händer om temperaturen skulle sjunka ännu lägre?” Jacqueline vill tydligtvis veta allt.
”En annan outforskad mekanism väcker då upp djuret, som omedelbart börjar producera värme. Samma sak inträffar var tredje eller var fjärde vecka, när det vaknar för att tömma urinblåsan, varefter det faller tillbaka i sin dvala igen. Man tror att denna förhöjning av kroppstemperaturen åstadkoms genom en ökning av adrenalinhalten i blodet.”
Jacqueline är bekymrad över hur de kan överleva under sådana förhållanden. ”Vad äter de under hela den här långa tiden?”
”Murmeldjurspaj!” svarar Hans med ett skratt. ”Låt mig förklara. Djuret tar av sitt eget fettupplag och förlorar 25 till 50 procent av sin ursprungliga vikt.”
Dags att vakna
”Är det det mildare vädret i maj som väcker murmeldjuret?”
”Man tror inte att det är så, eftersom den omgivande temperaturen alltjämt är ganska låg, men av okända orsaker börjar murmeldjurets kroppstemperatur stiga, och det blir ett varmblodigt djur igen. Det tvingas nu börja söka föda och gräver sig då ut, genom snön om det behövs.”
Vi kom osökt att tänka på hur lämpliga psalmistens ord är: ”Hur mångfaldiga är inte dina verk, o Herre! Med vishet har du gjort dem alla.” (Psalm 104:24) Ja, verkligen, allt vi just har fått veta om murmeldjuret framhäver Guds vishet och uppmuntrar oss att lovprisa vår store Skapare som gjorde allting fullkomligt!