Mysterier hos hjärnan som förbryllar forskarna
”EN helt ny generation superintelligenta datorer håller på att skapas i laboratorier för artificiell intelligens”, sägs det i tidskriften High Technology. Det är andra generationens ”expertsystem” som, likt första generationen, kommer att ha mänskliga experters specialkunskap inkodad i sina databanker. De nya systemen kommer dessutom att ha en del problemlösande förmågor som inte fanns hos de äldre versionerna. Men kommer de att kunna tänka?
Att skapa en dator som tänker har varit dataingenjörernas dröm ända sedan mitten av 1950-talet, då artificiell intelligens blev ett tydligt avgränsat område inom datorforskningen. Men än så länge har den drömmen inte förverkligats. ”Vi har inte program som är verkligt kreativa, verkligt uppfinningsrika, eller som kan förstå ett invecklat resonemang”, medger Roger C. Schank, ledare för projektet för artificiell intelligens vid Yaleuniversitetet. Och i tidskriften Psychology Today summeras över 25 års forskning på följande sätt: ”Varje barn kan göra tre saker som ingen dator ännu kan — känna igen ett ansikte, förstå ett naturligt språk och gå på två ben.”
Datorerna ligger helt enkelt långt efter den mänskliga hjärnans förmåga. Varför det? För det första är mikrokretsarna hos den mest avancerade dator rent elementära jämfört med förbindelserna mellan de uppskattningsvis 100 milliarder (100.000.000.000) neuroner — nervceller — som finns i en normal människohjärna. Enligt en teori är hjärnans system för uppsökning grundat på ett nätverk av förbindelser, och ”detta stora nätverk av förbindelser i det mänskliga minnet är en av de största skillnaderna mellan människor och maskiner. Hjärnans förmåga att söka information genom sina milliontals neuroner samtidigt är helt enkelt häpnadsväckande.” Det sägs dessutom i Science att ”hjärnan gör millioner eller milliarder beräkningar i nervcellerna samtidigt och parallellt, vilket gör att vår nutida generation av datorer som arbetar med ett steg i taget blir hopplöst utklassade”.
Det är sant att många datorer kan utföra svåra matematiska beräkningar på bara en bråkdel av den tid det skulle ta de intelligentaste matematiker. Avancerade datorer kan till och med slå de flesta människor i schack. Men maskinerna har allvarliga begränsningar. ”Ett inspirerat schackprogram kan slå en bra spelare”, sägs det i en artikel i The New York Times Magazine, ”men ändra lite på reglerna ... och maskinen kommer att vara fullständigt bortkommen medan den mänsklige spelaren kan klara av situationen.”
Vad är det som ger människor den här fördelen? Vi tänker, resonerar och gör jämförelser. Vi ser på ett problem ur många olika vinklar och skiljer viktiga data från ovidkommande. Vi har dessutom inga svårigheter att bemästra språkbegrepp eller att lära oss av erfarenheten. Vi har med andra ord ”sunt förnuft”. I Science sägs det att den frustrerande erfarenheten att försöka kopiera detta ”sunda förnuft” har ingett forskarna ”en viss ödmjukhet, en insikt om hur fruktansvärt komplicerad den vanligaste mänskliga handling kan vara — och om hur mycket en dator (eller en människa) måste veta innan den kan göra något över huvud taget”.
Forskare medger att det inte inom den närmaste tiden kommer att ske något större genombrott på den artificiella intelligensens område, trots de större förmågorna hos kommande datorsystem. Problemet utgörs delvis av att vi helt enkelt inte förstår vår egen tankeprocess tillräckligt bra för att kunna skapa en modell av den.
”Aha!” säger vi när en bra idé dyker upp i sinnet. Men hur vi fick idén förblir ett mysterium.